Nekromanti Hur är ångest vackert?

[EchonCique]

Bearbetning, avvänjning & kickar

Har skrivit kort om det redan.

Ångest är bra och dåligt. Ångest stärker själen.

 

[MrG]

Ångsetmätartävling?

Det här blev en konstig diskution, ångest innebär olika saker för olika människor och alla hanterar den på sitt sätt. En del har ett behov att konfrontera ångesten, andra att ta sig undan den och gräva ned dem.

Och även i efterhand har man olika relationer till det man gått igenom, jag kan inte förstå eller känna hur ni upplevet er ångste, och lika lite kan andra uppfatta min. Så när det kommer att börja mäta sin ångest mot andras blir det konstigt och fel.

-Gunnar (som är imponerad av hur folk kan vara så öppna med sin ångest, jag har inget emot spelad ångest, men mina demoner är ytterst privata)

 

[Krille]

Re: Ångsetmätartävling?

(som är imponerad av hur folk kan vara så öppna med sin ångest, jag har inget emot spelad ångest, men mina demoner är ytterst privata)

Kalla det för mitt sätt att hantera ångesten. Istället för att konfrontera den genom att uppleva ångest i spel så konfronterar jag den genom att prata om den.

Men just genom att min relation till ångesten är min gör att jag får grepp om hur ångest kan vara vackert. Jag gör mitt bästa för att försöka förstå, men det är fanimej inte lätt.

Och när en del upphöjer ångest till elitistiska höjder - "jag spelar ångest och är därför en bättre rollspelare än vad du är" - så blir jag totalt oförstående samt dessutom smått arg.

 

[Sanjuro]

Nej, ingen mätning.

Alltså, jag vet inte om det också framgick dåligt av mitt inlägg, men jag anser inte att det är meningsfullt att "mäta" ångest med varandra. Jag är inte ens säker på att det går att göra det. Det var heller inte mitt syfte med inlägget.

Och jag är inte alls öppen med vad jag har upplevt: du har utifrån det du läst i mitt inlägg inte en susning om mina känslor. Det är mellan mig och mina närmaste, samt min terapeut. Det jag skriver här är väldigt breda penseldrag för att försöka beskriva mina ungefärliga åsikter i ämnet. Precis som Krille konfronterar jag mina demoner genom att prata om dem. Men mina inlägg här i tråden är inte ett försök att konfrontera dem (jag menar förstås inte att Krilles inlägg skulle vara det heller) - den biten tar jag med andra människor .

"Ångestmätande" gör mig illamående, tyvärr är det otroligt vanligt i det här samhället.

 

[MrG]

Re: Ångsetmätartävling?

Jag kan nästa vara lite avis på hur öppet du kan blotta dig och din ångest (och önskar att jag kunde göra det samma). Liksom jag gärna tydligare skulle beskriva vilken ångset som kan vara vacker, men oftast mår man lite pissigt när den blir vacker (min personliga erfarenhet i alla fall).

Det kan vara så att ångest inte är vackert för dig, men är det för andra. Jag kan inte förstå mig på saker som andra uppskattar (som rapp-musik, Sin City, lyriska filmer...) men även om jag inte kan förstå hur de kan uppskatta det så kan jag inte ifrågasätta att folk uppskattar det.

Och folk som tycker att de skulle vara bättre för att de rollspelar ågnest gör mig lika förbryllad som alla andra stilar som folk anser är bättre. För mig är bra rollspel när gruppen är road (gruppen då inkluderad sl). Över huvudtaget så folk som anser sig vara elitrollspelare har jag svårt att ta allt för seriöst....

-Gunnar (tror att Krille är en ruggigt bra spelare även om han inte vill spela ångest)

 

[MrG]

Re: Nej, ingen mätning.

Det var inte meningen att mitt svar skulle tolkas som ett svar endast till dig, utan snarare ville jag göra en reflektion över tråden och ett par av dina uttalande var bra punkter som jag ville stödja. Komentaren över öppenhet var menat mer generellt.

Så för att illusterar:

Jag är glad för att andra har det så lätt för att komma överens med sina personliga demoner (eller fan, så jävla glad är jag väl inte). Jag har det däremot inte och precis som du så styr jag undan från dem i rollspel. Jag har precis samma fördom som du också (för det är väl en fördom): om man likställer ångest med någonting vemodigt, vackert så har man inte mått dåligt på riktigt. Nej, jag menar på riktigt.

Här instämmer jag i att det är en fördom, ingen kan se hur folk har det inom sig. Flertalet lyckliga vänner har visat sig har grym ångest inom sig och skenet bedrar lätt. Liksom folks sätt att tackla ångest varierar.

