Oj. Nu började jag bara skriva vad som fanns i huvudet, och vips blev det ett långt inlägg.
Det jag vill göra är att tillägga några koncept jag tycker är tänkvärda när man diskuterar stridssystem i rollspel, är att man tänker på skala och war-as-combat-vs.-war as sport.
Jag har hittat en ganska intressant artikel som som handlar om strid i rollspel; Antingen som som "sport", med balanserade sidor, som när man t.ex. använder challenge ratings eller vad det heter i nyare D&D:varianter. Eller strid som "war", där det gäller att få striden så obalalanserad som möjligt till ens favör innan den ens startar.
http://www.enworld.org/forum/new-horizon...lay-styles.html
En sak jag tycker man kan tänka på, är vilken skala det rör sig om, ifall det är regler för att hantera en duell, mindre grupper, eller fältslag.
Jag kommer att tänka på ett gammalt PC-spel av Sid Meier, som heter Sword of the Samuai, där är det tre helt olika minispel beroende på om det är svärds-duell, skirmish, eller stort fältslag. Liksaså är det ju helt olika fokus beroende på om det är combat as sport/war/(meningslöst)våld.
Och även vad det är för scenario och motiv kring händelsen. Jag kan väldigt lite om eldstrider krig och vapen och sådant. Men jag kan räkna upp olika obeväpnade kampsporter (och självförsvarsmetoder), och vilka taktikscenarios de formats efter.
Krav maga: ("Combat as war" i civil miljö):
Självförsvarsmetod utvecklat av israeliska militären, finns anpassat för civilt bruk eller för militärt. Typiskt scenario: Du befinner dig i ett konfliktfyllt område, där dödligt våld inte är ovanligt, du blir plötsligt överfallen av någon och anfallaren kan dessutom vara beväpnad, eller redan håller ett vapen som kniv eller pistol mot dig. Typiska taktiker: Ta kontroll över potentiellt vapen; t.ex. en knuff med ena armen mot bröstkorgen, andra mot anfallarens högerarm, ifall hen har kniv, så kommer du förhoppningsvis få den på armen istället för i kroppen. Eller någon slags avväpning. Sparka mellan benen och spring, andra anfallsmetoder är i stort sätt sådant som är förbjudet i sportinriktade kampsporter, t.ex. attacker mot ögon, hals, bakhuvud, trumhinna, ryggrad etc. Är det i beväpnad situation så slår du med geväret för att få avstånd för att skjuta. Teknikerna är ofta anpassade så att man ska kunna utföra dem även om man inte är en speciellt atletiskt byggd person, för att förhoppningsvis klara sig ur plötsliga liv-och-död situationer.
Eskalerande-potentiellt-gatuslagsmål-självförsvars-style: ("meningslöst våld"):
Det finns en kampsports-fd.dörrvakt-författare-filmmakare-snubbe som heter Geoff Thompson. Som under sin tid som dörrvakt på galna ställen i england var med om 300 gatuslagsmål mot diverse galningar. Han beskriver mycket de scenarios och (omedvetna)ritualer och upptrappning som föregår ett gatu/krogslagsmål. Typiskt Scenario: En uppretad, eventuellt påverkad person, beter sig aggressivt och söker konflikt och våld mot dig eller dina vänner, anfallaren har irationella känslomässiga motiv bakom sin aggression. Typisk taktik: Tekniker för att vara utanför avstånd för en oväntad sucker-punch, samtidigt som du själv ser icke hotfull ut, försök först lugna ner situationen med dialog; alternativt förska switcha den aggresiva personens adrenalin från fight läge till flight läge genom att skådespela(method-actring) genom att verka helt galen, så hen drar sig undan. Om personen är så aggresivt hypad att våld är oundvikligt, och det inte är möjligt att ta sig därifrån, så är hans metod att först vilseleda genom dialog för att placera sig i läge för att avsluta sitiationen genom t.ex. att pricka personen hårt rakt på käken med en noga inövad rak höger mitt inne i ett replikskifte. En annan taktik för att vilseleda innan attack var att först spela undergiven och rädd. Dvs undvika sucker-punch, avväpnande dialog/skådespel, och om det krävs, slå hårt och oväntat, och om konflikten inte avslutas direkt, så försök orsaka största möjliga skada på kortast möjliga tid genom att slå mycket, hårt och pricksäkert.
