Bara för att ger jag mig på ett försök:
Dvärgarna utgör ett av de äldsta folkslagen i den kända världen. Det är oklart hur länge deras gångar har vindlat under markytan, men redan uråldriga texter talar om folket under jorden. Vissa indikationer tyder på att dvärgarna är de degenererade kvarlevorna av ett tidigare folk som av yttre omständigheter tvingades till ett liv i världens dystra och mörka underjord. Åter andra talar om dvärgarna som ett slavfolk, skapade för att tjäna som grovarbetare åt grymma gudar eller jättar.
Utseende
Namnet "dvärgar" kommer av att bergsfolket jämfört med människor är påfallande korta, i genomsnitt kring hundrafyrtio centimeter, ett intryck som ytterligare förstärks av deras krumma ryggar. De har kompakta, seniga fysionomier, gjorda för tröstlöst arbete och trånga utrymmen. Deras skinn är blekt askgrått, deras ögon tåras av solljus och deras hår varierar mellan sjukligt gulvitt, blygrått och eldrött. Då de lever trångt och ständigt utsätts för ässjornas hetta är dvärgar ofta påfallande lättklädda i sina egna boningar, medan de i världen utanför grottorna brukar vara rejält påbyltade och gärna rustade. En dvärgasmidd rustning är förunderligt ledad och rörlig -- det som först ser ut som ett tungt skal i svart, runristat järn brukar i själva verket vara en utsökt smidig konstruktion i minst fem-sex olika metaller och legeringar för olika komponenter. Dvärgar visar ogärna sina ansikten för utomstående, och bär därför gärna masker skulpterade som illvilliga jord- och mörkerandar.
Liv och leverne
Trots vad som sägs om dvärgarnas förkärlek för underjorden kan ingen högre varelse leva utan att äta. De dvärgiska fästenas bergsingångar brukar därför vara omgärdade av väldiga terassodlingar som tillgodoser fästets matbehov. Herdar och jordbrukare står lågt på den dvärgiska rangskalan, och är beroende på fästets styre antingen slavar eller bara lågt rankade friborna. Trots odlingarna är maten ofta knapp, och varje rest räknas. En dvärgisk begravning är en kannibalistisk ritual där den avlidnes kött delas ut till de närmaste anhöriga.
Trångboddheten hos dvärgarna är enorm, och det sociala livet regleras därför av strikta koder. Dvärgar har en stark hederskänsla och ett mycket formellt sätt att umgås, en nödvändighet i ett samhälle där privatliv är en svårfunnen lyx. En dvärg framstår därför i många andra sammanhang som tillknäppt och distanserad. Den säkerhetsventil som finns hos många dvärgar är spriten. Destillation av starksprit är en dvärgisk uppfinning, ursprungligen en alkemisk produkt som sedermera kom att användas för att granulera sprängämnen och till sist blev ett helt folks last och nöje. Det dvärgiska samhället har en hög tolerans för den som på detta vis släpper på hämningarna, men detta hindrar inte att slagsmål och rent utav mord följer i rusets spår.
Dvärgarna dyrkar Mörkret-i-jordens-mitt, något som tycks befinna sig i gränslandet mellan en urkraft och en levande varelse för dem. Enligt dvärgarna är Mörkret-i-jordens-mitt en bit av Mörkret-mellan-stjärnorna som vid jordens skapelse stängdes in. Dvärgapräster söker ständigt efter järtecken i malmen från de djupaste gångarna för att utröna vad Mörkret-i-jordens-mitt vill.
Samhälle
Dvärgasamhällen är organiserade efter två principer: arbetslagen och familjerna. Arbetslagen är demokratiska organisationer, ursprungligen enbart en angelägenhet för gruvarbetarna men numera omfattar de även andra yrken. Ett dvärgasamhälle är ofta indelat i mellan femton och sextio arbetslag. Varje arbetslag väljer en förman, som sedan representerar dem i ett förmannaråd som styr samhällets angelägenheter. Familjerna domineras traditionellt av den äldsta kvinnan i familjen (dvärgafamiljer är matrilineära, och mannen förväntas flytta över till kvinnans familj vid äktenskap) och styr framför allt över tilldelning av sovsalar, men också över handel och kontakter med omvärlden.
Slaveri förekommer i vissa dvärgasamhällen. Slavar ägs av familjer, inte individer, och står utanför arbetslagssystemet. I samhällen där slaveri är tillåtet brukar familjerna därmed ha en större makt jämfört med arbetslagen, med följden att dessa samhällen i praktiken blir mer aristokratiska.
Dvärgasamhällets arbetsetik och fokus på styrka och uthållighet skapar en hård attityd. Att visa svaghet och ömhet är illa sett, och många dvärgar framstår därför som känslokalla och buffliga. Särskilt bland unga dvärgar är det också vanligt med olika typer av kraftprov, gärna involverande smärta, vapenskicklighet eller sprit.
Arbetslagen fungerar också som grundläggande organisation för dvärgasamhällets försvar. Underjorden är hem åt många monster, varför de flesta dvärgar kan hantera vapen. Mer offensiv krigföring är sällsynt, men förekommer när två dvärgasamhällen är förbundna med tunnlar. Denna typ av krigföring brukar äga rum på två sätt: antingen i form av tysta räder för att eliminera viktiga mål, eller i form av vidriga utrotningskrig där man mer eller mindre försöker stänga in och kväva det andra fästet. På grund av risken att kriget eskalerar på detta vis har dvärgarna ofta skickliga diplomater, eller, om detta misslyckas, en tradition av juridiska dueller som kan användas för att avgöra tvister.
