RasmusL;n52825 said:
Så, till huvudfrågorna!
Vad är jämlikhet och feminism för dig? Hur ser du på idéer om systematiskt förtryck, privilegium, könsmaktsordning, tolkningsföreträde och liknande? Hur tycker du att man bör bete sig i dagens samhälle som privilegierad eller icke privilegierad? Har du några bra och/eller dåliga exempel på hur man bör eller inte bör göra? Har du några tips på hur vi faktiskt och praktiskt kan arbeta för ökad jämställdhet i samhället?
Oj! Det var ju mycket större frågor än jag trodde att den här tråden skulle handla om. Jag trodde ju att den skulle handla om huruvida WRNU var jämställt... Men nåväl.
Nedanstående är såklart inte på något sätt kompletta funderingar, utan en översikt över en komplex frågeställning där jag har många åsikter som är stadda i ständig förändring.
Först en grundorientering i hur jag tänker kring saker (det underlättar nog förståelsen av mina övriga svar): Jag är determinist och ser individen som summan av biologi (gener) och upplevelser/träning (memer). Uppdelningen är delvis falsk eftersom biologin till exempel också förändras utifrån vad som händer i mötet med omvärlden. Människan är plastisk och föränderlig. Däremot saknas "fri vilja" i betydelsen "vilja fristående från biologi och träning". Natur och kultur, för att använda lite föråldrade termer, är alltså allt som finns. Den enda betydelse jag kan se att "fri vilja" skulle kunna ha är som beskrivning av en subjektiv upplevelse: "jag upplever att jag fattar det här beslutet fritt och att jag inte tvingas till det". Däremot är varje beslut
egentligen determinerat av biologi och träning. Detta understöds vad jag förstått av neurologin, då våra hjärnor egentligen "fattar beslut" innan vi upplever att vi fattar dem -- alltså att den upplevelse vi har av att ha fattat ett beslut är en illusion, en efterhandskonstruktion.
Jag tycker också bättre om kallt resonerande än om känslor och framhåller gärna intellektets överhöghet, gillar ideal som går ut på att styra och kontrollera känslor, vara taktisk och så vidare. Jag har ingen användning för begrepp som "skuld" eller "ansvar" annat än som taktiska instrument för att manipulera folk att göra något; i en diskussion om hur saker förhåller sig eller hur ett problem ska lösas har de ingen plats.
Så; till saken: För mig är feminismen en ideologi som grundar sig i tanken att människovärdet inte är könsbundet. Sedan följer olika slutsatser av denna grund, beroende på grundinställning. För liberalen, som tror på fri vilja, leder grunden till ett fokus på att individen ska vara fri att välja olika saker utan att begränsas av kön. För den som har en essentialistisk syn på kön leder grunden till ett fokus på att man ska uppvärdera de egenskaper som hör till ett undervärderat kön.
I feminismen ingår också en syn på det moderna samhället att kvinnor generellt är underordnade män. Det betyder inte att varje man står över varje kvinna, bara att om allt annat är lika (klass, utbildning, resurser, etnicitet etc) är lika så har mannen ändå alltid en fördel på grund av hur samhället är beskaffat.
För mig som ser individer som en samling gener och memer leder de här tankarna till uppfattningen att dessa strukturer i högre grad är memetiska än genetiska. Alltså att den underordning jag upplever att kvinnor utsätts för beror på kultur snarare än biologi. Vilket i sin tur leder till att jag generellt gärna ser ett fokus på "avprogrammering", memetisk krigföring mot de memplex som säger att mannen är bättre, mer kompetent, och så vidare.
Jag är inte blind för att även män skadas av den struktur där de/vi förväntas vara överordnade. Det är svårt att leva upp till vår bild också, och mansbilden kan också vara instängd och ensidig. Jag själv har mått skitdåligt i mitt liv för att jag upplevt att jag av en eller annan anledning inte varit tillräckligt mycket "man". Men det betyder inte att situationen är jämförbar; jag kan gå ut på kvällen utan att vara speciellt rädd för våldtäktsmän eller drogade drinkar, jag sorteras ganska sällan bort pga mitt kön och jag ges i väldigt många sammanhang mer vikt och plats än kvinnor.
Det memetiska system som får män och kvinnor att bete sig som om män vore mer värda, och t.ex. att kvinnors främsta värde ligger i deras utseende medan mäns ligger i handlingskraftighet, är det jag betecknar som "könsmaktsordningen" eller "patriarkatet" om man så vill. Dessa strukturer är svagare här än på många andra ställen, men de finns, lever och har hälsan.
