Nekromanti Hur är det med jämställdheten här på WRNU?

[Sömniga Isaac]

Ber om ursäkt, känner att jag börjar glida ifrån ämnet lite men jag fann det Krank skrev väldigt intressant och kunde inte släppa det. Oavsett vad kan jag se en viss rellevans till diskussionen om hur man skapar förutsättningar och bör arbeta med frågor om jämställdhet till exempel.

(Det här blev längre än jag tänkte, förlåt!)

Varför ber du om ursäkt om det blir lite längre, jag tycker du kommer med många goda tankar som bidrar till en sund dialog mellan olika parter

Angående taktiker så är det alltid en ballansgång. Men just när det kommer till det normkritiska där jag stötte på denna tanke så var det som du säger när det handlar om främlingsfientlighet. I grunden ligger i regel en rädsla som grundar sig på personens upplevelser. Desa är inte felatkiga och visst kan man vilja bemöta dessa väldigt kritiskt. Saken som jag ser det är att självfallet ska man bemöta sexism, frågor om etnicitet osv med kritik men kritiken måste grunda sig i en insikt i vad som gjort att personen bär dessa värderingar. Så den taktik du själv la fram:

"Jag har funderat på en taktik där man börjar med att bekräfta den grundläggande problematiken och att man ser frustrationen och vet att det finns reella problem, innan man kommer med ifrågasättandet av analysen..."

är helt klart en god väg att gå skulle jag säga. För när man är medveten om den andres problembild kan man även börja arbeta på gemensamma lösningar utan att man för den delen erkänner eller medger deras problembild. Men så att säga i regel handlar det om en känslig balansgång där man måste vidta försiktighet för att inte förstärka en redan existerande känsla av utsatthet.

 

[Björn den gode]

För det räknas som tabu att säga "alla muslimer är terrorister" eller "men de flesta av terroristerna är muslimer" i jämförelse.

Förstår inte riktigt vad det har med ämnet att göra, men jag upplever det inte som att det är tabu, det sägs ju hela tiden, däremot är det felaktigt, i europa tex så är ca 0.4% av alla terroristattacker den senaste tiden gjorda av muslimer. http://www.loonwatch.com/2010/01/terrorism-in-europe/

 

[Bezant]

Förstår inte riktigt vad det har med ämnet att göra, men jag upplever det inte som att det är tabu, det sägs ju hela tiden, däremot är det felaktigt, i europa tex så är ca 0.4% av alla terroristattacker den senaste tiden gjorda av muslimer. http://www.loonwatch.com/2010/01/terrorism-in-europe/

Det är en jämförelse.

 

[Ond bråd död]

Några rader från en libertär då...

Jag gillar intersektionalitets-idén men tycker att den avgränsats för mycket för att kunna utgöra en komplett teori. Svarta, vita, kvinnor, män, heteros, HBT:are, muslimer, kristna och sådär i all ära, men en komplett maktstrukturanalys måste inbegripa så mycket mer. Att vara ful, tjock, dum, ocharmig, illaluktande, otursförföljd, flintskallig, läspande, socialt handikappad etc etc är andra variabler som har en strukturell inverkan på en persons ställning.

Eftersom alla dessa variabler kan kombineras på en väldig massa vis blir det, åtminstone för mig, ohållbart att dela in människor i grupper. En svart kvinna som är vacker och socialt kompetent kan mycket väl ha fler strukturella fördelar än en ful vit man med social fobi.

Därmed absolut inte sagt att det är ok att en variabel som kön utgör en del av den totala maktstrukturen. Att vara kvinna eller svart ska så klart inte vara ett minus. Eller ett plus för den delen.

Att förändra en sån här struktur tar tid, men det är tveklöst på gång och har gått väldigt snabbt. I de flesta delar av västvärlden är alla människor idag formellt jämställda, och det är så långt jag tycker att stat och myndigheter behöver gå. För ska man vara konsekvent går det inte att sluta myndighetsutöva om man bestämt sig för att uppnå jämlikhet i praktiken. Variablerna är för många, och det kommer ständigt nya. Förändring behöver växa fram "naturligt" genom debatt, opinion och utbildning.

Ett inlägg jag håller med.

