Nekromanti Hur gestaltar man bäst en karaktär i rollspel?

Mutanten

Hero
Joined
27 Dec 2014
Messages
1,022
Anchormans tråd om sociala färdigheter tycker jag har utvecklats till en riktigt givande tråd med många intressanta infallsvinklar.

En kommentar i tråden om att spela rollpersonen som i ett "peka-och-klicka"-spel eller spela rollpersonen genom improvisationsteater gjorde mig nyfiken på hur forummedlemmarna tycker att spelarna och spelledaren ska spela rollpersonerna/spelledarpersonerna?

Hur mycket teater spelar ni när ni spelar era karaktärer i rollspel? Skådespelar ni era karaktärer eller berättar ni vad era karaktärer gör? Vad upplever ni är bra och vad upplever ni är dåligt med de olika sätten att gestalta karaktärerna i spelet?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag varierar mig rätt mycket, numera. Och har väl inte direkt någon åsikt om hur man ska eller bör göra.

Jag tycker om att gå in i rollpersonen; säga det hen säger och så. Gärna beskriva handlingar i hyfsad detalj, spela ut scener istället för att klippa och sammanfatta. Traditionen i mina spelgrupper har sett ut så; fokus på rollpersonsinlevelse kombinerat med mysterielösande, problemlösande, utforskning och en smula strid. Under flera år var jag ganska fanatisk vad gäller den biten; jag avskydde tanken på tredjepersonsspelande ("min gubbe håller inte med, han kommer med en förolämpning istället") och så. Jag samlade tekniker för att komma in i rollpersonen och för att hålla sig kvar där så mycket som möjligt.

I ärlighetens namn gör jag väl fortfarande det, men jag har nyanserat mig en smula. I D&D4E vill jag inte ha något karaktärsdjup; där vill jag ha brädspelig strid och taktik. Hamnar jag i en spelgrupp där tredjepersonsspelande är normen kan jag fortfarande ha roligt. Och jag kräver inte förstapersonsspelande av mina (hypotetiska) spelgrupper; bara att de ska köpa spelets premiss och respektera varandra och mig.

En sak som är bra med förstapersonsgrejen är ju att det blir ordentlig eskapism på samma sätt som när man sjunker in i en riktigt bra bok eller ser en riktigt bra film. man får ta semester från sig själv och sin vardag ett tag. Jag upplever att spelvärlden blir mer levande så.

En sak som är bra med tredjepersonsgrejen är ju mer att man får lite distans till sin rollperson och har lättare att låta hen göra saker man själv tycker är korkade men som ligger i linje med hens personlighet. Hens misslyckanden blir inte lika starkt knutna till ens egna, och man får större frihet att låta rollpersonen göra bort sig utan att dö av skam själv (ja, jag får enorm ångest av pinsamheter).

En sak som är dålig med förstapersonsspelande är att det lätt blir egoistiskt. Vi har alla varit med om, eller varit, spelaren som fattar ett för rollpersonen korrekt beslut som förstört för resten av gruppen. "Men jag spelade bara min rollperson" tror jag alla hört eller gett som ursäkt vid något tillfälle... En annan sak som är dåligt är att det åtminstone för mig blir väldigt skört; det krävs enormt fokus och i princip inga distraktioner för att känslan av total inlevelse ska hålla i sig längre än några sekunder.

En sak som är dåligt med tredjepersonsgrejen är att spelvärlden för mig då känns mindre som en värld och mer som ett dockhus där vi flyttar runt gubbar. Distansen gör, för mig, att jag går miste om mycket av eskapismen jag gillar.
 

jensofsweden

Stjärnmagiker
Joined
24 Mar 2014
Messages
388
Location
Birmingham, UK
För mig är det lite av en kombination, ofta kan det bero på hur jag känner mig personligen (hur snabb/trögtänkt jag är för dagen exempelvis) samt om jag pratar med en NPC eller PC. Med andra PC brukar jag köra mer "teater" genom att bara ha en konversation med dem, men med en NPC kanske jag väljer att bara säga "jag vill övertyga hen att göra XYZ" (kan dock bero på hur "viktig" NPCn är)
 

