Nekromanti Humor i rollspel

[Jocke]

Det är kul att skratta. Det är kul med humor. Det är kul att spela rollspel.

Trotts detta så har alla konventsäventyr jag spelat med det uttalade humor vart i princip dödfödda och lett till en extremt meningslöst pass för mig och min förening (det finns såklart undantag, ett av dem är Svenil äventyret Bli Tuff eller Rappa på Svenska.).

Min upplevelse av humor som funkat i rollspel har vart ungefär så här:
1. Humorn uppstår i diskrepansen mellan roll och spelare. Tex om rollpersonerna behandlar en situation som deras spelare tycker är extremt dråplig som om den var på dödligt allvar. Eller att en spelare som vet om att det finns en fälla ändå triggar den och låter rollpersonen (som inte fattade det) vara extremt förvånad.
2. Humorn kommer från att en spelare eller gruppen gör "sin grej" tex har vi en spelare som gillar att spela maktgalna rollpersoner vars hybris leder till katastrof, personliga misslyckanden och farsartade situationer. Det är alltid kul, för han gör det väldigt bra men det har ju inte så mycket med spelet eller äventyret att göra.
3. någon säger nått kul - har egentligen inget med rollspel att göra utan hade vart lika kul över en öl eller så.

Hur känner ni för det här med humor och finns det några bra indietekniker som jag inte känner till?
Hur går det till att skriva ett roligt äventyr som är kul på samma sett som en komedi är kul?

 

[JJoghans]

Mmm, det är sällan som det blir kul på riktigt om äventyret är skrivet "för att vara kul".
Ett undantag jag kommer att tänka på var "Krugal Svylses Förbannelse", men å andra sidan lirade vi det när vi var tonåringar, och det var många år sedan jag tittade på det.

Jag upplever att det roliga ofta uppstår i kontrasten mellan setting/roller och händelser som orsakas av spelarna/rollpersonerna. T.ex. kan en seriös scen plötsligt bli hejdlöst dråplig när någon plötsligt kommer på att de (t.ex.) har glömt något och att det får bisarra konsekvenser i scenen.

 

[wilper]

Jag skrev The Daughters of Verona för att visa hur jag menar att man kan göra fungerande humor i rollspel.

Det finns ett avsnitt av Nordnordost podcasten där vi spelar det, ifall man inte ids läsa själv. Men av någon anledning får jag certifikat-fel på NNO-bloggen just nu.

Är man rik och har tid att läsa så går det att köpa spelet på http://www.drivethrurpg.com/product/127411/The-Daughters-of-Verona-Print-and-play

Kort-kort-sammanfattningen är: Börja med att lära spelarna hur man är rolig. Gör sedan de sakerna om och om igen tills äventyret är slut.

 

[RasmusL]

Jag skrev The Daughters of Verona för att visa hur jag menar att man kan göra fungerande humor i rollspel.

Det finns ett avsnitt av Nordnordost podcasten där vi spelar det, ifall man inte ids läsa själv. Men av någon anledning får jag certifikat-fel på NNO-bloggen just nu.

Är man rik och har tid att läsa så går det att köpa spelet på http://www.drivethrurpg.com/product/127411/The-Daughters-of-Verona-Print-and-play

Kort-kort-sammanfattningen är: Börja med att lära spelarna hur man är rolig. Gör sedan de sakerna om och om igen tills äventyret är slut.

Sju omspelningar av grundscenariot senare så kan jag inte annat än konstatera att tDoV är det bästa rollspelshumorn har att erbjuda, möjligen utmanat av Drakar & Bananer!

 

[RasmusL]

TLDR Det finns bra _spel_ för humor och humorn bör hålla sig till dessa spel! System matters!

 

[Rhodryn]

Majoriteten utav humor som har funnits i rollspel som jag och mina vänner spelade tenderade komma ifrån att någon sa någonting som många/alla tyckte var roligt (både relevant och icke relevant för rollspelet i sig), eller att någonting specifikt hände i rollspelet.

