Hej Krank!
Hoppas du inte tycker jag drygar mig om jag kommer med mer "textkritik"...
Armageddos underhuggare såg alltmer desperata ut när de avlossade sina vapen gång på gång på gång. Naima hostade till när en kula satte sig i svalget, men sen skrattade hon bara hjärtligt och knäckte med knogarna när hon gick steg för steg närmade sig sina angripare.
Jag gillar situationen som fasiken, och jag gillar framför allt att hon får en kula i svalget, mycket snyggt.
Några saker har jag problem med
Det blir lite konstigt att det först är som att det berättas ur hantlangarnas perspektiv när det egentligen är ur Naimas perspektiv som storyn berättas. Ngt kanske man kan göra där? Tydliggöra att det är Naima som ser underhuggarna, eller låta det berättas ur deras perspektiv?
"gång på gång på gång" känns lite som
"han är stark, jättestark, jättejättestark" dvs de skjuter inte mer för att man skriver det fler gånger..
"såg alltmer desperata ut när de avlossade sina vapen " skulle kunna ändras till avlossade desperat sina vapen. Det blir annars ett avstånd för läsaren till händelserna. Ett beskrivande istället för ett upplevande.
"men sen skrattade hon bara hjärtligt" jag skulle försöka få bort
"men" . Det låter som om du går från att beskriva vad som sker steg för steg i fiktionen till att "förklara händelserna" som författare. Istället kan du visa upp saker hon gör som berättar att en kula i svalget bara är lite störigt. Byta "men:et" mot typ saker hon gör, harklar sig, ler och går vidare liksom.
Tror den här texten är den jag har mest "problem" med rent textmässigt även om jag gillar berättelsen som fasiken, hon får en kula in i svalget och det är ju såklart jävligt obehagligt även om man är supertålig, kul