De fördelar jag ges av könsmaktsordningen hör till mina privilegier. På samma sätt som att det är ett privilegium att slippa sorteras bort pga sitt namn eller hud när man söker jobb. På samma sätt som det är ett privilegium att kunna passera som heterosexuell (jag gillar ju ändå bland annat tjejer). Mina privilegier kan jag inte göra något åt. Jag kommer troligen vara vit och man resten av mitt liv. Det är inte "mitt fel" att jag är vit och man. Som sagt, jag är inte intresserad av att lägga skuld någonstans alls, eftersom skuld för mig är ett närmast menlöst projekt. Jag vill se hur saker ser ut, och hur vi kan göra för att förändra dem. Men att jag saknar skuld gör inte att "göra ingenting" blir en gångbar strategi.
För mig är en strategi för självförbättring att försöka undvika att utnyttja mina privilegier och istället låta andra, som saknar mina privilegier, ta plats. När jag kan. Ibland är det taktiskt att använda privilegierna, men oftast inte. Oftast tycker jag att jag lär mig mer genom att inte hålla på och ta plats hela tiden. Det verkar väldigt oproduktivt att sitta och bli individuellt kränkt varje gång någon talar svepande om en privilegierad grupp jag tillhör. "Inte alla män" är resultatet inte av en taktik eller ett intellektuellt resonemang utan av ett sårat ego, av känslor som inte hållits i schack av en (ofta) privilegierad individ.
Privilegier är lite som en superkraft. Med stor makt följer stort ansvar...
En viktig sak som kommit de senaste åren är att allt fler diskuterar feminism intersektionellt, alltså att det finns olika dimensioner av förtryck, som samverkar. Vissa dimensioner är mer allomfattande och tar mer plats än andra, och vi är oftast inte överens om vilka som är mest tongivande, men för mig fungerar det bra som verktyg för att förstå att en arbetslös vit kille utan utbildning visserligen är privilegierad jämfört med en arbetslös vit tjej utan utbildning, men inte alltid i förhållande till en välbetald, välutbildad vit tjej.
Det här gör också att jag är ganska ointresserad av att diskutera individer, huruvida en specifik person är mer eller mindre privilegierad än mig. Eller, jag har ju rätt många privilegier, så många är "lägre" än mig på många sätt, men det är sällan speciellt konstruktivt att diskutera privilegier och liknande utifrån ett personligt, individualistiskt perspektiv. Då finns det risk att den man diskuterar med vänder taggarna utåt: "Jag är minsann inte privilegierad! Sluta lägga in mig i fack jag inte själv lägger in mig i! Jag bestämmer minsann själv om jag är överklass eller ej".
Vad gäller "hur man bör agera" så undviker jag generellt att recensera andras kamp. Jag är privilegierad, det betyder att jag ofta saknar den reella upplevelsen av att vara underprivilegierad. Jag har privilegiet att vara trygg på många sätt och att kunna anlägga ett taktiskt perspektiv. Andra lever i omständigheter där sådan trygghet är en utopi och de känner sig tvungna att reagera med känslorna eftersom det är den makt de har. Jag respekterar det. I min utopiska drömvärld skulle alla vara kapabla att ha God Ton och aldrig någonsin vräka ur sig frustrerade vrål om att alla män är svin utan skulle ständigt kunna komma med väl genomtänkt kritik, formulerat på ett taktiskt sätt. Men vi lever inte i min drömvärld.
För mig är det det tolkningsföreträde handlar om: Jag kan tala utifrån min upplevelse, jag kan hålla tyst och släppa fram andra, men jag kan och bör inte försöka tala om för människor som inte har mina privilegier hur de borde tycka, tänka eller känna. Det vore både oempatiskt och otaktiskt av mig.
Saker jag gör som jag tycker är bra:
- Länkar hellre till en underprivilegierad än skriver något själv.
- Låter bli att recensera andras kamp.
- Undviker att tala i termer av skuld och ansvar.
- Undviker att diskutera individ så gott jag kan.
- Ifrågasätter normer.
- Försöker vara tydlig med normkritik och så vidare i klassrummet. Försöker ge mina elever de mentala verktygen för att dissikera sina egna åsikter och tankar och känslor och förstå varifrån frustration kommer och hur man gör något åt den. Konkreta strategier. Men inte fördömande mot de elever som inte fixar detta.
- Skriver rollspel utifrån normkritiska perspektiv.
- Läser en hel del från personer som saknar mina privilegier -- rasifierade, kvinnor, transpersoner, personer med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar.
Saker som jag gör eller gjort som jag tycker är dåliga:
- Skyllt på andra för mina känslor -- typiskt "nice guy"-beteende där jag blivit arg på tjejer som "bara ville vara vänner". Köpte tidigare hela paketet. Har varit hyfsat obehaglig.
- Tar fortfarande alldeles för ofta alldeles för mycket plats på möten i förhållande till kvinnliga kollegor.
Jag kan inte tala om hur "vi" ska arbeta för jämställdhet i samhället. Jag tror att det i hög grad handlar om medvetenhet och att motarbeta strukturer. Att lyssna på de av oss som är underprivilegierade och försöka resonera oss fram till bra lösningar och sedan implementera dem. Jag hoppas att vi kan arbeta taktiskt.
