Hur gör man fantasyreligiononer intressanta?

[koraq]

I de flesta äldre religioner så var det där med "tro" ganska ointressant och irrelevant. Ord och handlingar spelade roll, inte tro och tankar.

Offra till gudarna enligt konstens alla regler gjorde de mer välvilligt inställda till dig; Förolämpar du en gud så kommer han att ge dig problem. Osv.

Det där med "tro" kan desstom ses som en missuppfattning av äldre traditioner även i de religioner som dominerar världen idag.

 

[Zire]

Den enda fantasykampanjen jag har kört där jag tyckte att religionen blev intressant och en central del av spelet och rollpersonernas liv var i Järn.

Rollpersonerna tillhörde en fantasy järnåldersklan där religionen och traditionerna var viktiga. Det var inte så mycket att här är en religiös ceremoni som görs i gudarnas ära, utan allt som gjordes var i samklang med traditioner som utgick från förfädernas och gudarnas viljor. Gudarna var närvarande som djurandar och kunde både vara otydliga och motsägelsefulla, dessutom gav gudarna mer råd och hjälp än att de var någon absolut sanning. Det fanns både "goda" och onda gudar, där de goda ändå kunna vara lynniga, stolta, snarstuckna, långsinta osv, alltså som folk i allmänhet, medan de onda (som kallades demoner) ville störta världen i avgrunden (men för all del hyggligt folk ändå om man inte var för kräsen med att utföra vad de befallde, t ex folkmord).

De fungerade lite som uppdragsgivare där de gav ledtrådar om vad som sker, vilket gjorde att rollpersonerna fick en agenda att försöka påverka genom att t ex röja hot mot klanen, söka gudomliga vapen och rota i världens historia för att avslöja uråldriga hemligheter för att försöka styra dess öde. Det var också så att rollpersonerna egentligen inte behövde ha några favoriter bland gudarna, de hade en väldigt tydlig fiende istället vilket gjorde att rollpersonerna blev viktiga för demonens fienden istället.

Jag tyckte att det gjorde balansen bra. Rollpersonerna hade absolut en egen vilja och behövde inte följa gudarnas instruktioner. Gudarna kunde vara otydliga, bråka sinsemellan vilket gjorde att det kunde bli motstridiga önskemål och ha fel. Samtidigt kändes det inte religionen påklistrad. Det var egentligen inte prat om religion, allt var religion, eller åtminstone allt som var tradition och sedvänjor. Så att man skulle visa respekt för vissa djur (vissa fick man inte jaga t ex), inte besöka vissa platser osv var inte religion, det var klanens traditioner. Frågan var inte huruvida man trodde på gudar eller inte, det var mer att vissa var noggranna att följa sedvänjorna, medan andra kunde tänka sig att bryta mot vissa traditioner. Det fanns inga ateister, däremot fanns det de som valde att bryta mot tabun eller ännu värre, följa demonens lögner och lockelser.

 

[JohanL]

Han gör det knepigare än så, med olika strömningar inom religionerna som ligger i konflikt med varandra. Som tar sig uttryck i stil med att man inte får avbilda delfiner i religiös konst, för delfiner är symbol associerad till en kättersk lär etc

Jo, jag vet, och den biten är bra (liksom hur skillnaderna yttrar sig i mosaikkonsten).

 

[JohanL]

Skulle också vilja få in lite kollektivism i det. Problemet med XP, ur det här perspektivet, är att de är individuellt. Gudar är snarare en kollektiv angelägenhet. Även om kungar och pretendenter nog kan ha personliga mål, så är det snarare familjen, byn och släkten/klanen som vanligt folk bryr sig om. Och där är man en del av något större.

Jag tror, att om man vill göra gudar intressantare, så bör man få in detta på något sätt med.

Kanske bygger man klanen av lånade XP som man sedan betalar tillbaka på?

I HeroWars finns en spännande komplikation med att gudarna inte riktigt uppfattar individer, så när någon enstaka person gjort något dåligt ser de bara att detta sker i en community, och straffar hela den. Så rollpersonerna har en god anledning att hitta vem det var som faktiskt gjorde det, och visa guden i fråga att de hanterat saken.

 

[Bolongo]

De fungerade lite som uppdragsgivare där de gav ledtrådar om vad som sker, vilket gjorde att rollpersonerna fick en agenda att försöka påverka genom att t ex röja hot mot klanen, söka gudomliga vapen och rota i världens historia för att avslöja uråldriga hemligheter för att försöka styra dess öde.

Glorantha-metoden, alltså.

 

[Bolongo]

Jag tycker också det hade varit coolt om några människor blev besvikna på sin Gud och fångade den och satte den i fängelse och plågade den i hopp om att den skall ge dem gåvor. Men sen inser att de aldrig kan släppa Guden fri för den kommer ju hämnas.

