Den enda fantasykampanjen jag har kört där jag tyckte att religionen blev intressant och en central del av spelet och rollpersonernas liv var i Järn.
Rollpersonerna tillhörde en fantasy järnåldersklan där religionen och traditionerna var viktiga. Det var inte så mycket att här är en religiös ceremoni som görs i gudarnas ära, utan allt som gjordes var i samklang med traditioner som utgick från förfädernas och gudarnas viljor. Gudarna var närvarande som djurandar och kunde både vara otydliga och motsägelsefulla, dessutom gav gudarna mer råd och hjälp än att de var någon absolut sanning. Det fanns både "goda" och onda gudar, där de goda ändå kunna vara lynniga, stolta, snarstuckna, långsinta osv, alltså som folk i allmänhet, medan de onda (som kallades demoner) ville störta världen i avgrunden (men för all del hyggligt folk ändå om man inte var för kräsen med att utföra vad de befallde, t ex folkmord).
De fungerade lite som uppdragsgivare där de gav ledtrådar om vad som sker, vilket gjorde att rollpersonerna fick en agenda att försöka påverka genom att t ex röja hot mot klanen, söka gudomliga vapen och rota i världens historia för att avslöja uråldriga hemligheter för att försöka styra dess öde. Det var också så att rollpersonerna egentligen inte behövde ha några favoriter bland gudarna, de hade en väldigt tydlig fiende istället vilket gjorde att rollpersonerna blev viktiga för demonens fienden istället.
Jag tyckte att det gjorde balansen bra. Rollpersonerna hade absolut en egen vilja och behövde inte följa gudarnas instruktioner. Gudarna kunde vara otydliga, bråka sinsemellan vilket gjorde att det kunde bli motstridiga önskemål och ha fel. Samtidigt kändes det inte religionen påklistrad. Det var egentligen inte prat om religion, allt var religion, eller åtminstone allt som var tradition och sedvänjor. Så att man skulle visa respekt för vissa djur (vissa fick man inte jaga t ex), inte besöka vissa platser osv var inte religion, det var klanens traditioner. Frågan var inte huruvida man trodde på gudar eller inte, det var mer att vissa var noggranna att följa sedvänjorna, medan andra kunde tänka sig att bryta mot vissa traditioner. Det fanns inga ateister, däremot fanns det de som valde att bryta mot tabun eller ännu värre, följa demonens lögner och lockelser.