Något som jag också märkt är ju mer trötta vi blev ju lättare blev det för humor att dyka upp (vilket ju är sant för de flesta grejer även utanför rollspel så klart)... allt som oftast så hände de absolut största skrattanfallen under våra rollspelande när de flesta utav oss var riktigt trötta, där något som kanske hade varit roande i vanliga fall fick någon eller många av oss att asgarva under flera minuter. Har under ett flertal spelomgångar, när jag varit rätt trött, skattat så hårt att jag knapps kunnat andas.

Minns att jag hade en sådant skrattanfall, där jag hade svårt att andas, pga att jag såg i min skalle ett scenario där en karaktär hade ett blödande sår på halsen... där en oerhört stark SLP som är minst lika korkad som den är stark, som fått lära sig lite första hjälpen, försökte hjälpa personen... men eftersom SLP'n var oerhört korkad så förstod denne inte att ett tryckförband är en oerhört dålig ide att använda runt halsen på någon... så han försökrer förbinda personens sår på halsen, och på slutet av det så tar han i för kung och fosterland för att stoppa blodflödet till såret... varpå den skadade personen sprattlar till och ger ifrån sig ett "Gaaak!"-läte, samtidigt som dennes tunga sticker ut ur munnen och hans ögon nästan ser ut som om de är på väg ur hans ögonhålorna. XD

Som sagt, kanske roande som mest i vanliga fall... men för oerhört trötta personer så behövs det inte mycker mer för att man ska bryta ihop i ett skrattanfall.

Minns också en gång där två av mina kompisar tillslut bröt ihop, och efter en liten stund resten utav oss också när de försökte förklara scenariot och konceptet utav en "Riddar Hustomte". Där denne är beklädd i hel plåtrustning, med en tornerhjälm som så klart är spetsig på toppen presis som en Hustomtes normala hatt är, med en sköld på ena armen, och en lans under den andra, medan denne går till anfall i full fart, "riddandes" på en rustningsbeklädd tupp. XD

 

[Xhakhal]

Jag var nyss på ett lajv med en ganska mörk men absurd stämning med tonvikt på svart komedi. Det påminde mig om att en stor del humor går att bygga in i scenarion om man bara arbetar med ytterligheter litet, och ser till att förbereda folk genom att uppmuntra rätt slags pepp och planering. Folk kommer helt av sig själva att ha roligt med ytterligheterna och kontrasterna en kan skriva in i scenarion, eller uppmuntra spelare att bygga själva. Det är mest slapstick och buskis och skämt som bygger på sexism och förtryck som inte går hem när de är inskrivna i äventyr i min erfarenhet...

 

[luddwig]

2. Humorn kommer från att en spelare eller gruppen gör "sin grej"...

För mig personligen är det här den bästa typen av humor i rollspel. Jag är också lyckligt lottad på så vis att det är vanligt förekommande i min ordinarie spelgrupp. Det talas med konstiga dialekter, det missuppfattas (med flit) vad som händer, det uppstår fåniga små side quests o.s.v. men aldrig så att huvudspåret faller bort. Sedan upplever jag att spelet/äventyret/spelledaren i viss utsträckning sätter nivån för hur mycket humor det finns utrymme för. Vid några tillfällen när vi spelat har det blivit för tramsigt, och vi spelar t.ex. inte skräck eftersom vi upplever att det skulle kräva en alltför hög grad av seriositet för att stämningen ska bli "rätt".

 

[Paco]

Vårat spelande genomsyras helt av humor, men det är för att vi är roliga killar och inte för att vi vill spexa till det eller göra det tokroligt. Vissa SLP:s och detaljer är dock medvetet komiska, men komiska lirare och företeelser finns det ju gott om IRL också, så det känns inte direkt krystat...

 

[Khan]

Det är kul att skratta. Det är kul med humor. Det är kul att spela rollspel.

