Nekromanti Hur används Trudvang?

[Vitulv]

För att följa upp mitt inlägg om regler och magi i DoD 91 så vill jag spinna vidare på den fantastiska kampanjvärld som Trudvang utgör.

Jag vill veta hur ni använder Trudvang. Vad spelar ni för typ av äventyr? Riotminds har serverat oss en uppsjö av spelstilar och äventyrstyper.

I Vinterskogens hemlighet bjöds vi på myspysig sagostämning enligt klassisk berättarmodell.

I Vildhjärta tätnade mystiken samtidigt som sagan blev råare och mörkare, här gavs vi också en titt på Ejland och fick därmed vår första blick på hur ett land kunde se ut i Trudvang.

I Snösaga blev det än mörkare och mer ödesdigert samtidigt som den episka sidan av Trudvang trädde fram. Storslaget, ödesmättat och ångestfyllt.

Hur spelar ni? Fastnade ni i Vinterskogens sagoskimmer eller vandrade ni vidare längs stigen och såg mer av Trudvang?

Själv använder jag Trudvang till en blandning av mörk och ödesdiger fantasy som ibland kliver över gränsen och skimrar till av sagans mystik. Trudvang är för mig mystiskt, öde och trollskt. Samtidigt är det oerhört rått och våldsamt men utan något spår av gladvåld. Magin håller jag på avstånd och nyttjar mig hellre av de maktböner som Storme välsignar sitt grymma prästerskap med. Jag gillar Gerbanis. Det är den enda ljuspunkten i en rå och oförlåtande värld. Men Stormes lag är hård och den svage orkar inte alltid bära trons ok.

Och skräcken har sin naturliga plats i mitt Trudvang. Det finns inte många spelsessioner som inte på någon punkt förvandlas till en rysare. Att skräck skall förbehållas de renodlade skräckspelen fnyser jag åt. I mitt Trudvang är tassande trollfötter inte något sött.

Om jag skall sammanfatta mitt Trudvang med några ord får det således bli:

<ul style="list-style-type: disc">[*]Saga [*]Skräck [*]Skog och vildmark[*]Grymhet
[/list]

Vad är Trudvang för dig?

/Vulf

 

[Eksem]

Det som fick Trudvang att skilja sig från mina andra favoritstandardfantasyvärldar (Young Kingdoms och Trakorien) var att allting var på en lägre teknologisk nivå, att allt var närmare naturen och det där ursprungliga. Människorna drivs av mer grundläggande behov än Melnibonéernas och Paratoriernas slöa dekadens och elitistiska förakt.

I Trudvang är också magi, märkliga varelser och sällsamma berättelser intressanta och mer substansiella. Jag kan gärna vältra mig i Pan Tangianska demonologer och intrikata fällsystem i Fokalerslättens tempel, men det bleknar kvickt när man plötsligt står och stirrar på ett par jättefötter stickandes fram under en gran, ackompanjerade av brummande snarkningar.

Det är något med de där djupa skogarna och de märkliga varelser som håller till där som ligger mig och mina spelare närmare än adelns intriger. Allt känns klart mer påtagligt. Mer magiskt, och samtidigt mer äkta.

Kanske är det så att fornnordiskt liv satt djupa spår också i vår kultur idag, och att det är ett slags nostalgiskt igenkännande som lockar? Jag är verkligen ingen skogskille, men som liten plockade jag ofta svamp i djupa barrskogar med mina föräldrar, och att se solen bryta sig igenom barrtaket och sprida sitt gyllene ljus över en stor gammal mossig sten är otroligt mysigt, och samtidigt lite, lite läskigt.

Och då är det ju förstås Vildhjarta-stämningen som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag gillar Snösaga också, men med distans till de båda är Vildhjarta på alla sätt och vis överlägsen. Det där går väl också igen i mitt eget scenario till Yass scenariotävling.

Jag återvänder till min barndoms fantasier och drömmar, och jag tar med mig mina vänner på den resan. Och det är på ett sätt ingen annan spelvärld kan hjälpa mig att göra.

 

[Dimfrost]

Ja, som sagt spelar jag inte i Trudvang och har heller aldrig gjort det, men jag kan ju uttala mig om hur jag skulle vilja ha mitt Trudvang.

Snösaga är lite av en besvikelse för mig. Det känns mer som något som hör hemma i Ereb Altor än i Trudvang, på något sätt. Det är för uttalat, på något sätt; för stor skala, för lite mystik, och för mycket tortyr och utstuckna ögon för min smak. Jag vill nog ha lite mer sagoskimmer, även om du har rätt i att det absolut inte ska vara gladvåld. Våld kan vara rått utan att man går till överdrift.

