Hur beskriver man rollspelsvärldar?

[adrian_of_arcane_lore]

Mitt tips är att göra som i den första exempeltexten i den här posten. Långa, litterära beskrivningar med metaforer och maximal känsla gör så mycket för spelupplevelsen. Överdrivet fanfic-litterära beskrivningar är bäst! Korta, kärnfulla beskrivningar är supertråkigt. Vill man kommunicera en spelvärld, även om det är vår egen, så ska man lägga tid och möda på att få det så bra man kan. Och uppmuntra de andra spelarna att göra likadant!

Att läsa duktiga författare på svenska hjälper såklart, och att skriva är också bra. Att bredda sitt aktiva ordförråd är svårt men väldigt hjälpsamt. Finns mycket att säga här, men att träna upp sig på att göra bra, levande, mustiga beskrivningar gör väldigt mycket för upplevelsen. Man ska inte vara rädd för att försöka, även om man inte är en talangfull författare. Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge!

(Det här är såklart personliga preferenser.)

Tänker att det beror väldigt mycket på vad som är målsättningen med spelet, och hur ansvarsfördelningen/mandaten kring spelbordet ser ut. I spel med berättelseskapande fokus kan ju en del av det vara spelet röst. I spel med upplevelseskapande fokus så är ju ffa spelarnas agens väldigt central, och då är det ju ofta i sig viktigt att spelledaren helt enkelt inte pratar för mycket.

Överdrivet litterära beskrivningar och överdrivet detaljerade beskrivningar är i den senare kontexten två sidor av samma mynt, där spelledaren håller låda för en passiv publik. I en kontext där målet är litterärt och metoden är att passa runt den uppgiften i gruppen, är ju förutsättningarna för vad som är "bra" eller "dåligt" helt andra.

 

[Mogger]

Därför undrar jag, vilka är dina bästa knep för att beskriva spelvärlden? Hur gör du för att beskriva platser, personer, varelser, föremål etc för att de det önskade intrycket hos spelarna?

Vi brukar faktiskt, märkligt nog, prata om det I vår spelgrupp är det rätt viktigt (för vissa av oss) att liksom förstå världen och då måste vi sätta oss ner och diskutera. Eller, det funkar ju digitalt med, men det är samma aktivitet. Sedan är väl själva knepet, eller nyckeln snarare, att alla blir entusiastiska. Det spelar inte så stor roll hur väl jag beskriver platser om inte intresset finns.

När man väl är här tycker jag att det är mycket enklare med målande beskrivningar och muntliga stämningsbilder.

 

[afUttermark]

Hur använder du sedan bilderna? Visar du dem för spelarna eller är det mer för dig som spelledare?

Jag lägger dem på Messenger, på vår discord, klipper ut slp och klistrar upp dem i kortlekar.

 

[Fnord]

De gånger jag beskriver något är jag relativt sparsam med detaljer. Jag är inte så bra på inlevelsefulla beskrivningar utan förlitar mig mycket på spelarnas fantasi för att fylla ut mina beskrivningar.

Samma här. Brukar nämna något eller några utmärkande drag för platsen/personen, men i övrigt blir det rätt sparsamt och så får spelarna fråga om de vill veta mer.

 

[Minimoni]

Oj, svår fråga! Eftersom jag nu spelleder en grupp där min son tillkommit så har det faktiskt uppstått en del "problem" för mig. Förut kunde jag beskriva världar med historiska referenser eller från kultur som böcker, filmer etc. Min son har dock inte alls samma referensramar som de jag spelat med i 25 år då min son är tio.

Detta har gjort att jag dels använder väldigt mycket bilder för att även han skall uppfatta världen på så nära sätt som jag som SL ser den.

Jag använder en hel del bilder även vanligtvis för att visa hur en unik rustning eller en SLP ser ut tex. Den värld vi nu spelar i är Trudvang och det blir nu mer målande beskrivningar för att sonen skall hänga med, även om jag egentligen tror att det viktigaste för honom just nu är hur vapnen ser ut och om hans rp kan besegra eventuella fiender.

Men allt beror på vad som skall beskrivas för vilka och just vilka referensramar alla medverkande har. Jag ser att många låter sina spelare beskriva världen och folk de träffar, detta gör jag endast om det är en SLP som spelaren har som vän, kontakt eller liknande. I övrigt gillar jag att beskriva och måla upp världen som spelarnas karaktärer agerar i, jag ser det som en av de roligare uppgifterna jag har som SL och vill inte att spelarna skall ha allt kul.

