Du kommer kanske ihåg hur det var när man var liten och hade skrapat knäet? Det blev en stor äcklig och slemmig röd fläck som det kom blod ur. Trots att det sved som fan så kunde man inte låta bli att pilla. Det kanske är samma sak för en del med ångesten. Eller så är det så att man vill ha ut ett fullt känsloregister.
Så är det inte för mig. För mig är rollspel enbart ett nöje som dataspel, figurspel eller en spännande äventyrsroman. Inget annat. Rollspel ska vara roligt, och då lämnar jag ute ångesten. För mig är all form av romantisering av ångest, depression och självmord fullkomligt förkastlig. Jag spyr av att en del gör illamående till en subkultur, och tror att deras eget illamående gör dem till förmer än andra och tror att de är de enda som lider. När man har sett skiten både hos de man bryr sig om och hos sig själv, då är det inte spännande, bara otäckt.
Ångest, död och lidande är en del av livet och kommer därför alltid återkomma i de flesta former av kultur, och det är bra och nödvändigt. Kulturen blir en plattform att diskutera och hantera det, en säkerhetsventil om man så vill det. I böcker, skivor och filmer som jag älskar och återkommer till tas dessa ämnen upp. Mår någon dåligt så har man vänner, familj och i värsta fall landstinget att vända sig till. Så i rollspel behövs det inte.
Bjeurn, nattsvammlar.