Hur gör man bra skräckäventyr i science fictionrollspel?

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Nu när det vankas ett nytt Mutant Chronicles (som jag är himla nyfiken på) blir jag också fundersam på vad det innebär att blanda genrerna skräck, noir och science fiction – för att därtill placera det i Mutant Chroniclesvärlden? Överhuvudtaget tycker ju jag att Risings idéer kring skräckspel är himla bra, men vad händer om skräcken flyttar ut i rymden? Måste allt bli som i Alien? Och om vi dessutom blandar in noir och tänker oss en Mutant Chroniclevärld – vilka äventyr skriver vi då ?

Om jag får snubbla fram ett svar tänker jag att det är viktigt att ge spelarna saker att interagera med och att ladda upp förväntningar som inte måste få en upplösning, men hur gör man det bra i Luna City?

En av Risings många trådar om skräck

En glad nyhet – Mutant Chronicle återuppstår!
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,185
Location
Rissne
Jag tänker ganska lite Alien, faktiskt. Egentligen är ju Chronicles extremt lite i rymden, även om Modiphius expanderade lite i den riktningen med rymdflottor etc. Men i originalet var "rymden" mest en färdväg – man reste med rymdflygplan för att komma till en annan stad.

Så jag tänker att man mer kan se det som hur gör man skräck i urban miljö, och det finns det ju rätt mycket precedent för tänker jag. Framför allt när man arbetar med skärningspunkten mellan vad som faktiskt är övernaturligt och vad som bara är staden som är en alienerande, fruktansvärd plats. Kapitalismens fasor, eller vad man ska säga =)

MC är också påtagligt lite scifi. De tänkande maskinerna har ju till större delen gått bärsärk, besegrats och stängts ner. Vilket öppnar upp för skräck kring återuppväckta tänkande maskiner, såklart.

Just Chronicles tillför ett ganska speciellt pantheton av monster och demoner. I sig själva är dessa inte så läbbiga – ävenm om jag personligen gillar skräckestetik minst lika mycket som jag gillar skräckkänslor. En slabbig splatter-skräckis, eller bara vanlig kul kitchig halloweenstämning, är kul det också. Men; genom att ha en patheon som tar kraft från olika självdestruktiva delar av det mänskliga samhället och psykologin så kan man skapa ganska intressanta spänningar mellan vardag och det övernaturliga/farliga.

Någonstans får man nog också fundera på vad för slags skräck man förväntar sig. Med fokus på utredningar så finns det ju en gräns för hur mystiskt det kan bli – nånstans finns en förväntning om att det ska finnas en upplösning, även om den i sig såklart kan vara horribel. Så det blir ju inte renodlad skräck i just det här fallet, tänker jag. Utan mer skräck-utredningar. Typ CoC eller så som jag tänker mig Kult (utan att ha spelat speciellt mycket). Just CoC ligger dessutom nästan närmare MC än vad vår värld gör – i MC finns ju kanske telefoner men rätt lite mobiler, inget världsomspännande internet etc. Det är ganska lowtech efter att de tänkande maskinerna besegrats. Rörpost och fladdriga TV-apparater, typ.
 
Last edited:

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,285
Location
Stockholm
Jag har alltid tyckt frågan ”är du en klon?” är intressant. Det gör att man undrar ”vem klonade mig?”, ”varför?”, och ”vem var originalet?” Gäller både digitala medvetandekloner och mer kroppsliga kopior. Oftast inte superläskigt, men bra för en thriller-känsla. Utmaningen hur man omvandlar det till den gruppaktivitet som rollspel brukar vara. Handlingar som bygger på en huvudperson i fokus brukar bli svårare att få till.

Annat klassiskt sci-fi-skräck är de oändliga labben som experimenterar oetiskt på människor. Är du en av försökspersonerna som behöver fly? Är synerna du ser orsakade av experimenten, eller är det du ser faktiskt på riktigt? Eller håller monstren som labbet producerar på att ta sig lösa?
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Ett tips jag gillar i gamla Kult är att inte låta spelarna bestämma takten. Det hjälper både skräck och action. Ibland drar en scen ut på tiden, nästan jobbigt länge. Ibland hinner inte ens alla spelare säga "vad sa du?" innan scenen går vidare.

