Har aldrig någonsin spelat som en alv i Eon, för jag fattar inte hur de ska spelas – trots att jag äger både första och andra utgåvan av ’Alver’. Rätt knepig kultur – de verkar mer som biologiska maskiner än levande individer när man läser. För deras långa liv ställer ju till det en hel del med deras mentalitet. Det går för mig att spela en ”stereotypisk” dvärg eller tirak, men när det kommer till alver så är jag helt ”clueless”, skulle bli som att spela en människa med långa öron för mig med lite exotisk kulturform.
Vissa saker känns också lite forcerat – man kan inte riktigt slappna av med sin alvkaraktär, allting måste spelas ”rätt” och det känns så formellt hela tiden…
Hur ska man egentligen spela en alv? [Vilken stam som helst!]
Vissa saker känns också lite forcerat – man kan inte riktigt slappna av med sin alvkaraktär, allting måste spelas ”rätt” och det känns så formellt hela tiden…
Hur ska man egentligen spela en alv? [Vilken stam som helst!]
Tro mig, man kan slappna av och spela rätt informellt. Det kommer ingen rollgestaltningspolis och bankar på din dörr om du gör "fel" – du kan alltid skylla på att det är "din tolkning" om någon gnäller. (Och jag borde veta – jag skrev trots allt boken!)
Pyar brukar jag spela som nån slags lätt exotisk människa med skumma nycker. Då hade inte Lord of the Rings kommit på bio än, men jag skulle kunna tänka mig att man kan kika på scenen i Two Towers Extended Edition, där Éowyn blir varse hur gammal Aragorn egentligen är. Min inspiration för léaram var rätt mycket Rob Roy (den med Liam Neeson). Henéa bygger till stor del på mohikanerna i Last of the Mohicans (den med Daniel Day Lewis).
Jag hade ingen förebild då för sanari utan tänkte mig dem som rasistiska intrigerande irriterande as, men jag hittade en senare: navigatörsgillet i animen Last Exile, och i synnerhet deras chef Maestro Delphine. Hon är så awesome att hon fick bli förebild för alvernas drottning i Blå Himmel också! Thism är ungefär samma sak fast light.
Kiriya hade jag heller ingen direkt förebild för, men de är så ytliga och utseendefokuserade att det räcker bra med att fokusera på det.
Utöver det så är mitt tips att bygga några kul "quirks" som känns lagom främmande, bara för att poängtera att rollpersonen är något annat än människa.
Tro mig, man kan slappna av och spela rätt informellt. Det kommer ingen rollgestaltningspolis och bankar på din dörr om du gör "fel" – du kan alltid skylla på att det är "din tolkning" om någon gnäller. (Och jag borde veta – jag skrev trots allt boken!)
Pyar brukar jag spela som nån slags lätt exotisk människa med skumma nycker. Då hade inte Lord of the Rings kommit på bio än, men jag skulle kunna tänka mig att man kan kika på scenen i Two Towers Extended Edition, där Éowyn blir varse hur gammal Aragorn egentligen är. Min inspiration för léaram var rätt mycket Rob Roy (den med Liam Neeson). Henéa bygger till stor del på mohikanerna i Last of the Mohicans (den med Daniel Day Lewis).
Jag hade ingen förebild då för sanari utan tänkte mig dem som rasistiska intrigerande irriterande as, men jag hittade en senare: navigatörsgillet i animen Last Exile, och i synnerhet deras chef Maestro Delphine. Hon är så awesome att hon fick bli förebild för alvernas drottning i Blå Himmel också! Thism är ungefär samma sak fast light.
Kiriya hade jag heller ingen direkt förebild för, men de är så ytliga och utseendefokuserade att det räcker bra med att fokusera på det.
Utöver det så är mitt tips att bygga några kul "quirks" som känns lagom främmande, bara för att poängtera att rollpersonen är något annat än människa.
Dom känns också som ett folkslag som det är väldigt svårt att få något "grepp om", då de är "tidslösa" - ej otåliga alls! Hur connectar de med andra folkslag? Människor hinner ju dö som flugor i jämförelse, och då har de redan vandrat vidare."En längre stund" kan vara i ett par veckor för dem, som det står i boken. Dessutom borde det stå mkt mera information i böckerna om deras kultur & mentalitet - för det som är nu räcker inte. Det blir bara människor med spetsiga öron för mig.
Inget fel med att ha höga förväntningar och krav. Men om det finns målsättning om att något skall spelas på ett visst sätt så är det med de andra i gruppen man kan ta det. Hur jag, eller någon annan som inte är med i spelgruppen, anser att en alv skall gestaltas är oväsentligt.
Vill spelledaren att alver skall gestaltas på ett visst sätt, och man vill spela i en grupp som har krav på hur man gestaltar något, så anser jag att det är upp till spelledaren att förklara och ge den information man behöver. Om inte annat, kör ett par sessioner som en del av karaktärsskapandet från tidigare delar av rollpersonens liv, för att komma in i kulturen.
