- Just nu är det ganska löst hållet. Jag har en del grejer jag vill ha i egna rutor, annat är mera löst hållet.
- Formateringen följer just nu inte någon etablerad standard, men med lite tur fattar ni hur jag menar.
- Saker inom hakparenteser tänker jag mig ska vara i såna där fyrkantiga berättarrutor...
- Från slutet av sida 4 och framåt är det lite "placeholder", bara antecknat vad jag vill ha där, snarare än detaljerat. Det ska fixas framöver; fick inte fram nåt bra nu ikväll men ville få lite ur mig iaf.
Nekromanti [>Human] - Seriemanus
- Thread starter krank
- Start date
På det stora hela känns det bra. Lite svårt att försöka läsa en serie utan serierutor.
Skulle tro att det blir bättre att ha en helsida med folkmassan sen lägger man in de andra bilderna som kilar.
Skriver mer sen måste göra saker =(
Jag tror att detta kommer kännas lite stelt och splittrat det är så mycket som händer.
Skulle tro att det blir bättre att ha en helsida med folkmassan sen lägger man in de andra bilderna som kilar.
Denna sida gillar jag, Dock tror jag återigen inte på rutor när det är panik så passar fragmentariska delar mycket bättre.
Denna sida gillar jag skarpt. dock känns sista delen "Kay har fällt ut sitt vapensystem" osv överflödig. Man vet redan att de räddar folk och jag tror inte detta behöver förstärkas ytterligare.
Skriver mer sen måste göra saker =(
Warren Ellis skulle kunna dra ut på det här materialet så att det tog upp ungefär 22 sidor. Det är kanske att ta i, men jag tycker att det bör ta upp mer än en sida för att driva hem poängen ordentligt. Ungefär tre sidor skulle vara lagom. Sida 1 visar bara vanliga människor. Sida 2 visar reklamen, de fajtande superhjältarna och människor som tittar upp på dem. Sida 3 är en helsida föreställande en skyskrapekrasch med sådan detaljrikedom att Bryan Hitch lägger ner tecknandet och börjar köra taxi.
Så skulle jag lägga upp det.
/tobias
Närmare bestämt såhär:
Sida 1
Den här sidan består av tre lika höga rader. Den första raden består av en enda stor ruta, de två andra raderna av tre lika stora rutor vardera.
Ruta 1
En översiktsbild över Manhattan.
Text: Sex månader.
Ruta 2
En unge på skateboard.
Ruta 3
En uteliggare på trotoaren.
Ruta 4
En jäktad affärsman som hoppar in i en taxi.
Text: Sex månader sedan världen förändrades.
Ruta 5
En bild på en tunnelbaneperrong. Människor är på väg in och ut i en tunnelbanevagn.
Ruta 6
Precis samma perrong ur samma vinkel, men dörrarna har stängts och endast ett fåtal människor syns till på perrongen.
Ruta 7
Fortfarande samma vinkel, men nu har tåget försvunnit. Istället kan vi se en reklamaffisch på väggen som föreställer en leende superhjälte som poserar.
Text: Sex månader sedan allt gick åt helvete.
Sida 2
På den här sidan har vi först två jämnstora bilder bredvid varandra, sedan ett antal avlånga bilder under varandra.
Ruta 1
Samma reklamaffisch som på förra sidan, men lite mer inzoomad.
Text: Först verkade det för bra för att vara sant.
Text: Riktiga superhjältar.
Ruta 2
Samma reklambild, ännu mer inzoomad på superhjältens leende mun med perfekta vita tänder.
Text: Som i serierna.
Ruta 3
Två otydliga humanoider flyger genom luften, omgärdade av en aura av eld. De är bara som små prickar än så länge.
Text: Istället brakade helvetet löst.
Ruta 4
En folkmassa som vi ser ovanifrån. De står och tittar upp, någon pekar. De ser oroliga ut.
Ruta 5
Närbild på supervarelserna som kommer flygande.
[Här inser jag att jag antog att det rörde sig om två supervarelser som slåss på typiskt superhjältevis och råkar förstöra en skyskrapa. Det var min helt egna tolkning, som det inte finns något stöd för i det Krank skrev.]