Som tur är föredrar mina spelare att inte behöva beskriva världen annat än just sina egna ägodelar, besittningar och liknande.

 

[Rickard]

Någonting jag har börjat göra mer under sista året är att beskriva miljön för att framhäva spelledarpersonerna, antingen genom att spelledarpersonen skapar en kontrast mot omvärlden eller att det finns element i miljön som går igen i personen.

Sedan beskriver jag fragmentariskt, där jag byter från att beskriva en sak till en annan för varje ny mening. Det gör att spelarna måste pussla ihop en inre bild i sitt sinne och därmed blir aktiva i sitt lyssnande. Fast jag föredrar främst att beskriva tillsammans med de andra, för ju mer jag beskriver i en spelledarroll, desto mer passiva blir spelarna i sitt agerande. Det går, för mig, tvärtemot vad jag vill ha ut av rollspel.

 

[bortom12e]

Frågor!

För de är ett roligare sätt att presentera information, skapar gemensam konsensus och ägande känsla, är aktivt och gör att jag inte behöver definera allt.

” I baren står en grupp med jolariska karavanförare traditionellt grönklädda och pircade. Har du haft med såna att göra förut? En del av deras handelsrutternpasserar i närheten av din hemby, men jag vet inte om de brukade stanna till i din by? Brukade dom det?”

Jag kan lägga in information jag vill/behöver spika som ”fakta” i frågan och lämna annat öppet till spelare. Sen är det bara att följdfrågor på svaret. Typ:

”Så... Karavanerna har lite si så där rykte. De brukar vara givmilda med de som erbjuder lägerplats och service, men å andra sidan sägs det vara irriterande religösa och ställa till bråk om folk syndar i deras närhet. Vad är din erfarenhet?”

Och så vidare.

Det är mycket roligare än att infodumpa.

100%
Om man har en spelgrupp där alla gillar det här så är det mitt favoritsätt att bygga scener och till och med skapa plotter och scenarion.

 

[afUttermark]

Mina spelgrupper består av antingen sådana jag spelat med i 30 år eller sådana jag spelat med i 15 år. De som jag spelat med i 15 år har svårare med ankor. Och ankor är ju en superviktig del av drakar och demoner världen. Därför visar jag bara den gruppen tecknade bilder och inga foton från tex westeros även om de skulle fånga stämningen.

 

[Zire]

Någonting jag har börjat göra mer under sista året är att beskriva miljön för att framhäva spelledarpersonerna, antingen genom att spelledarpersonen skapar en kontrast mot omvärlden eller att det finns element i miljön som går igen i personen.

Det tycker jag låter intressant. Kan du ge ett exempel? Vad ska man sträva efter som mål med framhävandet? Är det att man vill lyfta fram och peka ut intressanta personer?

Sedan beskriver jag fragmentariskt, där jag byter från att beskriva en sak till en annan för varje ny mening. Det gör att spelarna måste pussla ihop en inre bild i sitt sinne och därmed blir aktiva i sitt lyssnande. Fast jag föredrar främst att beskriva tillsammans med de andra, för ju mer jag beskriver i en spelledarroll, desto mer passiva blir spelarna i sitt agerande. Det går, för mig, tvärtemot vad jag vill ha ut av rollspel.

Det är ett bra tips! Jag tycker att det är så väldigt användbart just tillsammans med att låta spelarna bidra i beskrivandet. Om jag ger en fragmentarisk bild så fyller spelarna omedvetet i tomrummen och när de sedan beskriver olika aspekter så triggar de varandras fantasi. Resultatet blir ofta en mer intressant och varierad beskrivning av spelvärlden än vad någon av oss hade kunnat göra själv.

 

[Ekorren]

Jag försöker att inte haka upp mig på detaljer. Jag beskriver vad som är narrativt relevant samt vad som behövs för att förmedla en viss ton. Sen ger jag spelarna mycket handlingsfrihet att föreslå detaljer som kan vara relevanta för det som de vill göra förutsatt att det är dramatiskt intressant.

Spelare: "Hur högt är det till taket?"
Jag: "Så högt som är dramatiskt intressant för det du försöker göra."