Kärlekscraft said:
Hm, tror du har rätt: Man får testa sig fram, och då får det nog bli lite att man får spela som en människa med spetsiga öron tills man genom erfarenhet vet bättre..
Dom känns också som ett folkslag som det är väldigt svårt att få något "grepp om", då de är "tidslösa" - ej otåliga alls! Hur connectar de med andra folkslag? Människor hinner ju dö som flugor i jämförelse, och då har de redan vandrat vidare."En längre stund" kan vara i ett par veckor för dem, som det står i boken. Dessutom borde det stå mkt mera information i böckerna om deras kultur & mentalitet - för det som är nu räcker inte. Det blir bara människor med spetsiga öron för mig.
Även om alverna har vissa gemensamma drag så är de fortfarande individer. Ingen kan säga att en alv, dvärg, tirak, kraggbarbar, zhan, etc, spelas fel - det är ett rollspel där alla roller spelas av människor i grund och botten, kring ett spelbord med tärningar, chips och annat, av Staten sanktionerat, tilltugg.
Givetvis kan man inom gruppen komma överens om vissa drag eller stilar, men om jag hade fått höra att jag spelade fel så hade jag tyckte att SL spelledde fel.
Även om alverna har vissa gemensamma drag så är de fortfarande individer. Ingen kan säga att en alv, dvärg, tirak, kraggbarbar, zhan, etc, spelas fel - det är ett rollspel där alla roller spelas av människor i grund och botten, kring ett spelbord med tärningar, chips och annat, av Staten sanktionerat, tilltugg.
Givetvis kan man inom gruppen komma överens om vissa drag eller stilar, men om jag hade fått höra att jag spelade fel så hade jag tyckte att SL spelledde fel.
Just deras långa liv ställer till det, hur relaterar de och fungerar de i jämförelse med människor med alla dessa biotropiska fält i sig? Blir ju inte riktigt samma sak som om det vore människor, känns nästan som alverna mentalt lever lite inne i en dröm - ungefär som om de skulle leva i Skugglandet. Enklare vore det kanske om de istället blev 300-400 år gamla, vilket skulle göra det lättare att få något grepp om dom.
Se bara på David Bowman i 2001 - en rymdresa, han blir alltmindre mänsklig ju längre tiden går, eftersom han inte längre har samma behov, med mycket mera.
På sistone har jag gjort en ansträngning att skildra alver som psykologiskt annorlunda från människor. Jag inledde försiktigt med något som Avatarex tog fasta på en gång, att alver har problem att hantera starka känslor, då de känner av dem fysiskt på ett annat sätt än människor gör. Alver får lättare panikångest, kan känna fysisk smärta av sorg, fysisk njutning av glädje...därför är många yngre alver emotionella guttaperkabollar och äldre alver är asstela då de jobbat så mycket på att kontrollera sina känslor på olika vis. Lite överdrivet men typ så. Alvers emotionella band till personer och saker blir lätt väldigt starka, och därför, återigen, får de en slags aversion mot attachment till saker de är rädda att kunna förlora lätt,till exempel dödliga fjantar som människor.
Man kan med fördel konceptualisera alverna med ett buddhistiskt komplex; allt liv är dukkha (lidande/otillfredställelse), därför att rotgiftet ignorans skapar en föreställning att självet och världen existerar i ett mycket mer permanent tillstånd (Förbannelsen/odödligheten) än de verkligen gör. I själva verket är allting förgängligt, och alvens försök att hantera dessa motstridiga fenomen skapar begär och aversion; å ena sidan har hon begär till saker för att finna glädje i det permanenta tillståndet, å andra sidan stöts hon bort ifrån dem av rädsla för att utveckla ett för starkt begär till dem och sedan förlora dem till förgängligheten. Denna push and pull åt två olika håll ger upphov till karma, dvs negativ kosmisk och emotionell energi, som fängslar alven i en ond cirkel, samsara, dvs Mundana/Förbannelsen. Det enda sättet att bryta sig ur är att undvika det Lidande stadiet som naturligt kommer av hög ålder när karma tyngt ned en, och istället bli Ansvarsfylld (dvs, uppnå bodhicitta), men för att uppnå det stadiet måste man först besegra dels det egna begäret att uppnå det, och dels glädjen, sukkha, som leder till dukkha genom ignorans. En Ansvarsfylld alv har därför försakat sukkha för att undvika dukkha, och känner därmed varken genuin glädje eller sorg längre, utan lever helt för sitt bodhicitta, att för omvärldens skull (dvs genom sin grännslösa karuna, medkänsla) uppfylla olika konstruerade ideal, som för alven (älvan) blivit de kryckor med vilka hon upprätthåller hela sin existens och fyller den med nån sorts bestående mening. En lidande alv, å andra sidan, står inte längre ut med otillfredställelsen, och dör snyggt, tonar bort.