Ruta 6
Folkmassan igen. Nu ser de skräckslagna ut. Några har redan börjat springa därifrån.
Sida 3
Helsida på en skyskrapa som mer eller mindre exploderar.
Text: Varje dag är som 11 september.
/tobias
Jag tycker det ser ruskigt bra ut. Mind if I borrow? Eventuellt med en och annan omskrivning, antar jag.
Jag hade egentligen bara tänkt 5-6 sidor till den här "introserien", men med rätt manus är det klart pengarna (och antal sidor) får vara sekundära =)
Och din tolkning ang. supervarelserna som förstör en skyskrapa har du helt rätt. Jag valde att inte lägga fram dem så tydligt; serien handlar inte om dem, trots allt.
Jag hade egentligen bara tänkt 5-6 sidor till den här "introserien", men med rätt manus är det klart pengarna (och antal sidor) får vara sekundära =)
Och din tolkning ang. supervarelserna som förstör en skyskrapa har du helt rätt. Jag valde att inte lägga fram dem så tydligt; serien handlar inte om dem, trots allt.
Det är bara att låna på.
/tobias
Mogger
Hipsteranka
Jag gillar både originalet, och Gurghes förslag. Jag går igång på det här. Speciellt den här textrutan:
Jag gillar däremot inte slutet, med barnet som mamman får tillbaka. Det blir lite "åh, stackars superhjälte, ingen älskar dig, buhu buhu" Resten av manuset är tungt och gripande, men slutet blir inte alls så (i den här formen vill säga, med bild till kan det bli en helt annan sak).
Förslag: Barnet dör och mammans överväldigande sorg tas ut på Daybreak (var det va?) och byts mot hat. Inga "äckliga tassar" här utan ett avgrundsdjupt "Missfoster, du har dödat mitt barn!"
Kanske behöver du inte ta i så mycket, om det inte passar spelet i övrigt, men liiiite hårdare än en arg mamma tror jag hade varit väldigt bra.
Och namnet på spelet är sjukt coolt!
Jag gillar däremot inte slutet, med barnet som mamman får tillbaka. Det blir lite "åh, stackars superhjälte, ingen älskar dig, buhu buhu" Resten av manuset är tungt och gripande, men slutet blir inte alls så (i den här formen vill säga, med bild till kan det bli en helt annan sak).
Förslag: Barnet dör och mammans överväldigande sorg tas ut på Daybreak (var det va?) och byts mot hat. Inga "äckliga tassar" här utan ett avgrundsdjupt "Missfoster, du har dödat mitt barn!"
Kanske behöver du inte ta i så mycket, om det inte passar spelet i övrigt, men liiiite hårdare än en arg mamma tror jag hade varit väldigt bra.
Okej, nu var det ett tag sen jag pillade med det här, men nu har jag lovats skisser av Xhakhal om jag producerar lite.
Därmed har jag nu fixat, polerat och skrivit om. Tacksam för alla (konstruktiva) kommentarer. Jag är fortfarande oerhört ny och osäker på området, så var snälla =)
Därmed har jag nu fixat, polerat och skrivit om. Tacksam för alla (konstruktiva) kommentarer. Jag är fortfarande oerhört ny och osäker på området, så var snälla =)
Sida 1
Den här sidan består av tre lika höga rader. Den första raden består av en enda stor ruta, de två andra raderna av tre lika stora rutor vardera.
Ruta 1
En översiktsbild över Manhattan.
[Sex månader.]
Ruta 2
En unge på skateboard.
Ruta 3
En uteliggare på trotoaren.
Ruta 4
En jäktad affärsman som hoppar in i en taxi.
[Sex månader sedan världen förändrades.]
Ruta 5
En bild på en tunnelbaneperrong. Människor är på väg in och ut i en tunnelbanevagn.
Ruta 6
Precis samma perrong ur samma vinkel, men dörrarna har stängts och endast ett fåtal människor syns till på perrongen.