Trotts detta så har alla konventsäventyr jag spelat med det uttalade humor vart i princip dödfödda och lett till en extremt meningslöst pass för mig och min förening (det finns såklart undantag, ett av dem är Svenil äventyret Bli Tuff eller Rappa på Svenska.).

Min upplevelse av humor som funkat i rollspel har vart ungefär så här:
1. Humorn uppstår i diskrepansen mellan roll och spelare. Tex om rollpersonerna behandlar en situation som deras spelare tycker är extremt dråplig som om den var på dödligt allvar. Eller att en spelare som vet om att det finns en fälla ändå triggar den och låter rollpersonen (som inte fattade det) vara extremt förvånad.
2. Humorn kommer från att en spelare eller gruppen gör "sin grej" tex har vi en spelare som gillar att spela maktgalna rollpersoner vars hybris leder till katastrof, personliga misslyckanden och farsartade situationer. Det är alltid kul, för han gör det väldigt bra men det har ju inte så mycket med spelet eller äventyret att göra.
3. någon säger nått kul - har egentligen inget med rollspel att göra utan hade vart lika kul över en öl eller så.

Hur känner ni för det här med humor och finns det några bra indietekniker som jag inte känner till?
Hur går det till att skriva ett roligt äventyr som är kul på samma sett som en komedi är kul?

För det första - Bli Tuff eller Rappa på Svenska var fantastiskt skoj och jag grämer mig fortfarande att jag gjort mig av med mitt ex från när jag spelledde det på GothCon. Men det är också det enda där jag känner att humorn vart klockren i själva äventyret. Mest för att det passar in på din punkt ett.

Jag tror egentligen det enda som fungerar för att skriva humor är att gå på punkt ett. Spelarna är medvetna om att situationen är dråpplig och humorfylld, men rollpersonerna tar den på blodigt allvar. Några av de gånger jag garvat mest och hjärtligast under rollspel är när vi spelat Fallen Reich på konvent, ett spel som är knallfyllt av detta. Karaktärerna är (oftast) karikatyrer på perfekta gentlemen som måste ha sitt te klockan fem. När de hamnar i kontakt med nazistiska trollkarlar och demoner samtidigt som de försöker behålla sin "stiff upper lip" blir det humor. Inte för rollpersonerna, men för spelarna.

Ett annat tillfälle jag minns är Turister på Villovägar någon gång på LinCon. Ett antal glada turister promenerar genom en dimensionsportal i Göteborg (kanske?) och hamnar i ett fantasyland på charterresa. Seriösa rollpersoner, fnissande spelare.

Punkt två och tre kan man inte garantera från en spelskrivare, skulle jag tro. En erfaren SL som känner sin grupp väl kan säkert bygga upp situationer kring sina rollpersoner och spelare, men det är hart när omöjligt att göra inför säg, konvent eller officiella utgivningar.

 

[JJoghans]

...vi spelar t.ex. inte skräck eftersom vi upplever att det skulle kräva en alltför hög grad av seriositet för att stämningen ska bli "rätt".

Humor i skräckscenarios tycker jag inte är fel, och ibland gör den spelet bättre. Givetvis ska det inte förekomma hela tiden, och det är heller inget man driver som SL. Men det är svårt att vara superallvarlig hela tiden, och det är inte heller alla som tycker att det är givande att spela så. I våra spel har det varit ganska vanligt att humor (enligt punkt 1 och 2) förekommit i lågintensiva scener, som sedan varvats med mer intensiva scener, där humor inte förekommer. Ofta förstärker kontrasten mellan scenerna hela upplevelsen.

Både humorn och upplevelsen som sådan varierar i karaktär beroende vilka man har i spelgruppen, så att köra den typen av spel kanske inte passar i alla grupper. Men jag har ibland haft vansinnigt roligt under våra skräckscenarion.