Jag gillar känslan av mystik framför allt annat. Trudvang ska kännas stort och främmande: fjärran länder ska enbart förekomma i sagor, berättade av vittberesta handelsmän vid elden om kvällarna. Man kan möta mystiska män från riken man knappt hört namnet på. Vem vet vad som döljer sig bakom nästa bergknalle, bakom nästa krök? Resor tvärs över kontinenten är inget man gör på några äventyr, det är ett livsverk, något man blir omsjungen för i generationer framöver. När man har gett sig ut på äventyr är det mycket möjligt att man aldrig kommer hem igen, aldrig återser hemmets trygga gård, helt enkelt för att världen är för stor: det finns så mycket att se därute, så många stigar att vandra och så många sagor att berätta, att man aldrig mer finner den stig som leder hem.

Men det här är ju bara en aspekt. Hur jag ställer mig till mer ödesmättade historier, med uråldriga bibliotek, vilda ryttarfolk på slätterna, mäktiga förbannelser och drakar i skymningen har jag inte tänkt så mycket på. Någon plats har de också, men i vilken mån är jag inte säker på än.

Magi är ett spännande ämne. Jag har en del tankar på hur man dels kan förbättra magisystemet, och dels anpassa besvärjarna till Trudvang, men det är värt en egen tråd. Jag slänger upp en när jag har tid. Tid har jag nämligen inte alls nu, och det var ganska elakt av Vitulv att lura mig att skriva så här mycket när jag i själva verket borde layouta dogmaspel, plugga eller sova. Men jag går alltid vilse i Trudvang, och då är det inte så lätt att hitta ut igen.


/Dimfrost

 

[Vitulv]

Vilse i skogen

Men jag går alltid vilse i Trudvang, och då är det inte så lätt att hitta ut igen.

En mening som på något sätt sammanfattar mycket av det som är Trudvang för mig. Fast då jag fortfarande funderar på vad den betyder så tänker jag inte motivera.

Jag är vilse i Trudvang, men jag vill inte hitta hem igen. Jag vill hellre somna i mossan och vaggas till sömns av en avlägsen trollsång som ekar i skogen.

/Vulf

 

[DeBracy]

Ja, när jag ändå är i farten svarar jag på den här också.

Som jag sa i andra tråden så har jag inte läst eller spelat DoD6 men jag har ändå smakat på Trudvangs mystik. Den ligger i luften kring böckerna, jag får dricka den genom bilderna på omslag och känna doften av den genom inspirerade inlägg på forum både här och där.

Jag känner i nuläget att jag vill ha mitt Trudvang litet, inte på ett begränsande sätt utan på ett sådant sätt att man verkligen måste bestiga kullen för att veta vad som ligger på andra sidan. Jag vill kunna hänge mig totalt åt skogen omkring spelarna, ljuden och dofterna... kylan som kryper inpå kroppen när dimman rullar in bland trädstammarna.

Som sagt, jag känner ännu inte till Trudvang "egentligen" men jag bär ändå redan med mig en egen vision av det. Kanske är det mitt älskade Norrland som kryper tätt intill och omfamnar mina sinnen...?

Usch... det är ju så man sitter här och blir inspirerad!

 

[Dimfrost]

Som sagt, jag känner ännu inte till Trudvang "egentligen" men jag bär ändå redan med mig en egen vision av det.

Sådär är det för mig också. Min bild av Trudvang har på något sätt funnits där ända sedan jag först bläddrade i den första utgåvan av DoD6. Hur kan det komma sig? Det fanns ju ingen världsinformation i den boken, egentligen. Det är väl helt enkelt så att bilderna och de små stämningsfragment som spreds på olika håll helt enkelt räckte till för att skapa rätt stämning, och så har den dröjt sig kvar. Trudvang är ett så starkt koncept att det har den egenskapen, på något märkligt vis.


/Dimfrost

 

[Vitulv]

Två personer som skall ha cred

Jag tror att stor del av det du känner för Trudvang är likt de som vi Trudvangsrävar känner. Och det kommer mycket från det första intrycket. Det finns två personer som till mångt och mycket har stått för den känslan, och det är Paul Bonner och Peter Bergting. Illustrationer är viktiga och Riotminds har skapat ett tecknarstall som hjälper till oerhört mycket med att föra fram deras vision.

Självklart ligger inte hela äran hos tecknarna. Inte ens halva. Men de skapar det första intrycker, och det är viktigt.

/Vulf

 

[Dimfrost]

Re: Två personer som skall ha cred

Du har nog rätt. Även om jag numera gillar Tapia mer än Bergting. Icke att förglömma är även att Dante omvandlade orcherna till troll. Det var nog det bästa någon kunde göra för att få in stämning i Trudvang. Fan vet om jag hade varit intresserad av ett Trudvang med orcher idag.