Risings klassiska brödrost är ju annars ett underbart verktyg. Som metafor, just att sitta där framför brödrosten och jaga upp sig själv inför att snart hoppar brödet upp. Göra det upprepat, med väldigt korta intervaller. Nu. Nu. NU. När brödet väl hoppar upp blir du chockad, trots att du vet att det kommer. Alltså samma grepp som i varenda framgångsrik skräckfilm--kontrasten mellan förväntan kring vad som kommer inträffa och det inträffade.

Gillar också överlag att fucka med förväntningar på olika sätt. Men det hade jag redan babblat om här.

Jag gillar "Titanictricket" (från filmen). Att göra drama och sammanhang--som egentligen har noll med någonting att göra--såpass intressant att ni glömmer bort att ni tittar på en film om ett fartyg vars claim to fame är att det sjunker. Har lekt med det tricket flera gånger, bland annat genom att ge spelarna saker som att möblera ett hus, planera ett café, eller förbereda "gear" att hänge sig åt, som egentligen varit täckmantel för andra saker. Det får gärna vara viktigt, för rollspel handlar inte om att regissera. Men att låta ett scenario se ut som en sak men vara något annat är överlag en av de mer framgångsrika "skräck"-verktyg jag använt eller utsatts för genom åren.

Sen givetvis det okända. Det jag tycker är det balla med filmer som Alien. Att landa på en planet och inte ha en fecking aning om vad det är som skickar ett nödrop. Eller vad tusan det är som sitter fast på Kanes face.

Just Mutant Chronicles (i sin gamla tappning) har ju en rätt intressant scifiprägel, eftersom teknologin är retrofuturistisk. Du måste plugga in en fet koaxialkabel för att kunna koppla in dig ordentligt och därför måste någon fysiskt rymdvandra ut till det märkligt formade vraket som ligger öde därute.

Men på det stora hela är ju Mutant Chronicles inte egentligen så definierat av sin "scifi"-sida, utan kan snarare vara rättså jordnära. Då funkar ju samma skräcktekniker som annars.
 
Last edited:

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
För mig kan Mutant Chronicles lika gärna vara "kult i rymden" som nämnts på andra ställen. Det går att köra Pandorum eller Event Horizon, om man vill. Andra filmer jag kan tänka mig är Dredd, Dark City, Pitch Black och Hellraiser.

Vad som kommer med settingen är för mig hur liten människan är, vilket gör den väldigt isolerad. Gigantiska skyskrapor tornar upp sig över rollpersonerna, prydda med vattendelare (gargyler?) i ära till stupade hjältar i kriget som folk ändå glömt bort. Lag och ordning dikteras av megakorparna i sina egna distrikt så individen kommer att pressas bort från detta, för korpens styre går över den enskilda människan. Lägg till mörkrets inflytande med feberdrömmar orsakade av Muavijhe, sociopater och andra våldsförkunnare i Algeroths räkning, sjukdomar från Demnogonis och vet man verkligen att korparnas girighet beror på nationalism eller är de förorsakade av Semai? Vi vet aldrig om vi faktiskt går vår megakorps vägar eller om det är annat som spelar in - kanske är vi själva för påverkade? Är verkligheten verkligen vad vi ser den som? Verkar skuggorna klättra besatt längsmed väggarna? Mishima-kvinnan med draken tatuerad i ansiktet, varför log hon mot mig? De vet mer än om oss - de ser allt. Inte ens mina vänner kan jag lita på. Var min barndom ens verklig eller föddes jag i ur någons tankar? Kardinalen skyddar oss. Jag ser honom på gigantiska banderoller; hör radion sända hans böner till folket. De kraftiga strålkastarljusen lyser upp katedralen. Jag är säker. Ändå tills ljuset släckts. Gasen pyser från rörledningar och mörkret kryper fram mot mig. Sveper om mig. Jag släpper efter och är fri.
 
Last edited:
Top