Fast jag har långsamt börjat inse att det snarare har att göra med att de här personerna som tycker att sin ångest är vacker är starka personer som kan hantera sina demoner på ett bra sätt, ett bättre sätt än jag klarar av att hantera dem på. Det här tror jag faktiskt är kärnan i det hela: den personliga styrkan, inte hur svårt trauma man drabbats av.

Vilket jag tycker är värt att nämnas igen, även om jag tror att det inte alltid behöver vara en styrka.

-Gunnar (önskar att jag kunde utveckla mer, men det skulle bli mer/för personligt)

 

[krank]

Re: Ångsetmätartävling?

Så när det kommer att börja mäta sin ångest mot andras blir det konstigt och fel.

Jo. Inget ont om Krille t.ex, men jag såg verkligen rött när han tycktes börja svamla om att min ångest, exempelvis, inte skulle vara "riktig" ångest eller att den skulle behöva vara "mindre" än hans. Det kändes som en mycket osmaklig könsorgansmätning, och jag kände mig dessutom rätt förolämpad, eftersom jag ogillar när folk nedvärderar eller trivialiserar min ångest eller min smärta över saker och ting. Därför väntade jag också lite extra länge innan jag skrev något i den här tråden, för att min ilska över det hela skulle infektera mitt svar.

Jag förstår mycket väl hur Krille och andra tänker och fungerar, jag kan absolut sätta mig in i viljan att inte konfrontera sin ångest. Jag påstår heller inte att han är vare sig svagare eller starkare, bättre eller sämre, än vad jag är bara för att han väljer att försöka hantera sin ångest på ett annat sätt.

//Krank, fortfarande en smula arg

 

[Krille]

Re: Ångsetmätartävling?

Inget ont om Krille t.ex, men jag såg verkligen rött när han tycktes börja svamla om att min ångest, exempelvis, inte skulle vara "riktig" ångest eller att den skulle behöva vara "mindre" än hans.

Precis. Det var också därför som jag skrev att det var en fördom, två gånger till och med.

Om du tog illa upp så ber jag om ursäkt.

 

[Lycan]

Jag tror att en del av förklaringen kan vara en begreppsförskjutning. Alltså att rollspelstermen 'ångest' inte är jämställbar med den medicinska diagnosen 'ångest'*.

Ofta när man talar om "ångest i rollspel" eller liknande syftar man på att man i spelmaterial tar upp typiskt destruktiva eller stereotypt "mörka" känslor, som sorg, smärta, panik, hat och så vidare, utan att bry sig särskilt mycket om skolboksdefinitionen av ordet.

- L



* "Anxiety is an unpleasant complex combination of feelings often accompanied by physical sensations such as heart palpitations, nausea, chest pain and/or shortness of breath, tension headache, and feelings of inner nervousness" etc.

 

[Nightowl]

Autentiska olyckor

Paradoxalt nog tror jag - tyvärr - att redogörelser som dessa ger just den fix som forumets ångeststrävare eftertraktar.

Only the first time is free! Nja, det gör kanske inte så mycket.

Jag vet inte hur mycket det har med saken att göra, men (i alla fall föregivet) autentiska livsskildringar av typen Pojken som kallades Det (pojke med fruktansvärd uppväxt) eller Såld (det var vad som hände med huvudpersonen när hon var ung) är fruktansvärt populära. Eftersom jag är som jag är tycker jag det är ganska äckligt, och skulle egentligen vilja beskärma mig över det ungefär som stereotypa tanter bekymrar sig över hur mycket hemskt våld det är i dataspel, men rationellt sett inser jag att jag är löjlig när jag tänker så. Åt envar sitt. Men autentiskt lidande väcker intresse, ju mer intresse ju ruskigare det är. Även mina små kverulationer kanske kan ge en liten kick.

Erik

 

[Saxifrage]

5 ohm

Inte nödvändigtvis - många som skapar konst av olika slag som berör ämnet har ju uppenbarligen mått tjyvens på riktigt.

Jodå, men nu var jag lite otydlig; jag syftade snarare på de som konsumerar (och idealiserar) ångest som ett sätt att utforska livets mörka hörn, ungefär på samma sätt som base-jumpers, backpackers i Bolivia eller andra kicksökare (kass liknelse, jag vet, men så är jag också blott ett villabarn med blommig själ). Och här menar jag att det finns ett starkt inslag av "be careful what you wish, you might get it"; även om man kan vara nyfiken på ångest och extrema känslor så tror jag att ingen på allvar skulle vilja uppleva det som Krille skriver om i trådstarten.