Varför man väljer ut vissa egenskaper och höjer dem till någon högre, viktigare nivå är mystiskt? Jag tror inte det finns någon hemlig konspiration a la illuminati/judar/patriarkat bakom, snarare är det nog en följd av skuldkänslor bland den vita medelklassen för historiska händelser. T ex slaveriet eller behandlingen av homosexuella. Plus förstås att det finns grupper som försöker utnyttja den känslan av skuld, t ex afrosvenskarnas förening eller centrum mot rasism.

Det finns alltid en önskan om att dela in folk i vi och dom, några måste förstås göras till måltavla för hatet, och inom det här tankesättet är vita medelklassmän fienden.Det är kanske bättre än att göra någon svag minoritet till måltavla, men knappast hedervärt oavsett,

Samtidigt så finns det inbyggt i den här "ideologin" att allt främmande är sämre. Andra kulturer än den egna västerländska är så underlägsna att man måste ta särskild hänsyn gentemot dem. Det blir inga stora demonstrationer mot islams intolerans mot homosexuella eller kvinnoförtryck, men väl mot "patriarkatet" som antingen hålls helt abstrakt eller som en vit/västerländsk struktur. Man tänker sig någonting i stil med att den och den gruppen begriper inte bättre, men de västerländska borde veta bättre de är ju ändå så mycket mer utvecklade (eller liknande).

Denna enögdhet för vilka som har privilegier och vilka som är offer är otrevlig, och för en delvis utomstående ter det sig rent galet med detta silande av mygg och sväljande av kameler (troligen det konstigaste uttrycket ever, men det mest aktuella) där serietidningsomslag får rubriker medan hemska övergrepp inte nämns.

Det är klart jag uppfattar den här trenden som väldigt farlig, men jag tror samtidigt att det är något övergående. Precis som vi idag förundras över alla galna idéer som socialister hade förr om Sovjet och kommunismen kommer vi i framtiden förundras över den här tidens galna fixering.

 

[Ond bråd död]

Förstår inte riktigt vad det har med ämnet att göra, men jag upplever det inte som att det är tabu, det sägs ju hela tiden, däremot är det felaktigt, i europa tex så är ca 0.4% av alla terroristattacker den senaste tiden gjorda av muslimer. http://www.loonwatch.com/2010/01/terrorism-in-europe/

OT

Han menar nog att det inte är ok att säga. Tror det var nåt sånt som Birro pratade om vilket antagligen ledde till att han fick sparken.

Det finns ju ännu inte så väldigt många ,muslimer i Europa. Så det är väl rätt så cherry-picking att ta Europa som ett exempel. Sett ur ett globalt perspektiv så är nog islam med råge den mest terrorbenägna religionen. Fler terrorister chantar Allahu Akbar än Hare Hare Krishna s a s

 

[Bezant]

OT

Han menar nog att det inte är ok att säga. Tror det var nåt sånt som Birro pratade om vilket antagligen ledde till att han fick sparken.

Det finns ju ännu inte så väldigt många ,muslimer i Europa. Så det är väl rätt så cherry-picking att ta Europa som ett exempel. Sett ur ett globalt perspektiv så är nog islam med råge den mest terrorbenägna religionen. Fler terrorister chantar Allahu Akbar än Hare Hare Krishna s a s

Precis

 

[Björn den gode]

Hej på er allesammans.

Vad är jämlikhet och feminism för dig? Hur ser du på idéer om systematiskt förtryck, privilegium, könsmaktsordning, tolkningsföreträde och liknande? Hur tycker du att man bör bete sig i dagens samhälle som privilegierad eller icke privilegierad? Har du några bra och/eller dåliga exempel på hur man bör eller inte bör göra? Har du några tips på hur vi faktiskt och praktiskt kan arbeta för ökad jämställdhet i samhället?

Jag återkommer med mitt eget svar inom kort, ha det bra tills dess!

Jämlikhet och feminism handlar om en ideologi/rörelse/strävan/tillstånd där män och kvinnor inte värderas eller behandlas olika på grund av sitt kön.

Det är viktigt att se att det här är strukturer i samhället och inte något som går att lösa genom att enbart se till individer. Även om det finns individuella variationer så finns det också strukturer som gör tex att kvinnor tjänar mindre än mindre.

I dagens samhälle (i den svenska, hyfsat akademiska kontext osv) som jag oftast befinner mig i så är det väldigt få som hävdar att samhället inte bör vara jämlikt, argumenten handlar oftast istället om att det antingen redan är jämlikt, eller riktar in sig på att kritisera metoder för att nå dit. För att motverka dessa så tror jag att synliggörande är väldigt viktigt, att påpeka exempel på de strukturer, kulturyttringar, politiska beslut osv som reproducerar och cementerar könsstereotypa föreställningar. Sen bör vi också arbeta strategier för att skapa det jämlika samhället och bland dessa så kan det av rent taktiska skäl ibland vara en fördel att göra skillnad på kön för att jämna ut den skillnaden som redan görs av andra.