Skillnaderna mellan de här självförsvarsvarianterna, är att i den första är inriktad på överfall, som kan vara planerat innan och med potentiell dödlig avsikt. Medans den andra bygger på en känslomotiverad, icke planerad, eskalerande situation.
Obeväpnad en mot en, sportsituation: ("Combat as sport"):
Typiskt scenario 1: Macho-kultur, när det är två personer som vill "göra upp", så låter man dem slåss med varandra ostört, medans resten tittar på så länge ingen blir allvarligt skadad, det anses inte okej att bitas, peta i ögonen, slå mellan benen. Båda är beredda på kamp, så det funkar inte att slå någon mitt under en konversation. Jag ser mig gäng av surfande macho-killar på sandstränderna längs brasiliens kust, som "gör upp" genom att slåss på stranden.
Den brasilianska jiu-jitsun är som optimal för sådana situationer, man lär sig oskadliggöra en ensam moståndare utan att nödvändigtvis behöva skada personen. Typisk taktik: Man håller sig skyddad mot slag, brottar ner motståndaren, och kopplar ett icke skadligt stryptag så personen ger upp eller svimmar, kanske man sitter på personens bröstkorg och slår personen några gånger i ansiktet innan bara för att visa vem som bestämmer.
Typiskt scenario 2,Proffskampsport:
På högsta nivån av proffskampsport, The Ultimate Fighting Championship(UFC), får veta vem man ska möta tre månader innan. Man har ett gäng coacher som kollar igenom filmer på alla motståndarens matcher, och utvecklar taktiker och anpassar träningen därefter. Unika taktiker och strategier beroende på motståndare. Man försöker hitta styrkor hos motståndaren vilka man vill undvika, och svagheter man kan uttnyttja. Man kanske övar in vissa specialattacker eller kontringar som man hoppas kunna överraska motståndaren med. Man försöker få så jämnbördiga motståndare som möjligt. Man vet på förväg hur lång matchen är, och hur många ronder, och kan lägga upp strategi utefter det. De proffsutövarna som ligger i toppen har förutom att vara bra på allt, ofta även något unikt kampmoment som just de är specialist på, som de försöker få in motståndaren i.
The Ultimate Fighter(TUF), dokusåpa, det är först auditions i stil med "Idol" där kanske 5000 förhoppningsfulla kamsportare möts i en lokal för att visa upp sig medans de tränar tillsammans, och kanske eventuellt får gå vissa uttagningsmatcher i submissionwrestling, dvs brottning med lås. Det väljs sedan ut 32 personer per viktklass, för att i första omgången mötas i 16 utslagningsmatcher. Här gavs inte lika stor tid att studera motståndare innan, eller på förväg avgöra hur jämn matchningen var, vilket jag tänkte på när jag såg första avsnittet i säsong 14 av TUF, där var det 16 st matcher, 8 av dem avslutades på knockout eller lås i första ronden. endast 3 matcher gick tiden ut.
Typiskt scenario 3: Kampsportssparring, Jag tycker jag har kunnat passa in alla speltekniska termer som jag nånsin hört in i mma-sparring. När man t.ex. kör stående distans-boxning, så är det ett risk vs. rewardsystem, man tar små riskter genom att stå och jabba, för att försöka sänka sparringpartnerns resurser i form av balans, kroppstruktur, uppmärksamhet, uthållighet, hela tiden ett spel om optimering, för att sedan få in läge för ens favoritkombination eller kontring. När man brottas på marken är det resurshantering, man försöker locka sparringpartnern att försöka sig på rörelser hen inte kommer lyckas med, vilket nöter ner uthållighetsresursen, innan man själv går till attack. Man kanske bluffar genom att låtsas gå på ett lås, men sedan går på ett annat, man kanske har ett favoritlås man väntar på att försöka, utan att avslöja det innan etc. För mig är det på ett sätt det ultimata speliga nördspelet, inte så socialt dock att spela med sina icke kampsportande vänner, och inte så bra casual game då det kräver planering i mat och tid och allmänt hälsosam livsstil för att orka syssla med det.