Du har läst (eller sett) Sandman nyligen, va?

 

[Rymdhamster]

Låt rollpersonerna träffa några av gudarna. Som i att den där mystiska manen med huva och kåpa på värdshuset som ville att rollpersonerna skulle ge sig efter en Lich visar sig vara dödsguden som behövde lite hjälp att inkassera en skuld.

För gudarna är inte allsmäktiga! I synnerhet inte på det dödliga planet.

Låt krigsguden (Eller dess avatar) personligen leda mördararmén från väst som försöker invadera alla länder, för de tyckte det var lite för lite krig runt om i världen. Skitsamma om de lyckas eller inte, poängen är att skapa lite kaos.

Trixarguden skickar iväg RP på ett uppdrag som "av en händelse" kommer sabotera ett heligt uppdrag en annan gud skickat ut sin främste paladin på för att testa dennes tro. Vilket i sin tur kommer få paladinens gud att bli sur på rollpersonernas gud.

En guds gestaltning på de dödligas plan behöver inte vara mycket mäktigare än vad rollpersonerna är. Om de blir dödade återmaterialiseras de ändå bara på det astrala planet så varför lägga ner mödan på en kraftfulla manifestation?

Atheist trollkarlen och den supertroende prästen - ”Men hur förklarar du blixten som slog ned i våra fiender när jag kallade Banes namn?” ”Dude, jag kan också kasta blixtar! Det kräver ingen gud!”

Alltså... är inte präster i praktiken bara pretentiösa warlocks?

 

[God45]

Låt rollpersonerna träffa några av gudarna. Som i att den där mystiska manen med huva och kåpa på värdshuset som ville att rollpersonerna skulle ge sig efter en Lich visar sig vara dödsguden som behövde lite hjälp att inkassera en skuld.

För gudarna är inte allsmäktiga! I synnerhet inte på det dödliga planet.

Låt krigsguden (Eller dess avatar) personligen leda mördararmén från väst som försöker invadera alla länder, för de tyckte det var lite för lite krig runt om i världen. Skitsamma om de lyckas eller inte, poängen är att skapa lite kaos.

Trixarguden skickar iväg RP på ett uppdrag som "av en händelse" kommer sabotera ett heligt uppdrag en annan gud skickat ut sin främste paladin på för att testa dennes tro. Vilket i sin tur kommer få paladinens gud att bli sur på rollpersonernas gud.

En guds gestaltning på de dödligas plan behöver inte vara mycket mäktigare än vad rollpersonerna är. Om de blir dödade återmaterialiseras de ändå bara på det astrala planet så varför lägga ner mödan på en kraftfulla manifestation?


Alltså... är inte präster i praktiken bara pretentiösa warlocks?

Präster måste jobba för ”företaget”. Warlockande är mer som att vara med i en pyramide scheme.

 

[afUttermark]

Du har läst (eller sett) Sandman nyligen, va?

Ja, fasen jag trodde jag kommit på det själv. He he

 

[Rickard]

Alltså... är inte präster i praktiken bara pretentiösa warlocks?

"Präster bönfaller, magiker befaller", som Ebbe Schön skrev i en bok. Gillade den distinktionen.

 

[JohanL]

 

[God45]

Jag vet att något alla säger i sådana här diskussioner är ”På riktigt valde man inte en gud att dyrka i panteism”. Men jag tänker hävda att i rollspel är det mycket bättre att spelarna väljer en gud att dyrka! Anledningar:

-Det är lättare att ha en personlig relation till en gud och lära sig om den än att bara lära sig lite om alla gudarna. Du kommer bara dedikera X minuter till gudarna varje session, går alla till en gud lär sig folk mer.

-Det är som att ha sitt favorit fotbollslag! Det är egentligen bara relevant i vissa sammanhang, men om man är ett Manchester United fan är man alltid ett Manchester United fan. Man byter inte baserat på omständigheter.

-Spelarna markerar vad man vill göra med sina karaktärer genom att välja gud. Du vill väldigt olika saker med en karaktär som dyrkar Pelor än en som dyrkar Bahamut eller Sune fastän alla kan ha samma alignment, klass och ras.

-Man utvecklar och etablerar saker om guden som inte står i böckerna med tiden vilket bygger ut världen. Saker kan dyka upp igen. Vi hade en handling där Sune Paladinen skulle gifta sig med en Bane Paladin. Så vi etablerade att inför Bane dyrkares bröllop är det tradition att båda i paret dödar den andras alla ex. Så det var en kul quest där sju onda ex (som i en viss serie…) blev dödade av gruppen. Men det ledde sedan till att det blev en grej i samhället i att man var sjukt cool i Bane dominerade samhällen om man gifte sig med någon som dejtat runt mycket, så det var idealet samtidigt som många var livrädda att ge sig in i relationer som inte garanterat skulle leda till giftermål.