Min grundinställning är förövrigt någon slags utilitarism där allt som är bra är bra, men att vi ibland behöver tänka lite längre för att lista ut vad som är bra. (Typexemplet döda en person för att rädda tio, ja självklart; att låta sjukvården döda en person för att rädda tio, antagligen jättedåligt eftersom folk då skulle börja undvika att söka sig till sjukvården).

Sen går det tyvärr inte för en person att rädda världen, och för att öka lyckan i världen så är det alltid lättare att jobba med det som är nära en själv (den person vars lycka jag enklast kan påverka är mig själv, sen de jag känner personligen, sen de som rör sig i samma kontexter), det gör att det alltid blir en avvägning kring vilket engagemang som är viktigast, alla kan inte göra allt, men just därför tycker jag att det generellt sett är väldigt svårt med argument som 'men det här andra är väl ett större problem vad löser vi inte det?' eftersom det kanske inte är tillräckligt sannolikt att det går att lösa, och kanske genom att lösa de mindre problemen först så går det att lösa större problem som en följd, men de här sambanden är fruktansvärt komplexa och så länge vi inte kan se alla sambanden är det bättre att uppmuntra alla som gör gott.

 

[Björn den gode]

OT

Han menar nog att det inte är ok att säga. Tror det var nåt sånt som Birro pratade om vilket antagligen ledde till att han fick sparken.

Det finns ju ännu inte så väldigt många ,muslimer i Europa. Så det är väl rätt så cherry-picking att ta Europa som ett exempel. Sett ur ett globalt perspektiv så är nog islam med råge den mest terrorbenägna religionen. Fler terrorister chantar Allahu Akbar än Hare Hare Krishna s a s

Birro fick väl sparken för att han medverkade i en rasistisk pod och pratade illa om Expresen, och det är väl inte så konstigt. Skulle snarare säga att det är standard att det blir åtgärder om du pratar illa om din arbetsgivare i media och du jobbar i den privata sektorn. Särskild om du inte har en fast anställning utan frilansar. USA verkade ha siffran 6% föv.

 

[krank]

Det finns ju ännu inte så väldigt många ,muslimer i Europa. Så det är väl rätt så cherry-picking att ta Europa som ett exempel. Sett ur ett globalt perspektiv så är nog islam med råge den mest terrorbenägna religionen. Fler terrorister chantar Allahu Akbar än Hare Hare Krishna s a s

Samtidigt tycks ju separatism och nationalism vara de mest terrorbenägna ideologierna... Varför avgränsar du just till religioner? Hur man avgränsar har ju, som du så riktigt påpekar, viss betydelse.

(Sedan, om man har lust, kan man diskutera terrorbegreppets betydelse och undersöka hur många som dör pga USAs terrordåd i olika delar av världen, hur många de utför om vi t.ex. räknar drönaranfall som terrordåd... och då blir nog kristendomen den "mest terrorbenägna" religionen.)

 

[krank]

Jag tror inte det finns någon hemlig konspiration a la illuminati/judar/patriarkat bakom

Jag vill mest inflika att det tror inte jag heller. Dessutom vet jag rätt extremt få feminister som tror det. De flesta av oss tror att det är omedvetna strukturer, inte illasinnade konspirationer. Att vi män egentligen inte bär någon "skuld" för det faktum att vi har privilegier, att vi är lika mycket resultatet av vår miljö som andra är. Att män inte är någon "fiende" som måste besegras utan att det snarare är den begränsande och trista mansrollen, själva manligheten, som behöver arbetas bort.

 

[Cissi]

MODERERING:

Diskussionen om terrorismen är flyttad till en egen tråd i off topic. En tråd som heter... "Om terrorism", fortsätt den diskussionen där och diskutera Rasmus frågeställning här.

