Mina förslag till lösningar
Använd ett system som premierar udda karaktärer. Med risk för att låta som en skiva som hakat upp sig (jag är så gammal att jag kommer ihåg en tid då en skiva var stor och svart (men jag kan gå utan käpp)) så vill jag förorda GURPS, där sådant som att vara fet, gammal, förtryckt minoritet, enbent, lättskrämd och så vidare kompenseras med att man blir bättre på annat. På detta sätt behöver inte en "otaktisk" karaktär få sämre överlevnadspotential.
Som exempel kan jag nämna en skräckkampanj där jag spelade en rullstolsbunden karaktär (som dessutom hade en del andra stora nackdelar som jag inte minns just nu), men som i stället var rik, inflytelserik, kunnig i de flesta teoretiska ämnen (expert i flera) samt hade ett stort kontaktnät. Visst, han kunde inte ge sig in i fighter, men det skötte resten av gruppen. När det däremot behövdes rotas fram information, utövas påtryckningar, undanskaffas bevis, fixas udda utrustning, forskas i mystiska böcker och så vidare var han oslagbar.
Sedan är det naturligtvis en fråga om att kunna spela sin karaktär. Spelar man en karaktär som den ovan så följer man inte med in och slåss mot kultister, annat än möjligen via en radiolänk.
Ständig förbättring av rollpersonerna
Det här försöker jag lösa genom att dels låta utvecklingen vara långsam, dels låta nya karaktärer komma in på ungefär samma nivå som de befintliga (oftast aningen lägre bara för att inte folk som kämpat sig upp ska känna sig missgynnade). I vissa system (läs AD&D 2e) så är detta inte så stort problem överhuvudtaget på grund av att man har en dubbling av XP per level (ungefär) vilket innebär att när de ursprungliga karaktärerna levlat en gång så ligger de nya bara en level efter (om man fördelar XP lika).
Håller med om att man ska variera utmaningarna.
Jag försöker också uppmuntra spelarna att variera gruppen. Jag uppmuntrar spelarna att göra specialiserade karaktärer av flera skäl.
Dels främjar det sammanhållningen om man har en expert av varje typ i stället för att alla är halvbra på allt eftersom en förlust av en karaktär då helt plötsligt innebär förlust av en funktion (helt plötsligt kan man inte smyga/trolla/slåss/dyrka osv).
Det är också bra att man har en verklig tank i gruppen som kan ta striderna, eventuellt kompletterat med en lite rörligare fighter (jägare, spejare, ranger eller liknande), eftersom detta fråntar de andra spelarna bördan att behöva kunna slåss bra. Blir det strid tar barbaren Muskelmassa och amazonen Ståltanga hand om det, tjuven Klisterfinger, magikern Trolle och den lärda adelsdamen Forska drar sig undan. På detta sätt kan de andra karaktärerna specialisera och bli bättre på det som hör till karaktären.
Spelet går ut på att vinna
Här är det mycket upp till spelledaren att anpassa spelet efter karaktärerna. Straffa inte en spelare som gjort en komplicerad karaktär. Är motståndet dimensionerat för en grupp av fighters, sänk det. Ge dem utmaningar som passar olika karaktärer. Ha smyga-bitar för tjuven, officiella hov-audienser för adelsdamen, magiska artifakter att lista ut för magikern och så vidare.
Spelet kanske fortfarande går ut på att vinna, men vinstvillkoren har ändrats för att passa karaktärerna.
Avsaknad av attityder och konsekvenser från omgivningen
Det är absolut nödvändigt att man har en omgivning som reagerar, här håller jag med helt.