Zadrith

Hero
Joined
14 Feb 2002
Messages
1,231
Location
Tranås
Jag tycker att någon form av medelväg är den bästa. Relativt allmänna dialoger och diskussioner gör sig bäst med så mycket skådespel som möjligt, gärna med både kroppspråk och ansiktsuttryck utöver själva pratet. Däremot blir det med av att berätta vad man gör när man hamnar inom rollpersonens men utanför spelarens expertområde. Eftersom jag som spelare exempelvis har väldigt dålig koll på hur en motor fungerar kan jag inte i detalj skådespela hur min rollperson söker fel i motorn. Som spelledare kan man i regel skådespela lite mer eftersom man har möjlighet att förbereda sig lite bättre men även där gäller samma princip.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,064
Jag håller med om att det är en kombination - eller ett register med alternativ som immersivt första person, summering av handlingar, målande beskrivningar, enkla beskrivningar av handlingar ("Pelle klättrar över stenen), eller varför inte förklara hur rollpersonen tycker och känner.

Vad som helst som hjälper att kommunicera karaktärerna och deras historia
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,528
Location
Göteborg
Jag tycker att det beror mycket på vad man spelar, och jag går mer och mer mot en åsikt att spelet bör tala om för spelarna hur de ska gestalta sina roller. Igår spelade vi ett friformigt scenario och ett jeepformsscenario, och i båda två fanns det i princip inget beskrivande överhuvudtaget. De var mer eller mindre kammarlajv. Det här funkar superbra när man som i jeepform fokuserar på upplevelse och bleed. Det viktiga är inte berättelsen, utan känslorna som väcks hos spelarna. Som motsats har jag Nerver av stål, som jag drar in i alla mina exempel just nu eftersom det är mitt senaste spel :). Det är ett spel som är väldigt fokuserat på berättelsen och på formen. Där får man inte berätta om sin egen rollperson i förstaperson om man inte spelar huvudrollsinnehavaren. Där funkar det också väldigt bra att sammanfatta hela konversationer med "Jag satt och talade med henne hela natten. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Hon berättade om sin man och sade nästan reflexmässigt att hon älskade honom, men det fanns ingen värme i hennes ögon när hon sade det." typ.

Så i korthet tycker jag att mer agerande och mer förstapersonsperspektiv främjar upplevelse, och mer berättande och mer tredjepersonsperspektiv främjar intrig och ståry. Med andra ord: What krank said.
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,601
Location
Ludvika
SL: Danny Dunkel, den lismande gatumagikern som jobbar för Sabraxis Thane kliver ut ur skuggorna från en gränd och bugar överdrivet för er. Han levererar en muntlig inbjudan från Sabraxis att besöka honom i hans takvåning för att diskutera ett uppdrag han har åt er. Dannys ord dryper som vanligt av slemmiga komplimanger med ett underton av förakt.

Spelare 1: Får jag känslan av att han försöker lura oss i en fälla?

SL: Intelligens plus Social.

Spelare 1: 14.

SL: Det är alltid svårt att avgöra med Danny Dunkel, men han verkar uppriktig och du känner ingen direkt illvilja från honom.

Spelare 2: Jag säger åt Danny att hälsa sin mästare att vi kommer vara beväpnade och det är något han får acceptera. Vi är trötta på att bli blåsta.

SL: Är det ett hot eller försöker du förhandla fram vilkor för mötet?

Spelare 2: Äh, fuck it. Det är ett hot. Dessutom är jag trött på att Danny alltid känns så nedlåtande. Jag spänner upp mig för fullt och klappar på revolvern jag har instoppad i bältet.

SL: Styrka + Social eller Karisma + Intimidate, vad du föredrar.

Spelare 2: Critical!

SL: Danny Dunkel ryggar förskräkt undan och kryper ihop lite i din skugga. Med vitt uppspärrade ögon försäkrar han dig att det inte kommer bli några problem och att han skall informera sin mästare om ert krav.

Spelare 3: Stick. Vi hälsar på din mästare ikväll.

SL: Danny buggar betydligt mindre överdrivet den här gången och slinker iväg in i gränden.

Men för mig är det allra viktigast att spelare och SL får köra på ett sätt de är bekväma med. Om det innebär blandade spelstilar i gruppen så är det helt okej för mig, även om man får räkna med en del krockar när en som vill säga precis vad rollpersonen säger ska agera mot någon som istället bara vill förklara innebörden i det rollpersonen säger. Men oftast funkar även det förvånansvärt bra.
 