/Cissi

 

[obak]

Mitt svar till den ursprungliga diskussionen försvann visst, nåja, man får skylla sig själv om man är för subtil. jag postar igen:

Jag är inte Feminist
Jag tror heller inte att vi är några automatoner, jag tror fast och fullt på den fria viljan och att människor utvecklas genom diskussion och meditation över sin samtidsfrågor. För mig finns det inte EN rätt väg till frälsning utan miljarder, en bestående förrändring av ett samhälle måste ske på individnivå och lösningen ser olika ut för varje individ.
Jag är för jämlikhet, mellan människor oavsett ras, kön eller religion. Med vilket jag menar männskor skall bedömmas utifrån summan av sina handlingar. Jag är inte heller kulturrelativist, jag anser förvisso inte att det finns någon enda kultur som är bättre än alla andra men jag anser att det finns kulturella konventioner som är förkastliga.

För mig har alltid konsten varit en helig ko. Konsten är det som skiljer människor från djur, det är där människan komenterar sin samtid och konsten väcker kännslor, diskussion och problematiserar. Konst är till för att reflekteras, debatteras, disskuteras, hyllas, hatas och ge oss utlopp för alla de kännslor som under årmiljoners lopp förenat människan inte bara i rummet utan också i tiden.
Jag tycker det är positivt att konst kritiseras, att den ifrågasätts men vad som är viktigare ändå är att den är FRI, konst MÅSTE få uttrycka även det lägsta, vidrigaste och mörkaste delarna av vår natur. Den måste få hylla det kontroversiella, bita sg fast i det gammelmodiga, utmana det etablerade och angripa det oantastliga.
Man behöver inte gilla det, men man får aldrig förbjuda det.

Ett av de problemen jag upplever är den auktoritet som vissa som kallar sig feminister håller sig med, inställningen att det inte finns utrymme för debatt eller diskussion om vedertagna dogmer utan man måste köpa hela paketet eller inte alls. Detta är inte en levande ideologi, detta är i mina ögn sektmentalitet och något som bara distansierar de icke-indoktrinerade från den viktiga kärnfrågan som de invigda gjort till sin, frågan om HUR vi uppnår ett jämlikt, rättvist och medmänskligt samhälle!

 

[RasmusL]

Ett av de problemen jag upplever är den auktoritet som vissa som kallar sig feminister håller sig med, inställningen att det inte finns utrymme för debatt eller diskussion om vedertagna dogmer utan man måste köpa hela paketet eller inte alls. Detta är inte en levande ideologi, detta är i mina ögn sektmentalitet och något som bara distansierar de icke-indoktrinerade från den viktiga kärnfrågan som de invigda gjort till sin, frågan om HUR vi uppnår ett jämlikt, rättvist och medmänskligt samhälle!

Jag tar som regel diskussionen, andra gör det inte och vi har alla våra skäl för detta. Graden av teoretisering en individ orkar med har i min erfarenhet en direkt koppling till hur nära man är det aktuella problemet. Jag är inte nära problemet, jag är inte utsatt för det varje dag och för mig kan det ibland få vara en teoretisk diskussion, en ideologi, snarare än en kamp för att hålla huvudet över ytan. Detta är mitt privilegium och jag ämnar använda det för att ta diskussionen. Med andra feminister, med meningsmotståndare, med rasister, med våldsverkare men att den som lever i problemet ska orka abstrahera, vara öppen för andra synsätt och försöka diskutera sina upplevelser på ett objektivt sätt är mycket begärt. Jag tror att få människor inte ser det positiva i debatt och diskussion men alla kanske inte orkar med den.

Kan det vara en del av förklaringen till att du upplever att vissa som kallar sig feminister har den inställningen (jag gissar att du upplever ett mönster som går bortom individnivå, arga och kompromisslösa debattörer hittar vi ju i alla läger )?

 

[Recca]

Jag tar som regel diskussionen, andra gör det inte och vi har alla våra skäl för detta. Graden av teoretisering en individ orkar med har i min erfarenhet en direkt koppling till hur nära man är det aktuella problemet. Jag är inte nära problemet, jag är inte utsatt för det varje dag och för mig kan det ibland få vara en teoretisk diskussion, en ideologi, snarare än en kamp för att hålla huvudet över ytan. Detta är mitt privilegium och jag ämnar använda det för att ta diskussionen. Med andra feminister, med meningsmotståndare, med rasister, med våldsverkare men att den som lever i problemet ska orka abstrahera, vara öppen för andra synsätt och försöka diskutera sina upplevelser på ett objektivt sätt är mycket begärt. Jag tror att få människor inte ser det positiva i debatt och diskussion men alla kanske inte orkar med den.