Ruta 7
Fortfarande samma vinkel, men nu har tåget försvunnit. Istället kan vi se en reklamaffisch på väggen som föreställer en leende superhjälte som poserar.
[Sex månader sedan allt gick åt helvete.]
Sida 2
På den här sidan har vi först två jämnstora bilder bredvid varandra, sedan ett antal avlånga bilder under varandra.
Ruta 1
Samma reklamaffisch som på förra sidan, men lite mer inzoomad.
[Först verkade det för bra för att vara sant.]
[Riktiga superhjältar.]
Ruta 2
Samma reklambild, ännu mer inzoomad på superhjältens leende mun med perfekta vita tänder.
[Som i serierna.]
Ruta 3
Två otydliga humanoider flyger genom luften, omgärdade av en aura av eld. De är bara som små prickar än så länge.
Text: Istället brakade helvetet löst.
Ruta 4
En folkmassa som vi ser ovanifrån. De står och tittar upp, någon pekar. De ser oroliga ut.
Ruta 5
Närbild på supervarelserna som kommer flygande.
Ruta 6
Folkmassan igen. Nu ser de skräckslagna ut. Några har redan börjat springa därifrån.
Sida 3:
Helsida på en skyskrapa som mer eller mindre exploderar. Ju fler detaljer desto bättre.
Text: Varje dag är som 11 september.
Sida 4:
Ruta 1 (stor)
Kay London och Daybreak springer mot byggnadens bas. En tunnelbanenergång är precis utanför byggnaden. Det är dammigt och ligger stenkross på gatan. Ansiktslösa vardagsmänniskor flyr åt andra hållet, upp från tunnelbanan och ut från kontorsbyggnaden, hostande. Det gör inget om vi får flera smårutor av individer som springer.
[Varje kvarter är en katastrofzon.]
Ruta 2 (mindre, avlång)
Lite ovanifrån, Daybreak och Kay springer in mot tunnelbanenergången.
DAYBREAK: Ser ut som att skiten verkligen träffat fläkten här, Kay.
KAY: Mindre snack, mer verkstad.
Sida 5:
Kay ställer sig vid tunnelbanenergången och sätter upp ett kraftfält, som skimrar i luften. Det är totalt kaos i bakgrunden, stora stenar och delar av byggnader överallt. En japansk affärsman ligger krossad under en stor sten, blodig.
KAY LONDON: Helvete! Daybreak, längre in!
Jag tänker mig två kolumner av rutor här. På den vänstra sidan har vi små scener ur Daybreaks vardag. Pussa pojkvännen, se obekväm ut på mingelparty, stå och hoppa för att ta sig i dräkten (ena foten i...). På den högra har vi Daybreak som flyttar sten, sliter loss dörr från tunnelbanetåg som kraschat och plockar ut folk. Ingen tackar honom, alla springer skrikande därifrån.
Sida 6:
Kay står och håller uppe kraftfältet medan folk springer ut.
Även här tänker jag mig två kolumner av rutor, på samma sätt vänster-höger. Vänster är Kays tjejkompis, som förklarar hur jobbigt det är. Höger är Kay som ser ett barn som inte kan ta sig ut...
Vänstra sidans rutor: en ruta per replik ungefär. Fast kameravinkel, samma kvinna på alla bilder. Hon är kanske medelålders, blond, glasögon.
KVINNA: Kay, jag måste... Jag måste prata med dig om en grej.
KVINNA: Jag... jag vet inte om jag orkar mer. Du är min bästa vän, det vet du. Alltid. Men jag orkar inte.
KVINNA: Varje gång jag slår på TV'n ser jag något... fruktansvärt. Och jag tänker att kanske är du där. Kanske ligger du där, död. Ensam.
KVINNA: Jag förstår varför du känner att du måste, men...
(tittar bort, tår i ögat)
Högra sidans rutor:
Ruta #
När den stora skocken människor passerat, ett par burna av Daybreak, ser Kay ett barn - kanske fem år gammalt. Liten flicka? Pojke? Barnet ligger och skriker.
Ruta #
Närmare bild. Barnet sitter fast. Kanske riktigt illa, något vasst genom ett ben? Blod? Hur äckliga kan vi vara med barn?