Traditionella kampsporter:
Inom traditionella kampsporter finns det massor av rörelsemönster, "kator" och tekniker som är ganska värdelösa att försöka använda i sportsituation mot en tränad och förberedd motståndare i en ring.
I traditionella karatestilar finns t.ex. en massa underliga armblockeringar som är väldigt ineffektiva mot en tränad kampsportare som anfaller med skolad boxningsteknik, men när man sedan kollar på nyare självförsvarstekniker som inom t.ex. krav maga, så ser man vissa likheter, t.ex. att armblockeringen i en karate-kata inte är alltför olik armblockering+knuff som används i krav maga mot ett oväntat anfall, där man blockerar med armen ifall anfallaren skulle råka ha en kniv dold mot kroppen, men däremot om man skulle köra det mot en skolad boxare så skulle man åka på en rak höger. I traditionell karate som inte är fullkonakt, så ser man ofta att utövarna hoppar fram och tillbaka, för att sedan göra framåthoppande rak höger, och sedan hoppa tillbaka igen, vilket är svårt att utföra mot en skolad boxare. Men så hörde jag en historia om att karaten på okinawa, kom från en period då okinawa var ockuperat av japan, och att invånarna på okinawa var förbjudna att bära vapen. Och att karaten kom från kungen på okinawas livakktsstyrka, det får mig att tänka på att hoppkaraten skulle kunna vara en vettig taktik lämpat för om man är ett synkroniserat gäng obeväpnade soldarer som ska slåss mot en annan stor grupp otränade motståndare.
Likaså kommer jag att tänka på de flygande hoppsparkarna i Tae-Kwon-Do, oftast en dålig taktik på en förberedd motståndare i en match. Men om man är ett stort gäng synkroniserade personer som stormar in med flygande hoppsparkar mot ett annat otränat gäng, så skulle det kanske vara en bättre taktik. Om man är ute på stan, och ser någon man vill kicka ner, så skulle det antagligen även kunna vara ett intressant teknikval att ta sats och göra en hoppspark i en oförberedd persons rygg. (Tänker på filmen Stockholmsnatt nu).
Exempel på stridssystem i rollspel på duellskala:
The Riddle of steel har väldigt detaljerade duellregler, likaså Burning Wheel verkar ligga åt det här hållet. Likaså RuneQuest(& gamla DoD:Expert), då spelskaparna var personer som fäktades med svärd och sköld på fritiden. Här finns det t.ex. detaljerade regler för träffområden. Blödning etc. TROS har resurser i formen av tärningspölar man placerar ut, sannolikhetsberäkning. BW verkar ha taktikkort med planering av faser.
Exempel på stridssystem på skirmish-skala:
Nyare Dungeons & Dragons med spelplan, D&D Miniatures och andra figurspel.
Man bryr sig inte så mycket om smådetaljer på figurerna som skador i olika kroppsdelar, tärningspölar man kan dela upp efter anfall & försvar etc. Reglerna och taktikerna går ut på att manövrera olika figurer på ett spelbräde.
Exempel på stridssystem på fältslag-skala:
Warhammer fantasy battles, Warmaster. Abstrakta spel utan spelplan.
War-as-sport spel:
Nyare D&D där olika encounters har olika challenge ratings så spelarna hela tiden ska få jämn balanserad utmaning. Andra Figurstriddspel.
War-as-combat-spel
Gamla D&D sandlådemoduler, inget säger att spelarna ska få ha jämnt motstånd, anfaller de fel fiender får de skylla sig själva, spelarna får hitta på olika sätt att förbereda sig på ifall de ska klara av svårare fiender, eller vänta tills de levlat upp.
Andra typiska spel som antagligen är ganska mycket combat as war, är gamla vietnamkrigsrollspelet Recon, och cyberpunkspel. Gamla rollspel i allmänhet.
"Onödigt"våld-spel:
Egentligen sådana spel där man kan lösa konflikter utan att använda våld.