-Jämföra vilken karaktärs gud som är bäst för en situation är kul.

 

[JohanL]

Sune

Skönhetsgudinnan Sune är banne mig det som funkar sämst i något rollspel någonsin på svenska!

 

[Sömniga Isaac]

Den enda fantasykampanjen jag har kört där jag tyckte att religionen blev intressant och en central del av spelet och rollpersonernas liv var i Järn.

Rollpersonerna tillhörde en fantasy järnåldersklan där religionen och traditionerna var viktiga. Det var inte så mycket att här är en religiös ceremoni som görs i gudarnas ära, utan allt som gjordes var i samklang med traditioner som utgick från förfädernas och gudarnas viljor. Gudarna var närvarande som djurandar och kunde både vara otydliga och motsägelsefulla, dessutom gav gudarna mer råd och hjälp än att de var någon absolut sanning. Det fanns både "goda" och onda gudar, där de goda ändå kunna vara lynniga, stolta, snarstuckna, långsinta osv, alltså som folk i allmänhet, medan de onda (som kallades demoner) ville störta världen i avgrunden (men för all del hyggligt folk ändå om man inte var för kräsen med att utföra vad de befallde, t ex folkmord).

De fungerade lite som uppdragsgivare där de gav ledtrådar om vad som sker, vilket gjorde att rollpersonerna fick en agenda att försöka påverka genom att t ex röja hot mot klanen, söka gudomliga vapen och rota i världens historia för att avslöja uråldriga hemligheter för att försöka styra dess öde. Det var också så att rollpersonerna egentligen inte behövde ha några favoriter bland gudarna, de hade en väldigt tydlig fiende istället vilket gjorde att rollpersonerna blev viktiga för demonens fienden istället.

Jag tyckte att det gjorde balansen bra. Rollpersonerna hade absolut en egen vilja och behövde inte följa gudarnas instruktioner. Gudarna kunde vara otydliga, bråka sinsemellan vilket gjorde att det kunde bli motstridiga önskemål och ha fel. Samtidigt kändes det inte religionen påklistrad. Det var egentligen inte prat om religion, allt var religion, eller åtminstone allt som var tradition och sedvänjor. Så att man skulle visa respekt för vissa djur (vissa fick man inte jaga t ex), inte besöka vissa platser osv var inte religion, det var klanens traditioner. Frågan var inte huruvida man trodde på gudar eller inte, det var mer att vissa var noggranna att följa sedvänjorna, medan andra kunde tänka sig att bryta mot vissa traditioner. Det fanns inga ateister, däremot fanns det de som valde att bryta mot tabun eller ännu värre, följa demonens lögner och lockelser.

Jag tror det här är ett problem ur ett västerländskt perspektiv/svenskt perspektiv. Vi ser religion som något som är separat från livet, i andra kultur är religion och livet invävda i varandra, vilket du bygger på i ditt exempel ovan. Religion är ett trubbigt begrepp, andra skulle säga att det är så vi lever vårt liv. Vi fattar inte vad ni menar med att vi följer en religion när det handlar om ett sätt att leva sitt liv. Förmodligen därför vi även hänger upp oss så mycket på gudarna istället för praktikerna som formar livet, att vara en del av en religion innebär i många fall ett sätt att leva sitt liv. Vår syn på religion som något separat från livet och samhället är tämligen unikt, liksom modernt.

 

[Franz]

Skönhetsgudinnan Sune är banne mig det som funkar sämst i något rollspel någonsin på svenska!

Bror till krigsguden Håkan Bråkan

 

[God45]

Skönhetsgudinnan Sune är banne mig det som funkar sämst i något rollspel någonsin på svenska!

Jag kan inte förneka att jag spelade en Sune Paladin bara för att göra ett tjejtjusare ordskämt 5 sessioner in Men det var en sjukt kul karaktär som fick djup i längden… Personlighetsstört djup, men djup!

 

[JohanL]

-Jämföra vilken karaktärs gud som är bäst

 

[God45]

Ja! Perfekt exempel! Det här är vad du vill ha i spel.

 

[TobiasEkwall]

Bret Devereaux' (ACOUP) bloggpostserie om polyteism i praktiken är klart läsvärd apropå det. Första delen av fyra här med länkar till de andra:
Practical Polytheism, Part I: Knowledge

Jag tänkte också tipsa om den!

 

[Jocke]

En sak jag vill veta som sällan tar plats i Fantasy är vilka fördelar en vanlig person har av att vara med i sin kyrka. De flesta i vår värld som är med i en religion får ju olika fördelar av det, som tex tillhörighet i samhället, stöd och vägledning i sånt man inte kan veta osv. Att dyrka en grodgud i ett träsk kanske ger helt andra fördelar.