/Dimfrost

 

[Johan K]

Jag försöäker upprätthålla nån form av Vinterskogens Hemlighet/Vildhjarta-stämmning.
Alltså lite sagostämmning-mystk-a´la John Bauer-stil...
Känns som det pasar in på min stil vad Trudvang är.

/ Johan K, som i strot sett håller med Vitulv i vad Trudvang är

 

[Foggmock]

Till hela deltråden

Alltså.. det är ju nästan så man blir rörd. När folk creddar Mundana gör de det med 'mångfacetterad och levande spelvärld'. Närt vi creddar Trudvang gör vi det med 'jag har skapat den här världen själv och den är apmysig'. Visst, äggen borta på Eonforumet kan ju fortsätta prata om "sitt" Mundana, men det kommer aldrig få samma betydelse som när en DoD6:are säger "mitt Trudvang".

PS. Jag gillar Bergting såtillvida att jag sitter med orginalteckningar för ~3000 kronor från Expert, Jorges och Vildhjarta. Och jag tänker köpa flera.

 

[Skugg-Gunnar]

En mkt intressant tråd!

Trudvang för mig är någonting lerigt och skitigt. Hårt arbetande människor som sliter för sin överlevnad i ett kargt och ogästvänligt klimat, med en stor och otämjd vildmark som närmsta granne. Troll och oknytt hör till vardagen. Den hårda tillvaron har satt sin prägel i invånarna, som blivit misstänksamma mot främlingar, hårda och brutala. Den starke överlever.

I mitt Trudvang spelar den magre och för sin överlevnad kämpande bonden en lika stor roll som magi och mystik, om inte större. Alver, drakar och sådant hör till sagorna. En alv skulle på många sätt mötas av större misstänksamhet än ett troll, som ändå är någonting som tillhör vardagen och som människorna är vana vid att konfronteras med.

Människorna är i fokus i mitt Trudvang. Liksom sagan, skrocken, gudatron, respekten för vildmarken och det karga levernet. En fruktan för oförklarliga saker. Här finns inga borgar eller storslagna hov fyllda med hovintriger. Det närmaste man kan komma är en rökfylld sal med halmstrött golv varifrån en sköldjarl utövar sin makt, med köttbenet i ena handen och ölstånkan i den andra.

Mycket fornnordiskt, mycket Njals saga, mycket Gerpla, mycket Kalevala och ett visst stänk av Conan (misstolka inte! ).

Angående Vinterskogens Hemlighet, Vildhjarta eller Snösaga måste jag säga att Snösaga, akt 1 är det häftigaste som gjorts till Trudvang. Mörkt, bistert, kallt, kargt... Härligt! De andra två akterna av Snösaga tycker jag dock är i det närmaste ospelbara. En massa drakar, demoner, dödsgastar och strider mot gudar. Men första akten är en gigantisk inspirationskälla för mig; främst byn Vretgaard.

Gillar verkligen både Vinterskogens hemlighet och Vildhjarta också. Båda passar utmärkt in i den otämjda vildmarken som omgärdar mitt Trudvang. Kyla, stämning, mystik... tufft!

Så mitt Trudvang är främst:

1. Lerigt, kargt och ogästvänligt
2. Mkt vildmark
3. Saga

 

[Troberg]

ett visst stänk av Conan (misstolka inte! ).

Wow! Två inlägg och du vet redan spelreglerna! Du kommer att bli en tuff motståndare.

 

[Mattis]

Du glömde det standardfantasyspel som RiotMinds uppmuntarar halvt om halvt till i första boken.

Det är faktiskt så, att ett annat Trudvang har växt ut av sig själv. RiotMinds själva hade nog inte avsett att Trudvang skulle vara ens hälften så low-fantasy som många av oss spelar det som. Läs bara på narhall.se's manifest. Det är ganska sjukt.

Som svar på frågan; jag spelar en semivikinga och semifantasyvärld. En ganska fin 50/50 split. Ingen får spela alver och dvärgar, men det existerar.

 

[Feuflux]

Jag vill veta hur ni använder Trudvang. Vad spelar ni för typ av äventyr? Riotminds har serverat oss en uppsjö av spelstilar och äventyrstyper.

Själv har jag bara SL:at DoD4, men jag har varit spelare i DoD4, 5 och 6 (både 1:a samt expert). Spelare i DoD4 med kusingänget och spelare i DoD5,6 med Kalmargänget.