Mutanten

Hero
Joined
27 Dec 2014
Messages
1,022
Rymdhamster;n102885 said:
Men för mig är det allra viktigast att spelare och SL får köra på ett sätt de är bekväma med. Om det innebär blandade spelstilar i gruppen så är det helt okej för mig, även om man får räkna med en del krockar när en som vill säga precis vad rollpersonen säger ska agera mot någon som istället bara vill förklara innebörden i det rollpersonen säger. Men oftast funkar även det förvånansvärt bra.
Det är bra att du säger det. De spelgrupper som jag har spelat med har spelat så som du beskrev i din kommentar. Men jag har "oroat" mig lite för vad som händer om olika spelare börjar spela olika men din erfarenhet är alltså att det inte ställer till med så stora problem som man skulle kunna tro.
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,601
Location
Ludvika
Mutanten;n102916 said:
Det är bra att du säger det. De spelgrupper som jag har spelat med har spelat så som du beskrev i din kommentar. Men jag har "oroat" mig lite för vad som händer om olika spelare börjar spela olika men din erfarenhet är alltså att det inte ställer till med så stora problem som man skulle kunna tro.
Det är egentligen bara när någon börjar _kräva_ att andra ska spela på samma sätt som det själva som det blir problem. Ofast, i min erfarenhet, är det en SL som kräver att spelarna skall säga exakt vad deras rollpersoner säger och gör när man har spelare som känner att de kommit ut på alldeles för djupt vatten utan att kunna simma (jag har själv varit den här spelledaren ibland, innan jag kom till insikt i frågan. Dels att jag tycker det är taskigt mot spelaren, dels att jag inte ens ville spela så själv). Därför är det här numera en punkt jag alltid försöker diskutera i varje ny spelgrupp (Eller i alla fall med varje ny spelare) för att ha koll på. Om det är en SL som insisterar på att man måste prata som sin rollperson så begränsar det drastiskt typen av rollpersoner jag kan spela på ett för mig underhållande sätt. Om vi dessutom måste vara "good guys" så snävar det till det ännu mer. Lyckligtvis är det relativt underhållande att spela en idiot nån gång ibland =)

Men ibland även spelare som kräver att få veta "exakt vad en rollperson sa" eller "exakt hur den här prylen ser ut" och man som spelledare sitter där och känner att man inte har någon aning, man tänkte inte igenom det så långt. Här gäller det dock att komma ihåg som spelledare att spelarna antagligen frågar för man råkade göra dem väldigt, väldigt intresserade av vad man just beskrev istället för att bli frustrerad över att de är så frågvisa.

Men så länge alla är med på att ingen ska vara tvungen att spela på ett sätt de inte är bekväma med så är egentligen det värsta som kan hända följande:

En spelare som gillar att agera ut och säga exakt vad rollpersonen säger kan ibland tappa tråden lite på grund av bristande input från motparten. Här hjälper det om man försöker beskriva så detaljerat som möjligt vad rollpersonen säger även om man inte beskriver exakt vad den säger.

En spelare som gillar att tala _om_ sin rollperson snarare än _som_ sin rollperson kan ibland dras med och börja försöka formulera faktiska repliker, vilket ibland blir lite stakande och hakigt. Detta ser jag dock inte som något som helst problem så länge det görs av egen fri vilja. Då är det tvärt om bara bra övning. Jag menar, även jag kör ju på agerar ut om jag är på humör för det. Men när jag känner att det tar stopp glider jag bara över till att beskriva istället för att komma vidare. Efter ett tag är det inga som helst problem att växla mellan de två lägena.

Så länge alla är kompisar och allmänt stöttande borde absolut av de här innebära problem.
 

.113

Swashbuckler
Joined
8 Feb 2012
Messages
2,660
Location
norrlänning
Vi har ju haft varierande med talangen att snacka i våra grupper, en del har betydligt enklare än andra att komma på coola saker och intressanta sätt att gestalta sina karaktärer på, och det är ok. En spelare brukar ofta köra samma sorts karaktärer jämt, så ibland tvingar vi honom att testa något annat och han har själv tyckt att det blivit hur bra och roligt som helst, hans roligaste karaktärer har varit de som skiljt sig från "normen". Dessa har han dessutom lyckats spela genom att göra till rösten och sättet osv, men det är för oss alla väldigt olika, ibland kör vi på bara, ibland gör vi till röster och spelar på ett speciellt sätt osv.. Men vi har ju kul iaf :) Det är ju det som är viktigt.

