För att vara en som är rätt intresserad av religioner i verkliga livet tycker jag av något oklart skäl att religioner ofta görs oändligt tråkiga i många rollspel, och i modern fantasy i allmänhet, och jag undrar om det inte beror på att man blandar flera olika paradigm på ett sätt som lakar ur något viktigt i vart och ett av dem.
Ungefär såhär. Som regel har man väl i rollspel ett hedniskt panteon, med himmelsgud, skördegud, dödsgud, etc. Men min känsla är att invånarna i världen förhåller sig till dessa gudar ungefär så som monteistsiska troende förhåller sig till sin ende Gud, dvs också de hedniska gudarna finns någonstans bortom världen, och man väljer en av dem som man tjänar och följer och — jag vet inte, men man säger: ”Jag ger barnet lite av mitt bröd därför att jag är en ljusalv som tror på den generösa solguden”; men i verklig hedendom, med ett myller av gudar och övernaturliga väsen, känns det som att alven själv borde vara en sorts gud, eller höra till gudarnas värld, och som att gudarna inte är något man ”tror” på, åtminstone inte på samma sätt som en kristen eller muslim ”tror” på Gud. Jag vill kanske att gudarna ska likna mäktiga drakar, eller bara hjältar, typ andra murderhobos som rent konkret har lyfts upp för att leva på det högsta berget i världen, och som rollpersonerna inte helt sällan har stött på tidigare, eller känt till, eller träffar i äventyren och sluter avtal med, förargar eller förför, och så vidare. Alltså -- jag vet inte riktigt vad jag far efter, men det är något som skär sig i mycket fantasy, något som har att göra med att fantasy redan ÄR mytologi, så att säga; hur kan Akilles ”tro på” gudar; han är ju själv son till en?