Kan det vara en del av förklaringen till att du upplever att vissa som kallar sig feminister har den inställningen (jag gissar att du upplever ett mönster som går bortom individnivå, arga och kompromisslösa debattörer hittar vi ju i alla läger )?

Väldigt bra skrivet. Och jag kan uppleva det som ett problem att diskutera feminism eftersom jag blir så personligt engagerad hela tiden. Jag blir ömsom arg, ömsom ledsen och då skriver jag i affekt på grund av det. Ibland handlar det om att besvara frågor som är så oerhört enkla att besvara men som meningsmotståndaren upprepar som obesvarade frågor trots att svaret blivit dem serverade flera gånger. Det är som att de slår dövörat till när svaret på frågan inte passar det de själva tänkt ut på pojkrummet eller tillsammans med polarna (eller är som en sida ur Julien Blancs biografi?). Eller så blir jag nonchalerad med något oegentligt eller något som verkar vara ett talesätt bland obegåvade personer: "Det där är ju bara sån där feminism." Eller: "Feminister är ju bara X" och så byter man ut X mot någonting som inte känns så kul för den andra att höra, och vips så slipper man tänka på svaret man fått. Så enkelt kan ett resonemang ignoreras av en arrogant arbetskamrat t.ex. Diskussioner dör fort i ett sådant bemötande, och så får man trivas i att hålla käft, för att inte göra det innebär att man blir en sån där tjatande bitch som personen precis sagt att en feminist är.

Blev lite osammanhängande inlägg, ber om ursäkt för det. Blev att jag skrev av mig om några tillfällen på jobbet då det där skett.

 

[Ond bråd död]

Mitt svar till den ursprungliga diskussionen försvann visst, nåja, man får skylla sig själv om man är för subtil. jag postar igen:

Jag är inte Feminist
Jag tror heller inte att vi är några automatoner, jag tror fast och fullt på den fria viljan och att människor utvecklas genom diskussion och meditation över sin samtidsfrågor. För mig finns det inte EN rätt väg till frälsning utan miljarder, en bestående förrändring av ett samhälle måste ske på individnivå och lösningen ser olika ut för varje individ.
Jag är för jämlikhet, mellan människor oavsett ras, kön eller religion. Med vilket jag menar männskor skall bedömmas utifrån summan av sina handlingar. Jag är inte heller kulturrelativist, jag anser förvisso inte att det finns någon enda kultur som är bättre än alla andra men jag anser att det finns kulturella konventioner som är förkastliga.

För mig har alltid konsten varit en helig ko. Konsten är det som skiljer människor från djur, det är där människan komenterar sin samtid och konsten väcker kännslor, diskussion och problematiserar. Konst är till för att reflekteras, debatteras, disskuteras, hyllas, hatas och ge oss utlopp för alla de kännslor som under årmiljoners lopp förenat människan inte bara i rummet utan också i tiden.
Jag tycker det är positivt att konst kritiseras, att den ifrågasätts men vad som är viktigare ändå är att den är FRI, konst MÅSTE få uttrycka även det lägsta, vidrigaste och mörkaste delarna av vår natur. Den måste få hylla det kontroversiella, bita sg fast i det gammelmodiga, utmana det etablerade och angripa det oantastliga.
Man behöver inte gilla det, men man får aldrig förbjuda det.

Ett av de problemen jag upplever är den auktoritet som vissa som kallar sig feminister håller sig med, inställningen att det inte finns utrymme för debatt eller diskussion om vedertagna dogmer utan man måste köpa hela paketet eller inte alls. Detta är inte en levande ideologi, detta är i mina ögn sektmentalitet och något som bara distansierar de icke-indoktrinerade från den viktiga kärnfrågan som de invigda gjort till sin, frågan om HUR vi uppnår ett jämlikt, rättvist och medmänskligt samhälle!

Funderade faktiskt vad du menade med att börja prata religion mitt i allt. För subtil för mig uppenbarligen.

Annars håller jag med dig helt om feminismen.

 

[Brynolf]

Jag är inte nära problemet, jag är inte utsatt för det varje dag och för mig kan det ibland få vara en teoretisk diskussion, en ideologi, snarare än en kamp för att hålla huvudet över ytan. Detta är mitt privilegium och jag ämnar använda det för att ta diskussionen.