 

[Genesis]

Det tycker jag låter intressant. Kan du ge ett exempel? Vad ska man sträva efter som mål med framhävandet? Är det att man vill lyfta fram och peka ut intressanta personer?



Det är ett bra tips! Jag tycker att det är så väldigt användbart just tillsammans med att låta spelarna bidra i beskrivandet. Om jag ger en fragmentarisk bild så fyller spelarna omedvetet i tomrummen och när de sedan beskriver olika aspekter så triggar de varandras fantasi. Resultatet blir ofta en mer intressant och varierad beskrivning av spelvärlden än vad någon av oss hade kunnat göra själv.

Att bara säga ”Festen är vild och dekadent. Alla beskriver en företeelse som ni ser när ni går runt där” kommer man långt med. Har du fem spelare kommer du att få fem beskrivningar av intressanta detaljer utan att det känns som att en deltagare monologerar i tio minuter.

 

[Rickard]

Det tycker jag låter intressant. Kan du ge ett exempel? Vad ska man sträva efter som mål med framhävandet? Är det att man vill lyfta fram och peka ut intressanta personer?

Jag tänker mig mer att personen förankras mer eller visar på miljön genom att sticka ut, men miljön är ett sätt för mig att beskriva personer.

• Förankring. En rå jägare i en ogästvänlig miljö.
• Kontrast. I en värld i storm står hon lugnt i mitten.
• Förankring. Om vinhandlare är med i plotten så försöker jag plantera den genom att väva in vin som en del av miljön så ofta jag kommer å tänka på det. Kalle Anka-serietidningen använder detta mycket. Om Kalle vill ha en hund, så har alla i serierutan en hund.

Den sista har släktskap med mina beskrivningsord, där jag plottar ned 6-8 saker som jag ständigt repeterar när jag beskriver miljöer.

...jag brukar skriva upp mellan 6-8 beskrivningsord i stil med "löv, åska, snirkligt, trött" och sedan återanvänder jag orden i beskrivningar under spelmötet. Jag vet inte om det tillför något - spelare jag frågat har aldrig nämnvärt tänkt på det om jag inte återanvänt samma ord för olika viktiga personer de stött på. Har använt beskrivningsord i tio år nu.

 

[Stareater]

Hur gör du för att beskriva platser, personer, varelser, föremål etc för att de det önskade intrycket hos spelarna?

För mig är detta väldigt beroende på spelets genre hur jag verbalt presenterar saker som SL. Är det en historisk setting blir det mer beskrivande monologer med faktaspäckad text. Är det något mer "Gonzo" som Castle Falkenstein eller Space 1889 jag nyttjar mycket populärkulturella referenser istället som "pojken framför er ser ut som den viktorianska erans version av Harry Potter".

Generellt är dock mitt bästa tips handouts. Ju fler desto bättre. Jag gör (och återanvänder) stora mängder handout till mina scenarion. Jag älskar det som spelare och som spelledare. Jag tror att det är en skada efter att ha spelat stora mängder James Bond RPG där detta blivit de facto-standarden. Jag har till och med en massa hadouts som jag aldrig någonsin har använt eftersom det var inte dit spelet ledde.

Det är något speciellt och fantasieggande med att få en karta, en bild på hur personer/byggnader ser ut, en utriven sida från Jackson Elias anteckningsbok, någons fickkalender, en tändsticksask till en suspekt nattklubb, en inbjudan till kungens maskerabal, en Wanted-poster på Crazy Eyes Williams, en filmsnutt från en övervakningskamera när tjuven bryter sig in i huset, en webbsida med information om the Penrose Foundation, ett gammalt halssmycke med suspekta tecken, ett ouijabräde med röda blodliknande fläckar, en walkman med ett blandband från 1988...

 

[Rickard]

Här är för övrigt artiklar jag skrivit om miljöbeskrivning:

Beskriv för blinda

Miljöbeskrivning

Urverk Speldesign är en samling svenska rollspelsförfattare som under gemensam flagg skapar och ger ut spel av olika slag.

urverkspel.com

Olika perspektiv för att beskriva omgivningen

Urverk Speldesign är en samling svenska rollspelsförfattare som under gemensam flagg skapar och ger ut spel av olika slag.

urverkspel.com

 

[luddwig]

Jag känner igen mig i det @terje skriver. Som spelledare försöker jag ge den information som är relevant i den aktuella situationen men jag håller det ofta kort och fyller på ifall spelarna frågar om något. Ibland kan jag känna att jag nog beskriver för lite och att spelvärlden därför blir för vag men ingen har klagat. Som spelare vill jag inte bli ombedd att beskriva för mycket av omvärlden. Något som är nära relaterat till rollpersonen kan gå bra men annars föredrar jag när spelledaren hanterar spelvärlden och låter mig fokusera på att leva mig in i rollpersonen.