Ruta #
Kay springer ner
Ruta #
Kay springer ner och plockar upp barnet.
Ruta #
Kay springer utåt, med barnet.
Sida 7:
Jag tänker mig fyra rutor högst upp, den första visar huset som fortfarande håller på att falla, den andra rasmassor, den tredje visar samma par supervarelser vi såg innan; en bit bort. Fjärde är de närmare.
Sedan en stor ruta; de två slår ner i gatan som är tunnelbanestationens tak. Bilar får gärna flyga här. Ju mer detaljer desto bättre.
Kay i förgrunden, kastas liksom ut med ungen under armen.
Sida 8:
Ruta 1
Kay vaknar.
Ruta 2
Kay tittar lite framåt; ungen ligger på marken.
KAY LONDON [TANKEBUBBLA]: Nej... Nej... Helvete...
Ruta 3
Ungens pappa springer fram till barnet, förtvivlad. Ropar dess namn.
Ruta 4
Pappan håller ungen tätt intill, gråter.
Ruta 5
Pappan tittar upp, hat i blicken. Bakom honom finns andra. Kaoset har upphört (tillfälligt?).
Ruta 6
Daybreak hjälper Kay upp.
KAY LONDON: Snälla... jag...
PAPPA: Förbannade missfoster! Vad har du gjort? Du har mördat min son/dotter!
Ruta 7
Daybreak, med tårar i ögonen; sotig, jävlig. Kay likaså. Illa tilltygad, blödande sår, glassplitter.
DAYBREAK: Kom, Kay. Dags att dra.
Sida 9:
Helsida. Daybreak och Kay london stöttar varandra gåendes därifrån. Bakgrunden: trasiga bilar, byggnader, arga människor, den förtvivlade pappan.
[Det tar aldrig slut.]
(Förslag på alternativ mottages tacksamt!)
Den här sidan består av tre lika höga rader. Den första raden består av en enda stor ruta, de två andra raderna av tre lika stora rutor vardera.
Ruta 1
En översiktsbild över Manhattan.
[Sex månader.]
Ruta 2
En unge på skateboard.
Ruta 3
En uteliggare på trotoaren.
Ruta 4
En jäktad affärsman som hoppar in i en taxi.
[Sex månader sedan världen förändrades.]
Ruta 5
En bild på en tunnelbaneperrong. Människor är på väg in och ut i en tunnelbanevagn.
Ruta 6
Precis samma perrong ur samma vinkel, men dörrarna har stängts och endast ett fåtal människor syns till på perrongen.
Ruta 7
Fortfarande samma vinkel, men nu har tåget försvunnit. Istället kan vi se en reklamaffisch på väggen som föreställer en leende superhjälte som poserar.
[Sex månader sedan allt gick åt helvete.]
Sida 2
På den här sidan har vi först två jämnstora bilder bredvid varandra, sedan ett antal avlånga bilder under varandra.
Ruta 1
Samma reklamaffisch som på förra sidan, men lite mer inzoomad.
[Först verkade det för bra för att vara sant.]
[Riktiga superhjältar.]
Ruta 2
Samma reklambild, ännu mer inzoomad på superhjältens leende mun med perfekta vita tänder.
[Som i serierna.]
Ruta 3
Två otydliga humanoider flyger genom luften, omgärdade av en aura av eld. De är bara som små prickar än så länge.
Text: Istället brakade helvetet löst.
Ruta 4
En folkmassa som vi ser ovanifrån. De står och tittar upp, någon pekar. De ser oroliga ut.
Ruta 5
Närbild på supervarelserna som kommer flygande.
Ruta 6
Folkmassan igen. Nu ser de skräckslagna ut. Några har redan börjat springa därifrån.
Sida 3:
Helsida på en skyskrapa som mer eller mindre exploderar. Ju fler detaljer desto bättre.
Text: Varje dag är som 11 september.
