Hej, Jag heter Nicklas och är 51 år och spelar Rollspel
Så skulle det låta om det var ett möte för Anonyma Alkoholister men det är det icke. Jag heter dock det jag skrev och mina år på planeten är de samma (fast de inte känns så)
Jag är gift, inga avkommor utan jag har en förstående fru utan barn, äldre svärföräldrar, en äldre bror och en brorson och that's it. Min hustru har dock inset hur bra jag mår när jag säger att jag ska spela Rollspel ett par timmar som i mitt fall sker framför en skärm.
När det vankas rollspel för min del så känner jag mig fri från mig själv och vardagen, det vardagliga "måstena" och alla problem försvinner för att jag för ett par timmar ska få fly in i en annan värld vilket i mitt fall är Lovecraftianskt och lite åt en återvändsgränd fylld med skräck. Det är så jag vill ha det och det ger mitt ordinarie live så mycket mer glädje så det är svårt att sätta ord på det men det ger mig något jag behöver helt enkelt.
Nu är det inte en drog utan mer ett sällskap, ett bra sådant som hjälper mig och likaså jag mina kamrater. Vi är en grupp som löser problemen vi ställs inför tillsammans med egenskaper och prylar vi har hittat på, som inte existerar utanför vår värld som vi tillsammans skapat med en som guidar oss i spelet (en gud?) det är vi och spelledaren tillsammans, i ett samarbete som skapar våran framtid, vårat kosmos och där vi befinner oss. För det är jag tacksam, både för spelledaren och för mina kamrater i spelet. Spelledaren ställer oss inför prövningar och känner av vad vi är för ena människor, bakom våra tärningslag, våra tangentbord eller hur vi ni än spelar.
Det är en fin harmoni när allt fungerar. En spelledare ska kunna känna av hur alla deltagare fungerar, om dom är fega och var gränser ska sättas.
Vi som spelar har mer fria tyglar, vi skall dock nå ett mål, vi ska överleva och kunna nå något ljus där borta i fjärran.
Det kan tyckas vara svamel, men det är inte så det känns för mig. Att få fly verkligheten ett par timmar är som två veckors semester fär mig, varje vecka dessutom förutom alla hemskheter som inte är verkliga som jag kan ställas inför, få möta men har en chans att slå med hjälp av tärningar. I fantasin kan jag göra det omöjliga om tärningarna är med mig, annars får jag pusha eller ta utav mina turpoäng (Kolla upp Call Of Cthulu reglerna, hur det fungerar i andra rollspel har jag dålig koll på) och hoppas. Dör jag så har jag gjort mitt bästa, har jag tur så kanske jag får bli en hjälte och om jag har mindre tur kanske en annan spelare får spela hjälte, nästa gång så kanske det är jag som räddar hen i stället. Vem vet, om verkligheten vore mer som ett rollspel så kanske verkligheten hade sett bättre ut?
Hur känns det då kanske ni funderar? Antingen får ni läsa ovanstående rader igen eller så kan ni lyssnar lite på dom första stroferna från Goldfrapp's låt "Utopia"
Så skulle det låta om det var ett möte för Anonyma Alkoholister men det är det icke. Jag heter dock det jag skrev och mina år på planeten är de samma (fast de inte känns så)
Jag är gift, inga avkommor utan jag har en förstående fru utan barn, äldre svärföräldrar, en äldre bror och en brorson och that's it. Min hustru har dock inset hur bra jag mår när jag säger att jag ska spela Rollspel ett par timmar som i mitt fall sker framför en skärm.
När det vankas rollspel för min del så känner jag mig fri från mig själv och vardagen, det vardagliga "måstena" och alla problem försvinner för att jag för ett par timmar ska få fly in i en annan värld vilket i mitt fall är Lovecraftianskt och lite åt en återvändsgränd fylld med skräck. Det är så jag vill ha det och det ger mitt ordinarie live så mycket mer glädje så det är svårt att sätta ord på det men det ger mig något jag behöver helt enkelt.
Nu är det inte en drog utan mer ett sällskap, ett bra sådant som hjälper mig och likaså jag mina kamrater. Vi är en grupp som löser problemen vi ställs inför tillsammans med egenskaper och prylar vi har hittat på, som inte existerar utanför vår värld som vi tillsammans skapat med en som guidar oss i spelet (en gud?) det är vi och spelledaren tillsammans, i ett samarbete som skapar våran framtid, vårat kosmos och där vi befinner oss. För det är jag tacksam, både för spelledaren och för mina kamrater i spelet. Spelledaren ställer oss inför prövningar och känner av vad vi är för ena människor, bakom våra tärningslag, våra tangentbord eller hur vi ni än spelar.
Det är en fin harmoni när allt fungerar. En spelledare ska kunna känna av hur alla deltagare fungerar, om dom är fega och var gränser ska sättas.
Vi som spelar har mer fria tyglar, vi skall dock nå ett mål, vi ska överleva och kunna nå något ljus där borta i fjärran.
Det kan tyckas vara svamel, men det är inte så det känns för mig. Att få fly verkligheten ett par timmar är som två veckors semester fär mig, varje vecka dessutom förutom alla hemskheter som inte är verkliga som jag kan ställas inför, få möta men har en chans att slå med hjälp av tärningar. I fantasin kan jag göra det omöjliga om tärningarna är med mig, annars får jag pusha eller ta utav mina turpoäng (Kolla upp Call Of Cthulu reglerna, hur det fungerar i andra rollspel har jag dålig koll på) och hoppas. Dör jag så har jag gjort mitt bästa, har jag tur så kanske jag får bli en hjälte och om jag har mindre tur kanske en annan spelare får spela hjälte, nästa gång så kanske det är jag som räddar hen i stället. Vem vet, om verkligheten vore mer som ett rollspel så kanske verkligheten hade sett bättre ut?
Hur känns det då kanske ni funderar? Antingen får ni läsa ovanstående rader igen eller så kan ni lyssnar lite på dom första stroferna från Goldfrapp's låt "Utopia"