På sistone har jag gjort en ansträngning att skildra alver som psykologiskt annorlunda från människor. Jag inledde försiktigt med något som Avatarex tog fasta på en gång, att alver har problem att hantera starka känslor, då de känner av dem fysiskt på ett annat sätt än människor gör. Alver får lättare panikångest, kan känna fysisk smärta av sorg, fysisk njutning av glädje...därför är många yngre alver emotionella guttaperkabollar och äldre alver är asstela då de jobbat så mycket på att kontrollera sina känslor på olika vis. Lite överdrivet men typ så. Alvers emotionella band till personer och saker blir lätt väldigt starka, och därför, återigen, får de en slags aversion mot attachment till saker de är rädda att kunna förlora lätt,till exempel dödliga fjantar som människor.
Min syn på alvers psyke handlar inte bara om styrkan utan även om tidsperspektivet. Det jag har tänkt med Eons alver är att de snarare skulle säga "Tiden river upp alla gamla sår" snarare än "Tiden läker alla sår". En sak som människor kan i varierande utsträckning är att lägga saker bakom sig. Denna förmåga är mycket svagare och mer sällsynt hos alver. Detta gör dem väldigt rädda för sorg såväl som förälskelse. Och att de är väldigt långsinta och aningens besvärliga att ha som fiender. Förr eller senare når de flesta alver sitt lidande-stadium där alla gamla oförrätter, sorger och förälskelser gör sig påminda samtidigt. Detta bränner ut alvens psyke och till slut blir denne inåtvänd och vill inte längre uppleva saker.
För övrigt: Vilka icke-svenska varianter finns av "Tiden läker alla sår" i vår värld?
Invinciblebug said:
Det finns ju engelskans time heals all wounds såklart, sen kan jag det på spanska och koreanska också, uttrycket har bara mindre skillnader på de olika språken.
El tiempo lo cura todo = tiden läker allt
??? ??? = tid är medecin
Tycker det är intressant att så mänga olika språk har nästan exakt samma fras. Visar verkligen hur djupt inbäddat det är i mänskligheten. Intressant att tänka på när man spelar alv!
Spela alven som du tycker att den skall spelas. Klart dina medspelare blir impade om du spelar alven tr00, men det är väl knappast syftet? Betänk att inom varje stereotyp finns det bara variationer. T.ex existerar inte snittsvensken överhuvudtaget, eftersom alla frångår normalfördelning på något plan. Så när alver beskrivs i böckerna beskrivs i praktiken det utslagna snittet för alla alver överallt, dvs en individ som inte existerar. Viss alver är grymt informella, andra alver är strikt formella, vissa alver lägger stor tonvikt på det estetiska, andra alver är slarviga. Det går helt enkelt inte summer folkslag som X eller Y.
Jag brukar be mina spelare att ha i åtanke 2 saker.
1) Tänk på att du lever för evigt, och att andra inte gör det. Behandla mer kortlivade raser som du själv skulle behandla någon som kommer dö inom några veckor. Bli imponerad eller frustrerad när de visar tålamod (Men här kan du ju inte sitta och vänta på att din fru skall komma hem? Du måste ju ut och leva. Ut och se världen. Lär dig nya saker. Kom igen nu... SKYNDA DIG SNABBT INNAN DU DÖR!)
2) Förbannelsen. Du glömmer inte. Allting hände igår. Allt. Din första hund dog igår. Din kompis dog igår. Du tappade bort alla pengarna igår. Å andra sidan träffade du ditt livs kärlek igår. Du fick gratulationer för att du tagit ett mästarbrev igår. Allting hände igår, för alver glömmer inte pga förbannelsen. De upplever händelser lika intensivt hela tiden. Det är ett av skälen till att de reagerar med känslokyla (det är för jobbigt att tänka på all skit som hänt) eller förnöjelser (om jag är sjukt packad hela tiden kanske jag inte tänker på alltihop).
Jag överdriver såklart båda dessa. Men det är de två saker som står ut mest med alver, i min mening.
Spelade en alv en gång som var tvåhundra år äldre än de övriga spelarnas rollpersoner, hon brukade blanda ihop en Greven av X med hans framlidne far, reminniscera om gamla dar och gnälla över att människor gick och dog just när man lärt känna dem.
Kärlekscraft said:
Borde vara väldigt vanligt hos alver: att blanda ihop det mesta pga tiden & ålder.
Jag gillar alver som behandlar interaktion med kortlivade raser så som människor som vi ser på filmer. Du går in, du ser filmen och är engagerad i två timmar men det är inte som om filmen egentligen påverkar dig i det långa loppet. Sedan är vissa människor Citizen Kane och Ghostbusters medan andra är Transformers 2 eller Halloween h20.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