Jag upplever att om någon spelar "in character" så att säga, så försöker oftast de andra spelarna också göra det.. Åtminstone någorlunda. Däremot gör man kanske inte till rösten om man inte är bra på det. Men så länge man har kul så.
 

slanfan

Hero
Joined
16 Oct 2010
Messages
1,458
Location
Göteborg
för min del är det viktigast att alla har roligt. Att eftersträva skådespelsmässig kvalitet är kanske skoj, men oftast består en grupp av folk med olika preferenser och trygghetszoner. Så det får oftast bli som det blir, helt enkelt.

Sedan upplever jag enorm skillnad mellan olika spel, även om gruppen är den samma. Alltså hur nära 100% förstaperson vi spelar. Känner någon igen detta?
 

Mutanten

Hero
Joined
27 Dec 2014
Messages
1,022
slanfan;n103001 said:
Sedan upplever jag enorm skillnad mellan olika spel, även om gruppen är den samma. Alltså hur nära 100% förstaperson vi spelar. Känner någon igen detta?
Jag undrar inte bara om det är stor skillnad mellan olika spel utan även om man eftersträvar skådespelarstil resp berättarstil i olika rollspel?
 

Mutanten

Hero
Joined
27 Dec 2014
Messages
1,022
.113;n102972 said:
Vi har ju haft varierande med talangen att snacka i våra grupper, en del har betydligt enklare än andra att komma på coola saker och intressanta sätt att gestalta sina karaktärer på, och det är ok. En spelare brukar ofta köra samma sorts karaktärer jämt, så ibland tvingar vi honom att testa något annat och han har själv tyckt att det blivit hur bra och roligt som helst, hans roligaste karaktärer har varit de som skiljt sig från "normen". Dessa har han dessutom lyckats spela genom att göra till rösten och sättet osv, men det är för oss alla väldigt olika, ibland kör vi på bara, ibland gör vi till röster och spelar på ett speciellt sätt osv.. Men vi har ju kul iaf :) Det är ju det som är viktigt.

Jag upplever att om någon spelar "in character" så att säga, så försöker oftast de andra spelarna också göra det.. Åtminstone någorlunda. Däremot gör man kanske inte till rösten om man inte är bra på det. Men så länge man har kul så.
Men blir det inlevelsefullt? Kul är inte vad man eftersträvar i ett skräckrollspel direkt tycker jag. I ett skräckrollspel vill man hellre uppleva stämning än skoj.
 

Magnamund

Warrior
Joined
29 Jan 2015
Messages
398
Med bra stämning tycker jag att spelet blir skoj. Skoj behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med att man skrattar tillsammans.
 

Magnamund

Warrior
Joined
29 Jan 2015
Messages
398
När jag spelar vill jag helst gå in i karaktären så mycket som möjligt. Jag önskar även att mina medspelare gör detsamma men tjafsar föstås inte på den som avstår. Visst förekommer det "min rp säger si", "min rp gör så" i den spelguppen jag spelar i nu men jag föredrar helt klart "jag gör si" eller "jag går fram till Slp X och säger *valfri dialog*".

Man måste inte vara en teaterapa men det är iaf önskvärt att alla i gruppen lägger manken till för att försöka spela en karaktär istället för att sitta tysta, oengagerade och i princip bara vakna till liv när det är dags för strid eller tärningsrullande.

Spelare som sitter och fipplar med mobiltelefonen i ett kör eller som fokuserar på allt utom själva spelet/spelupplevelsen har jag inget som helst intresse av att spela med. Vi kan umgås på andra sätt isåfall.
 

kwarnberg

Swordsman
Joined
8 Jul 2015
Messages
775
Var ett tag sedan jag spelade nu, mest varit SL den senaste tiden. Men jag brukar försöka bygga karaktärer som är väldigt olika från vem jag själv är. Då blir det enklare att spela på det som skiljer oss åt. Om en karaktär är för lik mig blir det ofta att jag ramlar in att mer eller mindre spela mig själv.

Jag har aldrig varit mycket av en skådespelare, och tycker väl just gestaltning är en av mina sämre färdigheter i rollspel.

Sm SL tycker jag det är viktigt att låta spelarna rollspela i den grad de tycker är bekvämt. Även om det kan bli roligare om alla lever sig in väldigt mycket skulle jag aldrig kräva det av någon som inte är bekväm med. Brukar ha som devis med rollspel att målet är inte att det ska vara bra, det ska vara kul.
 
Top