Ett tips jag har lagt på minnet är att beskriva saker övergripande men lyfta fram någon detalj. Det är tilltalande i teorin. I praktiken kommer jag sällan ihåg att göra så.

 

[lupmet]

Därför undrar jag, vilka är dina bästa knep för att beskriva spelvärlden? Hur gör du för att beskriva platser, personer, varelser, föremål etc för att de det önskade intrycket hos spelarna?

Jag använder mig självklart av bilder när sådana finns men långa beskrivningar fungerar inte för spelarna zoonar ut alldeles för fort. Jag brukar beskriva en scen med ett fåtal meningar och försöker förankra beskrivningen i olika punkter. T.ex. kan jag förklara hur stort rummet är relativt rummet som vi sitter i och peka emot olika hörn etc. när jag beskriver hur det ser ut – "i hörnet pekar stpr en byrå" – inte bara "till höger om er, framför er, …". Under spelandet av scenen beskriver jag nya delar men repeterar gärna saker jag redan sagt – "grevinnan sitter på byrån som står i hörnet". Jag undviker gärna att visa bilder där de skall ignorera saker – "grevinnan ser ut så här men hon har ingen apa på axeln" – det är svårt att ignorera sådan saker. Finns det en drake i bakgrunden på bilden är det en allegori på personens motiv eller personlighet eller liknande istället.

Jag har följt Mythcreants' blogg sedan flera år med stort intresse. De är en grupp redaktörer som skriver om råd och tips för aspirerande författare och många av tankarna kan användas i rollspel. Miljöbeskrivningar och "infodumpar" är återkommande ämnen. Det är kanske inte förvånande att flera av dem är rollspelare och att rollspelsrefererenser ibland dyker upp med tanke på att de riktar sig till SF- och fantasy-författare. Jag kan verkligen rekommendera den!

 

[entomophobiac]

Jag gillar att representera fenomen och grupper med personer, så att vi kan etablera våra egna stereotyper.

Gillar också när beskrivningar motsäger varandra, på samma sätt som verklig historia gör det. Sånt som gör att spelare behöver fatta svåra beslut!

 

[Basho]

Gillar också när beskrivningar motsäger varandra, på samma sätt som verklig historia gör det. Sånt som gör att spelare behöver fatta svåra beslut!

Låter intressant! Kan du ge exempel på en motsägelsefull beskrivning? Och menar du att beskrivningen i sig ger spelarna svåra beslut?

 

[entomophobiac]

Låter intressant! Kan du ge exempel på en motsägelsefull beskrivning? Och menar du att beskrivningen i sig ger spelarna svåra beslut?

Exempel kan vara att höra två helt olika versioner av en händelse, eller helt olika tolkningar av en situation.

Har nämnt det förut, men i Grand Slam-scenariot vi spelade som var någon sorts cyberpunk grej, så var en av rollpersonerna omoddad och hade därför Minority (Unmodded). Men för honom var det en stolthet, eftersom han tillhörde ett "body-puritan" kollektiv och hade vuxit upp med en övertygelse om att cyberware är av ondo. En skarp kontrast mot övriga gruppen rollpersoner, som alla var tungt moddade. Men alltså inget som egentligen beskrevs genom något annat än spelaren som gestaltade den rollpersonens agerande.

Vet att John Wick nämnde detta i en intervju också, kring L5R, att fans klagade på att det inte fanns någon kontinuitet mellan hur de olika klanerna beskrev olika historiska händelser. Men Wick sa att det var medvetet skrivet på det sättet, eftersom historiska figurers olika sidor alltid förskönar den egna bilden.

Sånt gillar jag!

 

[Quadrante]

Mer eller mindre medvetet har jag använt mig av just detta. Alla fakta presenteras av någon i fiktionen och hur det presenteras beror på vad de tror på.