[ QUOTE ]
Om du vill ha bra deckare så finns det egentligen bara en sak att göra: läs Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes-berättelserna kvarstår fortfarande som några av de mest välskrivna och genomarbetade deckarexperimenten, samtidigt som Sherlock ju är en riktigt bra karaktär. Detektivberättelser var lite roligare i min mening innan allt började handla om kriminalteknik med en jävla massa ögonfransar, DNA och "vävnadsfragment".
[/ QUOTE ]
Nej, fy sjutton. Som deckare är Sherlock Holmes-böckerna riktigt usla. Man har ingen chans att sluta sig till skurken som läsare, för alla viktiga letrådar bygger på saker som Holmes inte talar om för läsaren att han lagt märke till, eller t o m saker han går ut och undersöker medan läsaren (Watson) får stanna hemma.
Visst, det kan ju skyllas på att deckargenren inte var så utvecklad ännu, och givetvis är det det som ligger bakom - men det bevisar ju inget mer än att Sherlock Holmes är just ett tidigt, fortfarande primitivt experiment.
Raymond Chandler, däremot, kan jag inte rekommendera nog starkt, fast det har inte så mycket med böckernas kvaliteer som deckare att göra. Jag brukar normalt inte gilla alltför konstlat språk, men Chandler får verkligen till det något oerhört klockrent - det finns tusen imitatörer, men ingen lyckas tillnärmelsevis fånga samma otroliga språkbruk. Läs, för sjutton, läs!
(Hammet har jag inte läst än, även om jag länge haft för avsikt att göra det. Finns alltid så mycket annat att läsa.
)
En annan klassisk deckare som jag gillar starkt är Stouts böcker om Nero Wolfe - de fetlagda fötåljdeckarnas bas. De brukar iofs inte heller vara så tillfredsställande ur deckarsynvinkel (Wolfe döljer en hel del för sin assistent och berättare, Archie), om än inte lika illa på den punkten som Sherlock Holmes. Däremot har de utan tvekan (för min del) de härligaste personligheterna och de skönaste replikväxlingarna som genren skådats.
(EDIT: Jag hade skrivit "som spelare" istället för "som läsare". För mycket rollspel i skallen.
)