Nekromanti Humor i rollspel

[Troberg]

Mutant: Undergångens Arvtagare är faktiskt inte ett humorrollspel. Det är tvärtom ett rätt seriöst äventyrsrollspel. Däremot är det fyllt av humoristiska referenser och kul namn, men det gör det inte till humor mer än staden Penzium gör Eon till ett humorrollspel.

Prova att göra en muterad Coyote, maxad på allt som gör honom tåligare (mer hitpoints, mer traumatålighet, naturlig rostning, stor, regenerering osv) men i övrigt helt inkompetent och se till att han faller från höjder i tid och otid. Hours of fun for the entire family!

 

[Gordeg]

Stämningsdödande kommentarer i form av filmcitat och liknande är väl egentligen inte "humor i rollspel" utan snarare ett tecken på dålig koncentration. Jag tycker att det kan vara ok ibland men bara om det handlar om enstaka tillfällen samt att det verkligen skall vara roliga grejor, inte bara ett rop på uppmärksamhet...
Om spelarna börjar fälla upprepade offgame-kommentarer behöver de ta en paus och snacka av sig. Det är inte kul att spela om hela gänget beter sig som om de har DAMP.

Gordeg

 

[GrottrolletNaug]

Hah?

Nu vet jag inte om du var ironisk, men jag antar på grund av bristen på smileys eller övertydligt språk att du faktiskt var seriös.

Du har helt rätt i att spelare lätt rent reflexivt vill skingra obehaglig stämning genom att skämta bort den. Det är väldigt otacksamt för en spelledar som jobbat hårt med att bygga upp en tät skräckig stämning när en spelare slår hål på den med ett simpelt skämt. Men jag håller inte med dig om att man måste städa bort alla humor för att kunna uppleva en tät stämning. Våran spelgrupp är i alla fall exempel på att det finns avslappnade delar av äventyret/historien där man kan skämta, vara lättsinnig och rent allmänt spexa runt om man så känner för det. Och det finns allvarliga delar av äventyret som är väldigt bräckliga och mycket lättförstörda av humor. En duktig spelare läser då av SL och ser vad hon försöker uppnå och slutar helt enkelt med humorn då (Jag förutsätter att SL inte vill döda sin egna stämning). Vi har blandat väldigt allvarliga och mycket lyckade tragiska scener i samma spelmöte så som banala ordvitsar och plumpa sexuella anspelningar m.m. (Humor på lägsta nivå med andra ord)

Och nu har jag inte ens börjat att tala om dom som inte ens vill ha "allvarliga" spelsituationer utan bara vill boffra och skratta några timmar med sina polare.


/Naug, over and out

 

[Lycan]

Re: Hah?

Det var en isolerad del av mig som talade. Sedan finns det andra delar av min personlighet som inte alls håller med. Sådant handlar ju bara om humör.

Vad jag framför allt talade om var OOC-humor; alltså när man skrattar _ovanför_ rollspelet. Humor har alltid funnits i mitt liv, även i perioder av djup ångest. Spelar man människor kommer man att känna av humor.

Däremot kan humor vara livsfarligt om man försöker bygga upp en jobbig stämning. Den där känslan av att vara ensam, förföljd, sakna kontakt med verkligheten och hela tiden på gränsen till sammanbrott kan faktiskt undermineras av "glädje".

...

Ja. egentligen håller jag ju med dig, så vad gafflar jag om

- Lycan

 

[Big Marco]

Jag kanske är ensam om att tycka detta och det beror alldeles säkert på att min vision eller defintion av genren postapokalyptiska spel inte till fullo överensstämmer med konstruktörernas. Jag tycker faktiskt att M:UA är ett riktigt trevligt spel och hade inte haft något emot att spela det oftare. Just därför känns den inbyggda humorn som lite extra smolk i bägaren, jag tycker att den tidvis går lite för långt.

Jag håller med till fullo - jag kan inte spela MUA av samma anledning. Jag får en fadd smak i munnen när en putslustig kommentar om ett muterat djur står i samma stycke om övergrepp och våldtäkter. Det blir varken hackat eller malet - spelet vet inte vilken bild det skall förmedla.

Problemet är att MUA är fullt med sådana "subtila" humorismer. Den akademiska spex-humorn fungerar inte för mig, hur mycket jag än vill att det skall fungera. De gånger jag har haft behållning av MUA är när den typen av humor har varit nästa helt avskalad och stämningen är mer hård och ... ja, konsekvent är nog ordet jag letar efter. Själv tycker jag att spelets inre logik trasas sönder av den flitiga högskolehumorn (däremot är det duktigt att Järnringen lyckas vara så konsekvent i sitt berättande att stämningen behålls i de moduler som görs).

Detta gör MUA till ett dåligt spel för mig. Det finns säkert de som gillar det och som flågarvar över sittningskänslan i skrivspråk och berättarteknik. Själv blir jag alldeles för distraherad och störd. Men det hindrar mig inte från att köpa allt utgivet material. För spelet är gediget och komplett. Men inte för mig (som spelare går det dock lättare, då man lättare bygger en annan stämningen än den som förmedlar via moduler och regler).

 

[Big Marco]

Och postapokalyps och humoristiska referenser tycker jag alltid har hört samman - titta på Wastelands.

Men Rising sade det bra - problemet är när metahumorn tar över. Wastelands lider inte speciellt mycket av det på ett så tydligt sätt som exvis MUA (man får vara bra insatt om man hajar skämtet om Johan Pahl tex).

Tonen i Wastelands är ändå hårt våldsam. Den tonen får jag inte i MUA (jag har inte spelat GammaWorld, Aftermath eller Darwin's World - de andra PA-spel jag känner till). Tonen där är som att delta i en Gasque-sittning på Chalmers Tekniska Högskola (been there, done that, have that t-shirt - vill aldrig mer tillbaka).