Snygg vinkel på den här "vem ska egentligen få delta i diskussionen"-frågan som blossat upp på sistone. Från vissa håll är det ju "är du inte förtryckt ska du hålla käften"-melodin som gäller (liksom det, åtminstone förr i tiden, var mer "är du inte priviligerad så håll käft"). Vilken jag har svårt att ta till mig. I mina ögon bidrar alla till debatten med olika erfarenheter och poänger, vi kan tex sitta här och teoretisera i all oändlighet men utan intryck från "golvet" blir bilden inkomplett. Och tvärtom så klart.

 

[RasmusL]

Jag tar som regel diskussionen, andra gör det inte och vi har alla våra skäl för detta. Graden av teoretisering en individ orkar med har i min erfarenhet en direkt koppling till hur nära man är det aktuella problemet. Jag är inte nära problemet, jag är inte utsatt för det varje dag och för mig kan det ibland få vara en teoretisk diskussion, en ideologi, snarare än en kamp för att hålla huvudet över ytan. Detta är mitt privilegium och jag ämnar använda det för att ta diskussionen. Med andra feminister, med meningsmotståndare, med rasister, med våldsverkare men att den som lever i problemet ska orka abstrahera, vara öppen för andra synsätt och försöka diskutera sina upplevelser på ett objektivt sätt är mycket begärt. Jag tror att få människor inte ser det positiva i debatt och diskussion men alla kanske inte orkar med den.

Kan det vara en del av förklaringen till att du upplever att vissa som kallar sig feminister har den inställningen (jag gissar att du upplever ett mönster som går bortom individnivå, arga och kompromisslösa debattörer hittar vi ju i alla läger )?

Bara för att förtydliga så menar jag det här generellt: att de problem man har kort distans till är svårare att diskutera objektivt, för alla. Jag har sådant som är svårt för mig att prata om med distans precis som alla andra och jag menade inte, som det möjligen kan tolkas när det sattes i kontexten vi pratar om här, att vita typ CIS-män är mer analytiska/kontrollerade och bättre på att diskutera än andra.

 

[krank]

För mig har alltid konsten varit en helig ko. Konsten är det som skiljer människor från djur, det är där människan komenterar sin samtid och konsten väcker kännslor, diskussion och problematiserar. Konst är till för att reflekteras, debatteras, disskuteras, hyllas, hatas och ge oss utlopp för alla de kännslor som under årmiljoners lopp förenat människan inte bara i rummet utan också i tiden.
Jag tycker det är positivt att konst kritiseras, att den ifrågasätts men vad som är viktigare ändå är att den är FRI, konst MÅSTE få uttrycka även det lägsta, vidrigaste och mörkaste delarna av vår natur. Den måste få hylla det kontroversiella, bita sg fast i det gammelmodiga, utmana det etablerade och angripa det oantastliga.
Man behöver inte gilla det, men man får aldrig förbjuda det.

Jag håller nog inget riktigt heligt, själv, men om jag gjorde det så skulle det nog vara det kritiska tänkandet, och det sakliga kritiserandet. Inget kan någonsin vara immunt mot kritik. Vilket inte är samma sak som censur; men självcensur ser jag inte alltid som något dåligt. Att konsten till exempel ska få uttrycka vidriga saker -- som Dan Parks antisemitiska och rasistiska konst t.ex. -- betyder inte att den nödvändigtvis ska stå fri från kritik eller att andra måste ge den konsten utrymme.

I dunno, jag är ju gammal bildestet och känner en hel del konstnärer och så. Konsten för mig är inget speciellt romantiskt; det är ett hantverk och ett kulturellt uttryck som andra. Det är lite som att jag blir närmast upprörd när det talas om den kreativa gnistan som något heligt eller om konstnärens "vision" som något som helst ska omsättas rakt av till utförande. Det blir en onödig romantisering av hantverket; en god portion av den kreativa processen handlar om bearbetning, att välja vilka delar av den ursprungliga visionen som ska få vara kvar och vad som inte ska få vara kvar. Det är det jag menar med att självcensur inte behöver vara dåligt; jag vågar hävda att konst generellt blir bättre när den som utövar den idkar självcensur. Nästan alltid.

Så för att parafrasera -- man behöver inte förbjuda det, men man behöver heller varken gilla det eller ge det utrymme ifall man inte vill. Och allt ska alltid kunna utsättas för kritik.