Sida 4:
Ruta 1 (stor)
Kay London och Daybreak springer mot byggnadens bas. En tunnelbanenergång är precis utanför byggnaden. Det är dammigt och ligger stenkross på gatan. Ansiktslösa vardagsmänniskor flyr åt andra hållet, upp från tunnelbanan och ut från kontorsbyggnaden, hostande. Det gör inget om vi får flera smårutor av individer som springer.
[Varje kvarter är en katastrofzon.]
Ruta 2 (mindre, avlång)
Lite ovanifrån, Daybreak och Kay springer in mot tunnelbanenergången.
DAYBREAK: Ser ut som att skiten verkligen träffat fläkten här, Kay.
KAY: Mindre snack, mer verkstad.
Sida 5:
Kay ställer sig vid tunnelbanenergången och sätter upp ett kraftfält, som skimrar i luften. Det är totalt kaos i bakgrunden, stora stenar och delar av byggnader överallt. En japansk affärsman ligger krossad under en stor sten, blodig.
KAY LONDON: Helvete! Daybreak, längre in!
Jag tänker mig två kolumner av rutor här. På den vänstra sidan har vi små scener ur Daybreaks vardag. Pussa pojkvännen, se obekväm ut på mingelparty, stå och hoppa för att ta sig i dräkten (ena foten i...). På den högra har vi Daybreak som flyttar sten, sliter loss dörr från tunnelbanetåg som kraschat och plockar ut folk. Ingen tackar honom, alla springer skrikande därifrån.
Sida 6:
Kay står och håller uppe kraftfältet medan folk springer ut.
Även här tänker jag mig två kolumner av rutor, på samma sätt vänster-höger. Vänster är Kays tjejkompis, som förklarar hur jobbigt det är. Höger är Kay som ser ett barn som inte kan ta sig ut...
Vänstra sidans rutor: en ruta per replik ungefär. Fast kameravinkel, samma kvinna på alla bilder. Hon är kanske medelålders, blond, glasögon.
KVINNA: Kay, jag måste... Jag måste prata med dig om en grej.
KVINNA: Jag... jag vet inte om jag orkar mer. Du är min bästa vän, det vet du. Alltid. Men jag orkar inte.
KVINNA: Varje gång jag slår på TV'n ser jag något... fruktansvärt. Och jag tänker att kanske är du där. Kanske ligger du där, död. Ensam.
KVINNA: Jag förstår varför du känner att du måste, men...
(tittar bort, tår i ögat)
Högra sidans rutor:
Ruta #
När den stora skocken människor passerat, ett par burna av Daybreak, ser Kay ett barn - kanske fem år gammalt. Liten flicka? Pojke? Barnet ligger och skriker.
Ruta #
Närmare bild. Barnet sitter fast. Kanske riktigt illa, något vasst genom ett ben? Blod? Hur äckliga kan vi vara med barn?
Ruta #
Kay springer ner
Ruta #
Kay springer ner och plockar upp barnet.
Ruta #
Kay springer utåt, med barnet.
Sida 7:
Jag tänker mig fyra rutor högst upp, den första visar huset som fortfarande håller på att falla, den andra rasmassor, den tredje visar samma par supervarelser vi såg innan; en bit bort. Fjärde är de närmare.
Sedan en stor ruta; de två slår ner i gatan som är tunnelbanestationens tak. Bilar får gärna flyga här. Ju mer detaljer desto bättre.
Kay i förgrunden, kastas liksom ut med ungen under armen.
Sida 8:
Ruta 1
Kay vaknar.
Ruta 2
Kay tittar lite framåt; ungen ligger på marken.
KAY LONDON [TANKEBUBBLA]: Nej... Nej... Helvete...
Ruta 3
Ungens pappa springer fram till barnet, förtvivlad. Ropar dess namn.
Ruta 4
Pappan håller ungen tätt intill, gråter.
Ruta 5
Pappan tittar upp, hat i blicken. Bakom honom finns andra. Kaoset har upphört (tillfälligt?).
Ruta 6
Daybreak hjälper Kay upp.
KAY LONDON: Snälla... jag...
PAPPA: Förbannade missfoster! Vad har du gjort? Du har mördat min son/dotter!