Och egentligen ska man väl dra sig för att fälla kategoriska omdömen om människor man inte vet så mycket mer om än deras smak för viss poesi

Det är alldeles riktigt, och jag inser att jag egentligen har alldeles för lite på fötterna för att diskutera sådant här, så jag lägger ner här och tar en istället.

/Sax, emotionell thrill-seeker med fötterna på jorden

 

[Vitulv]

Jag vet inte. Jag tycker iofs att ångestrollspelare är pösfittor, men jag antar att det är samma sak som med skräck. Jag har varit riktigt jävla rädd ett par gånger, och det är inte en angenäm känsla. Ändå tycker jag att schysst med både skräckspel och skräckfilm.

Men visst, om man vill uppleva verklig ångest genom rollspel, då har man inte en aning om vad det är. Spelad ångest som man är medveten om att den inte är verklig kan väl vara okej antar jag.

- V

 

[Yllle]

Du kommer kanske ihåg hur det var när man var liten och hade skrapat knäet? Det blev en stor äcklig och slemmig röd fläck som det kom blod ur. Trots att det sved som fan så kunde man inte låta bli att pilla. Det kanske är samma sak för en del med ångesten. Eller så är det så att man vill ha ut ett fullt känsloregister.

Så är det inte för mig. För mig är rollspel enbart ett nöje som dataspel, figurspel eller en spännande äventyrsroman. Inget annat. Rollspel ska vara roligt, och då lämnar jag ute ångesten. För mig är all form av romantisering av ångest, depression och självmord fullkomligt förkastlig. Jag spyr av att en del gör illamående till en subkultur, och tror att deras eget illamående gör dem till förmer än andra och tror att de är de enda som lider. När man har sett skiten både hos de man bryr sig om och hos sig själv, då är det inte spännande, bara otäckt.

Ångest, död och lidande är en del av livet och kommer därför alltid återkomma i de flesta former av kultur, och det är bra och nödvändigt. Kulturen blir en plattform att diskutera och hantera det, en säkerhetsventil om man så vill det. I böcker, skivor och filmer som jag älskar och återkommer till tas dessa ämnen upp. Mår någon dåligt så har man vänner, familj och i värsta fall landstinget att vända sig till. Så i rollspel behövs det inte.

Bjeurn, nattsvammlar.

 

[krank]

Kulturen blir en plattform att diskutera och hantera det, en säkerhetsventil om man så vill det. I böcker, skivor och filmer som jag älskar och återkommer till tas dessa ämnen upp.

Rollspel är också kultur, i allra högsta grad, och kan med fördel användas för att skildra exakt samma teman - av samma anledningar - som övrig kultur gör.


//Krank, som brukar säga att han hellre gör sådant som är "givande" än sånt som är "roligt"

 

[Yllle]

Rollspel är också kultur, i allra högsta grad, och kan med fördel användas för att skildra exakt samma teman - av samma anledningar - som övrig kultur gör.

Visst är det så. Allt människan gör är väl i princip kultur. Men som sagt så fyller inte rollspel den funktionen för mig. Det gör andra former av kultur.

Är det inte givande när det är roligt?

 

[krank]

Är det inte givande när det är roligt?

Jodå, men det är inte nödvändigtvis roligt när det är givande. Man kan få ut mycket av rollspelande utan att det nödvändigtvis är "roligt". Bland mina favoritspelmöten har jag varit helt vansinnigt arg eller suttit och haft okontrollerbara ryckningar i fosterställning av ångest, eller varit sorgsen och gråtit. Det har inte varit särdeles "roligt", men väldigt givande. Sånt brukar göra att jag känner mig "förlöst", om jag kan spela ur mig mina negativa känslor under rollspel så är de inte lika jobbiga IRL.

 

[Yllle]

Jodå, men det är inte nödvändigtvis roligt när det är givande. Man kan få ut mycket av rollspelande utan att det nödvändigtvis är "roligt". Bland mina favoritspelmöten har jag varit helt vansinnigt arg eller suttit och haft okontrollerbara ryckningar i fosterställning av ångest, eller varit sorgsen och gråtit. Det har inte varit särdeles "roligt", men väldigt givande. Sånt brukar göra att jag känner mig "förlöst", om jag kan spela ur mig mina negativa känslor under rollspel så är de inte lika jobbiga IRL.

Det kan man säkert, men jag är inte intresserad av sånt i mitt rollspelande. För mig så är inte rollspel speciellt allvarligt, allvaret får jag från andra håll. Ilska, hat, sorg och ångestladdade karaktärer och sånt förekommer. Men bara om det gör storyn bättre, och om någon skulle börja må dåligt på riktigt så skulle jag bli livrädd och lägga av.