 

[Rhodryn]

För mig personligen är det här den bästa typen av humor i rollspel. Jag är också lyckligt lottad på så vis att det är vanligt förekommande i min ordinarie spelgrupp. Det talas med konstiga dialekter, SNIP

För mig så är sådant något som mer skulle få det att krypa i kroppen på mig, där jag skulle känna mig oerhört obekväm... specielt om jag hade varit den som hade tvingats till att t.ex tala me den konstig dialekt, eller ens en normal dialekt... men jag skulle nog känna mig obekväm även i situationer där andra spelare gör så. XD

Men... detta är mer pga att jag är den personen jag är, snarare än att det skulle vara "fel" eller något att spela på det sätter... jag är helt enkelt en oerhört blyg person, som dessutom har Aspergers (och antagligen ADD också, vilket heter ADHD-PI i dag)... en person vars sociala förmåga är väldigt låg, har kraftiga tendenser till att vara en ensam varg, och som känner sig obekväm i nästan alla sociala sammanhang nästan oavsätt situation och oavsätt hur "normalt" det är bland människor i vanliga fall. Vilket gör att jag inte tycker om att "göra bort mig", eller verka "löjlig", eller göra någonting som drar uppmärksamheten till mig... nä... jag vill gå igenom livet nästan så obermärkt som möjligt, specielt när det kommer till grejer som att löjla mig eller göra bort mig. XD

Det är ju inte så att jag tycker att sådana saker faktiskt är löjligt eller något, det är de inte... det är bara en av många saker som jag har oerhört svårt med. Jag menar, sånt där helt normalt "löjlande" som en grupp med riktigt bra kompisar kanske tar sig för... t.ex två personer som är så pass bra kompisar att de kan hänga sin arm över den andres axlar och direkt skämta med dem, snacka skit om varandra med glimten i ögat eller något, kanske slänga låtsas slag mot dem, etc... är till och med det "för mycket" för mig i de flesta fallen. Sådant gör mig genrelt sätt bara obekväm. XD

Något så simpelt som att faktiskt prata med min karaktärs röst (att "röstskådespela", att inte köra "min karaktär säger..." etc, utan tala med min karaktärs röst och känslor... vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt...), är något som jag också har svårt med. Jag måste helt enkelt alltid börja med "Min karaktär säger"... och sedan försöka säga vad karaktären säger, och igenom det "dela upp det" där jag (Michael) tidsvis kommer in och förklarar med vilken ton, eller vilken känsla, eller vad det nu än är, som min karaktär säger det jag sade med. För när jag pratar i min karaktärs röst, så är det alltid i min egna, normala, röst och tonfall och sätt att prata. Jag pratar helt enkelt "normalt" och sedan förklarar (före eller efter) den faktiska tonen som karaktären använde, känslorna den hade, etc.

Lite synd kanske, tycker till och med jag, att jag inte har förmågan, eller viljan, till att ta del i sådant här. Men tyvärr så finns det inte så mycket jag kan göra åt det... jag kan bara gå så pass långt som jag går med det. Och då har rollspelandet redan hjälpt mig oerhört mycket...för jag var mycket mer blyg, och återhållsam med känslor och allt vad det nu än är, innan jag hittade mina nya kompisar, och hittade rollspel tillsammans med dem, i gymnasiet... åtminstone i jämförelse med hur jag är nu... vilket fortfarande är långt mycket mer återhållsam än vad en "normal människa" är. XD

Där är en anledning till varför jag tenderar spela tystlåtna karaktärer... och varför de två enda karaktärerna som jag har spelt i Vampire The Masquarade LARP, båda var tystlåtna karaktärer som mer var (från början, eller blev med den andra) en typ av livvakts karaktär som helt enkelt inte sa så mycket. XD

 

[luddwig]

Humor i skräckscenarios tycker jag inte är fel, och ibland gör den spelet bättre.

Så kan det säkert vara, beroende på gruppen och kanske framförallt spelledaren. Jag skrev utifrån min ordinarie spelgrupp och särskilt utifrån mig själv. Vi har inte en grundläggande stämning i gruppen som passar för skräck och jag som den evige spelledare är inte tillräckligt kunnig eller motiverad för att ge mig på det heller.