Ruta 7
Daybreak, med tårar i ögonen; sotig, jävlig. Kay likaså. Illa tilltygad, blödande sår, glassplitter.
DAYBREAK: Kom, Kay. Dags att dra.
Sida 9:
Helsida. Daybreak och Kay london stöttar varandra gåendes därifrån. Bakgrunden: trasiga bilar, byggnader, arga människor, den förtvivlade pappan.
[Det tar aldrig slut.]
(Förslag på alternativ mottages tacksamt!)
Se sjukt fett ut!!!
Sidan sex fattade jag inte riktigt, vem är kvinnan? Och pratar hon med honom när han håller upp kraftfältet eller vad?
Slutet- tycker de ska flyga därifrån, de är ju trots allt superhjältar
alternativt ta tunnelbanan och stå i en vagn omgärdade av ondskefulla blickar
Men, nej, flyga, sticka som de kom
Replikerna på sidan 4 är lite hönsiga, men det passar tycker jag, det passar genren- om du vill att de ska vara seriefigurer och inte människor.
Gillar hela inledningen som fan, både bildupplägget och texterna, särskilt texterna, så kort och kärnfullt. Grymt ju!
Kommentaren på sidan 9 ska bara bort!! Tårta på tårta, pajar det feta med scenen. Snyggt att de vänder ryggen till och går. Just ryggen till gillar jag. Jag menar, vad fan ska de göra, klart de bryr sig men de kan inte annat än på ett eller annat sätt till slut vända ryggen till.
Läst om och tänkt mer på sidan sex- kvinnan borde bort, om det inte är ngt som jag inte fattat. Försöker trycka in en till berättelse i berättelsen?
/ Nils, (NilsH)
Sidan sex fattade jag inte riktigt, vem är kvinnan? Och pratar hon med honom när han håller upp kraftfältet eller vad?
Slutet- tycker de ska flyga därifrån, de är ju trots allt superhjältar
alternativt ta tunnelbanan och stå i en vagn omgärdade av ondskefulla blickar
Men, nej, flyga, sticka som de kom
Replikerna på sidan 4 är lite hönsiga, men det passar tycker jag, det passar genren- om du vill att de ska vara seriefigurer och inte människor.
Gillar hela inledningen som fan, både bildupplägget och texterna, särskilt texterna, så kort och kärnfullt. Grymt ju!
Kommentaren på sidan 9 ska bara bort!! Tårta på tårta, pajar det feta med scenen. Snyggt att de vänder ryggen till och går. Just ryggen till gillar jag. Jag menar, vad fan ska de göra, klart de bryr sig men de kan inte annat än på ett eller annat sätt till slut vända ryggen till.
Läst om och tänkt mer på sidan sex- kvinnan borde bort, om det inte är ngt som jag inte fattat. Försöker trycka in en till berättelse i berättelsen?
/ Nils, (NilsH)
Ngt jag skulle uppskatta är om du i de inledande bilderna berättar en mikroberättelse, som de gör i Watchmen hela tiden. I bakgrunden går en flicka hela tiden, i bilderna och sedan mosas hon av en random sten i fighten och försvinner- ngt som ögat kan dras till, ngt som händer, ngt som lovar en handling.
Kan vara en jävla bil som rullar genom bilderna eller en person på väg till tunnelbanestationen, vad som helst, och i bakgrunden, inte i förgrunden. Man ska fatta att det inte handlar om den där personen. Tror det skulle kunna bli fett
Kan vara en jävla bil som rullar genom bilderna eller en person på väg till tunnelbanestationen, vad som helst, och i bakgrunden, inte i förgrunden. Man ska fatta att det inte handlar om den där personen. Tror det skulle kunna bli fett
Japp, det är en berättelse i berättelsen. Det är en helt annan scen; förhoppningsvis blir det tydligare i bild (när man kan ha helt olika färg på dem, miljö etc). Kvinnan är en kompis till kay, som försöker ha ett allvarligt snack med hen.Nässe said:
(Kay London är alltså en androgyn robot, något som inte framgår i texten men lär vara rätt tydligt i själva serien sen...)