 

[Recca]

Snygg vinkel på den här "vem ska egentligen få delta i diskussionen"-frågan som blossat upp på sistone. Från vissa håll är det ju "är du inte förtryckt ska du hålla käften"-melodin som gäller (liksom det, åtminstone förr i tiden, var mer "är du inte priviligerad så håll käft"). Vilken jag har svårt att ta till mig. I mina ögon bidrar alla till debatten med olika erfarenheter och poänger, vi kan tex sitta här och teoretisera i all oändlighet men utan intryck från "golvet" blir bilden inkomplett. Och tvärtom så klart.

Det här är vanligt inom feminismen också. T.ex. är det viktigt för en vit kvinna som jag att kunna ta ett steg tillbaks och bjuda upp en rasifierad person att ta talarstolen för hennes erfarenheter är hennes, inte mina. I vardagen är det t.ex. väldigt vanligt att personer som inte är män får vänta på sin tur, medan män har en tendens att höras mer. När det då handlar om frågor som bottnar i kvinnors erfarenheter av samhället är det många som känner sig ytterligare trampade på när män tar sig rätten att tala i deras ställe, eller utifrån deras i jämförelse priviligerade* ställning, berätta om hur sakerna är. Det har t.ex. blivit väldigt vanligt inom debatt att när frågor som handlar just om kvinnors underordning i samhället, är det många som säger: "Men män då! Vi har minsann också..." Det här blir väldigt frustrerande för många debattörer. Vi vill bara skrika: "Men håll käft för fan! Kan du inte för en gångs skull lyssna på oss? Verkligen lyssna bara? Måste du som inte har just våra erfarenheter lägga dig i och debattera mot oss? Kan inte vi få höras lite? Sen kan vi prata om män. Jag lovar."

Det är också skillnad på vad som är ett okay sett att "ta ordet" på. Jag har absolut inget emot när en diskussion av den här typen sker och någon skriver något i stil med: "Hej, jag vill inte försöka deraila tråden eller så genom att byta ämne, men jag skulle bara vilja säga att min igenkänningsfaktor är jättestor just nu. Eftersom jag har lite andra erfarenheter än er så slog det mig att jag kunde försöka tala om detta utifrån ett annat perspektiv..." <= Skillnaden mot: "Alltså, anledningen till att feminism inte tilltalar mig är att det fan bara handlar om kvinnor hela tiden. Om man ska tala om jämställdhet så måste man ju tala om män massor också. Vi har inte det speciellt bra alls... Kvinnor får t.ex ligga när de vill, hur jävla ojämställt är inte det???"** Eller: "Jag gillar inte feminism för i själva ordet så framgår det att det bara handlar om feminina saker, alltså om kvinnor. Hur kan något som har inskrivet i namnet att det exkluderar män handla om jämställdhet? I think not. Blä för alla feminister!". Problemet jag upplever påtagligt är att när kvinnor inte ger män det utrymme de är vana vid att få bara de höjer rösten lite för att deras åsikter är så viktiga att ödmjukhet och normal jävla common decency är helt ointressant, så verkar det som att de känner sig alieniserade och utstötta och kommentarer uppstår i stil med: "Jag tycker att det blir så tjatigt med alla rabiata ställningstaganden inom feminismen, det är ju rena sektmentaliteten, antingen har du precis de exakta åsikterna som vi har, eller så är du ett manssvin."

*priviligerade kanske bara i meningen att de saknar den typen av erfarenheter och att de i de allra flesta sammanhang har mycket lättare att ta, få och behålla ordet)

**Det är ett ganska grovt exempel, men meningen skulle faktiskt kunna vara mycket mindre aggro: "Vi behöver tala lite mer om pojkars försämrade betyg i förhållande till flickors." Det här är ju ett inlägg som är jättebra... i en helt annan debatt, som en ny debattartikel, när det handlar om skolgång, när det handlar om flickor och pojkar. Inte när det handlar om att kvinnor som uttalar sig i onlinesammanhang, spelar spel eller tar plats i något officiellt rum, utsätts för näthat. Då kan vi hålla käft om pojkar och skolgång. Det ÄR en viktig fråga, alla feminister tycker det, men snälla, byt inte trådämne. Det får oss att tro att du skiter fullständigt i det vi pratar om. Och det kanske du gör också? Vi tycker att du är ett manssvin om du byter ämne när vi talar om något som är så viktigt för oss, som vi är så engagerade i. Om du inte är kvinna, då tycker vi att du är bedrövlig.

 

[Recca]

^Jag gjorde mitt inlägg till ett blogginlägg förresten. Tack för inspirationen att skriva, goda WRNU.