Vad gäller Kalmargänget kan jag säga såhär: det är i princip ingen skillnad alls. Vi kör samma stuk på äventyren i 5:an som 6:an (och 4:an också för den delen). Vi har aldrig spelat i själva Chronopia (vilket jag är glad för, spelvärlden är inte alls min grej). Möjligtvis är det lite mer skog och det är definitivt mer troll med när vi lirar DoD6 men SL brukar köra sitt eget race vad gäller världens geografi ändå så... jag har inte läst ett dugg om Trudvang och vet inte hur inspirerad han är egentligen. Det enda jag har läst vad gäller DoD6 är lite om yrken och färdigheter när jag skapade min karaktär...

Ibland känns det som om det är lika inne att hylla Trudvang nu som det var att dissa Chronopia 1994. Egentligen har jag ingen åsikt alls, men så har jag inte försökt skaffa mig någon heller.

 

[Dimfrost]

Trevligt inlägg!

Här finns inga borgar eller storslagna hov fyllda med hovintriger.

För mig är det här något som kan finnas, långt borta, och som man berättar om i sagorna. Man hör berättelser från de "civiliserade länderna" i fjärran, där krigarna har rustningar helt i stål och borgarna syns milsvitt omkring över de böljande slätterna.

Det här förde mig in på något annat, som jag läste om i Codex där Magnus Seter hade bidragit till en introduktionsartikel till DoD6: att järn är något ovanligt. Ack, vad synd att Riotminds inte följer det. Tänk att stöta på en mäktig krigare, och bli imponerad av att han har en brynja helt i järn! Så stämningsfullt.

Men kanske man ska ta upp järnfrågan i en egen tråd. En annan dag.


/Dimfrost

 

[Ymir]

Here we go again... (Eon VS DoD, del 56 av ??)

Jag creddar Mundana med 'mångfacetterad och levande spelvärld' och 'jag har skapat den här världen själv och den är apmysig', och det gäller för de flesta andra eoniter jag känner med. Trudvang är inte lika välbeskrivet (kalla det överbeskrivet om ni så vill), det är ett faktum, ni får hitta på mer övergripande ting, men att påstå att vi eonspelare hittar på mindre än er...tss, tss. Måhända kan vi diskutera vad vi hittar på, men inte omfattningen. Ni hittar på ett helt land, vi hittar på ett handelshus - detaljnivån är måhända annorlunda, men fantasimängden eller arbetet är det ingen skillnad på. (Att jag sedan gått lös på mitt Mundana med skruvmejsel och en kraftfull men diskret ångvält hör egentligen inte till diskussionen. Jag har ställt till krig, bytt ut statsskick och folkmängder, skövlat Soldarn och lagt till femtielva fornriken i Mundanas historia, och jag är trött på att kallas fantasilös för det). Somliga, jag inte minst, älskar helt enkelt att leka med sina kampanjvärldsmässiga smörgåsbord. Våra tappningar av Mundana är lika unika och personliga som era av Trudvang, och någon annans av något annat spel. Ju längre man spelar i samma spelvärld, desto mer personlig prägel får den, oavsett om den är överproducerad eller ej.

- Ymir, gör vad som måste göras...ibland.

 

[Arntsen]

Järnfrågan

Jo, jag har till spelarnas till en början stora förtret kört på den linjen, men om det blivit någon järnkultsstämming vet jag inte, nu har iofs inte rpna stött på någon järnklädd krigsman från fjärran väst ännu men vi får la se.

 

[Storuggla]

<blockquote><font class="small">Citat två pers i samma ruta!:</font><hr />
Här finns inga borgar eller storslagna hov fyllda med hovintriger.

För mig är det här något som kan finnas, långt borta, och som man berättar om i sagorna. [/quote]

För mig är Trudvangs hov något som finns i ett rökigt långhus där jarlen sitter vid elden, omgiven av sina närmaste. Ingen kan överleva på att vara hovfolk, man måste göra sig nyttig när vintern kommer.


Storuggla, borde skägga mer

 

[Dimfrost]

För mig är Trudvangs hov något som finns i ett rökigt långhus där jarlen sitter vid elden, omgiven av sina närmaste. Ingen kan överleva på att vara hovfolk, man måste göra sig nyttig när vintern kommer.

Det här är ju också en möjlighet. Själv är jag dock rysligt förtjust i sägner och rikten om lysande furstar i fjärran länder, där det nog kan vara motiverat med både ett och annat mer civiliserat hov. Stora borgar ska det finnas, i alla fall. Jämför med vikingarna som kom hem till Norden efter att ha sett Konstantinopel. (Observera att jag inte hävdar att det ska vara något arabisktinfluerat i Trudvang.)


/Dimfrost, skäggar en smula ibland