Jag hattar mellan mina rollpersoner. Jag har nästan övergivit Schleppel, gnome rogue 43 - han dyker mest upp som välvillig patron till mina yngre rp. Det blev skittråkigt att spela när jag tog upp honom igen, jag hade förlorat all känsla och questandet på den nivån kändes väldigt mycket som "res över hela kontinenten och dö!" Detta trots ett sjusst gille. Det senaste jag gjorde var att ta livet av jätten Fozruk tillsammans med en warrior och en druid - jag överlevde jättens anfall, men vi kom så nära en massa dinosaurier och spindlar att vi triggade deras anfall, och jag blev nesligen dödad av en grå raptor. Jag kunde trots detta inhösta segerns sötma, innan det var dags att gå och lägga sig.
Jag tenderar att fokusera hårt på crafting, spelar aldrig PvP och groupar oftast slumpmässigt. Jag suger, mao.
Tannar är en jägare och dvärg, level 23. Han sysselsätter sig mest med just jakt och insamling av örter - han kör herbalism/alchemy - och undviker en del quests eftersom de inte innebär vildmarksröj. Tannar gillar fåglar; hans bästa pet är gamen Fuzzy som röjer hårt. Han är alltid dopad på en massa potions. Just nu är Tannar på väg till alvernas länder för att träna sin björn Arthur i en behaglig miljö, kanske byta honom mot en strider, och finna mer strypartång, eftersom han hittat en mängd intressanta recept som kräver strypartång.
Elarlin är en alvisk druid; han har ingått i ett RP-gille och har därför lite mer personlighet än vissa andra rollpersoner...
Elarlin är en crafter som de flesta RP jag spelat; han är en lädermakare. Han tar gärna vildmarksuppdrag men har t.ex. vägrat lägga sig i människornas bråk med Defias Brotherhood; han tycker han inte kan avgöra vem som har "rätt". Han tycker att alvernas ledare är ena jävla gnällspikar; problemen i alvernas länder är i-landsproblem. Elarlin är fåfäng och tenderar att byta kläder ofta; han bär oftast grejer som är sämre men han tycker ser koola ut (så han är långt ifrån optad). Han gillar inte att färdas i djurhamn av denna anledning, då ser man ju inte hur snygg han är, och han sparade längre en taskig hammare för att den gjorde att han såg "manlig" ut, som om det skulle hjälpa när man är nattalv... Elarlin befinner sig just nu på ett trist uppdrag som händelsevis ledde förbi Menethil, så han stannade och studerade elementarerna i omgivningen samtidigt som han jagade krokolisker; ganska suicidit, eftersom han är nivå 21.
Wyrmfleur är en liten gnomhäxa; det är jäkligt svårt att framställa när man skapar rollpersonen, men hon är menad att vara en bokstavlig liten gumma. Hon refererar till andra som "young man" etc. och kallar både sin katt (tyvärr inte helsvart) och sina demoner för "darling" (jag spelar som synes med folk som bara pratar engelska). Hon har uppnått tjugoandra nivån, men inte skaffat sig en succubus än, dels för att jag önskar det fanns en incubus, dels för att jag upprepade gånger blev ihjäldunkad när jag skulle resa till Barrens och träffa min tränare, så jag härsknade till och gav upp (jag är sån). Wyrmfleur är en skicklig sömmerska men får sällan användning för detta.
Rhakkra är den figur jag spelat mest på sista tiden. Rhakkra är en orkshaman som tillbringar den mesta tiden i Barrens; hon är en sådan där
intensiv crafting-rp, och spekulerar i spindelsilke för att får råd att köpa skinn, som om hon inte fick nog av dem hon hittade, för att sedan sälja lädervaror på auktionen i Ogrimmar. I den mån Rhakkra har någon personlighet är hon högröstad, givmild och tenderar att tala om sig själv i tredje person; med henne började jag den bissara seden att rollspela mot SLP. Rhakkra är nivå 24 men seriöst efter med sitt vattentotem; hon måste snart resa vidare för att finna det. Rhakkra är också hemkär; jag har alltid min hearthstone inställd på den lilla förstaden till Ogrimmar.
Greess är en tämligen enkelspårig taurenkrigare som också lubbar omkring i Barrens. Han kommer att avvika i en annan riktning än Rhakkra (han har inte spelat alla hennes quests). Han teamar upp oftare än henne, ofta med en trolljägare vid namn Hawknose som är hjärnan i församlingen (killen är bra på taktik om än något våghalsig, så jag hänger med honom). Hawknose har trollklichén att vara en fruktansvärt överspelad rastafari, och hans spelare är kul nog att ha tid att dra fantastiska anekdoter när man reser "and den I saw de biggest hydra ever, mon... it hadda de NINETEEN heads..." som Greess konsekvent vägrar att tro på. Hawknose får också förklara saker i spelet för Greess även om jag kan dom, eftersom det är kul att låta honom misstro det mesta.
Schleppel , å sin sida, är en gnom som ägnade sig åt claim-jumping och etnisk rensning i sin ungdom för att få pengar till sitt teknikpulande; detta ledde honom in på brottets banor, men Schleppel har gjort en dygd av nödvändigheten och envisas med att hänvisa till sig själv som ett kriminellt geni, när han inte skryter med sina uppfinningar eller sina kunskaper i "uråldriga pandariska stridskonster". Av ren pin kiv (och eftersom jag tröttnat lite på engineering och plöjer ned mitt guld i att träna skills) bär han mest sina egna konstruktioner: undervattenshjälm, raketskor, fallskärmsmantel och ett kraftfälts-alstrande bälte. Han har en tendens att försöka öppna striden med sin patenterade nätprojektor och snubbla i första rundan; det är tur jag inte PvPar så mycket. Däremot, de få gånger jag spelar Schleppel är det nästan alltid i grupp med någon.
Erik