Jag håller med dig om att svaret på din fråga inte bör handla om att kasta in monster och sånt; för då har ju scenen kommit att handla om helt andra saker än informationsletande. Däremot tycker jag att du begränsar dig lite för hårt när du skriver "du är i ett stort bibliotek med massor av okända luntor. Du är ensam och behöver information, men vet inte var du ska börja."
Det här är mina tips på hur man kan göra informationsinsamlande spännande:
Ladda scenen med förväntningar
Ni kommer väl ihåg scenen i "när lammen tystnar", där Clarice Starling tar sig in i Benjamin Raspalis' garage? En helt meningslös detalj i den scenen är att garagedörren kärvar och att hon behöver ta till en domkraft för att få upp dörren.
Eller är det egentligen så meningslöst? Vad Thomas Harris gör med denna detalj är ju att ladda upp förväntningar: Dels inför hotet om att domkraften skulle kunna ge vika medan Clarice befann sig krypandes under dörren, och dels genom att en nedfälld dörr innebär att garaget kommer fortsätta att vara mycket mörkt och läskigt när Clarice genomsöker det.
Vad man inte skall göra som spelledare, det är att tänka "ah, i den här scenen så finns ju inget hot, ingen fälla och inget monster - så jag snabbspolar mig igenom den", ty den inställningen leder till väldigt förutsägbara spelupplevelser. Det räcker om det finns en anledning att misstänka något farligt eller otäckt för att man skall tjäna på att skruva ner tempot och leta efter möjligheter att börja spela på dessa föraningar.
Själv satt jag på helspänn i garagescenen. Trodde helt klart att något farligt skulle kunna hända.
Riskhantering
Now, det här tipset är det som tydligast kvalificerar som "fusk" i dina ögon, och givetvis ligger det mycket i vad du säger.
Men typ; att ha brutit sig in i ett kontor mitt i natten och skriva ut sida efter sida från ett arkiv med mikrofilm, medan man genom fönstret ser att larmet måste ha gått, eftersom vaktbilar kör upp mot uppfarten - det tycker jag ändå är en scen värd att diskutera ett litet tag:
Först och främst; själva inbrottet i sig, det har förstås inte med informationsinsamlandet att göra. Det skulle ha varit lika spännande att göra det här inbrottet om målet hade varit något helt annat, såsom ett attentatsförsök eller whatever. I den bemärkelsen håller jag givetvis med om att den här föreslagna scenen är fusk.
Men: det intressanta med scenen anser jag snarare vara det som händer just nu: Om du som spelledare skulle berätta om mikrofilmerna som rollpersonen bläddrade bland och tittade på, och ställde denne inför rappa val: "Vilka dokument skall du öppna? Skall du ladda maskinen med en ny rulle? Skall du fortsätta bläddra framåt? Vilka sidor skall du skriva ut?" tills det att spelaren kände sig nöjd med informationen hon funnit och valde att börja fly.
Den här delen av informationsinamlandet tycker jag däremot är betydligt mer relevant, för nu handlar det om hur mycket information spelaren anser sig behöva, vad som vekar viktigt och hur stor risk hon är villig att utsätta sig för. Och som spelledare skulle man kunna leka så oerhört mycket med den här scenen; genom att låta spelaren få börja nysta upp så mycket mer än hon hade hoppats kunna göra, så att hon verkligen känner att "damn it! Jag måste ju slita mig ifrån den här maskinen och börja fly, men djäklars vad sugen jag är på att ladda om maskinen med den där kassetten märkt 'Dieter Klotz' efter att jag börjat se hans namn figurera på allt fler sidor ju närmare konspirationen jag kom!"
Det som gör riskhantering intressant i informationsinsamlande är att spelarna inte bara kan säga "jag söker igenom rubbet. Vad hittar jag?" utan måste ta meningsfulla och spännande beslut för varje enskild informationspärla de vaskar fram.
Det är kluret som gör'et
Det här sade krank redan i småpraten igår, men jag nämner det igen: Informationsinsamlande bör inte vara som att leta efter en lapp som det står ett hemligt lösennummer på. Det är med andra ord inte letandet efter information som är intressant, utan vad man faktiskt gör med denna information; hur man lägger ihop 2+2 och drar slutsatser.
Brottsplatsundersökning skall alltså inte handla om att hitta det där enda fingeravtrycket som mördaren råkade lämna efter sig på brottsplatsen; utan det är mycket bättre om det vimlar av uppenbara ledtrådar överallt, men om det faktiskt krävs någon form av intelligens för att utifrån dessa kunna dra några vettiga slutsatser.
Att få saker att klura kring skapar i bästa fall intensitet och spänning; och kan leda till väldigt engagerande scener.