Nekromanti Hur griper gudar in i skeenden i fantasyvärldar?

[lupmet]

Jag spelleder en EDD-kampanj i Ereb Altor där gudarna har ett tydligt finger med i spelet, men jag har lite problem med hur jag skall låta dem påverka rollpersonerna. Låt oss säga att en av gudarna vill få en rollperson att ge sig ut och förgöra ondskan i form av ett band orcher som befinner sig i en stor skog ett par dagsresor bort. Jag skulle såklart kunna få en SLP att ge denne detta uppdrag, men jag vill ju få både spelare och rollperson att inse att denne är en bricka i gudarnas spel. I grekiska mytologin och asatron tog gudarna olika skepnader och gavs sig ut bland de dödliga, men detta var också för att dölja vilja de var.

Det vore intressant att se vad ni har för idéer och förslag? Personliga manifestationer, dånande röst ifrån skyn, brinnande maskrosor, ...?

 

[Leon]

Det här är ett viktigt inslag i Kopparhavets hjältar. Eller - det är inte nödvändigtvis gudar - även demoner och andra makter kan ge rollpersonerna äventyrskrokar. Vi kallar dem Tecken. Och RP kan aldrig vara helt säkra på vem som ligger bakom eller vad det verkligen kommer att leda till.

Några idéer :
Sanndröm - guden talar direkt till dig i din dröm. Symboler och bilder kan komplettera budskapet. Men tror du att det är på riktigt när du vaknar?
Vision - samma som Sanndröm, men kommer plötsligt över rpn på dagen. Mer uppenbart!
Guden själv - som du skriver ovan. Kanske overkill! Moses på Sinai...
Mellanhand - en dödlig eller övernaturlig varelse dyker upp på gudens vägnar. Som en sorts härold.

 

[afUttermark]

Ponera att Moder Jord sänder en sann dröm till alven Ylthrias och ber honom utplåna orchotet. Då måste du låta Gargamasch Gisslaren eller vad orchernas gud nu heter också få en chans att sända en sanndröm till sin benknäckare, eller?

Tänker också hjärttecken, brinnande buskar tvåsvansade kometer och annat som pekar hjälten i rätt riktning.

 

[Jocke]

Det beror ju mycket på vilken relation man har till gudarna redan innan de börjar lägga sig i det dagliga livet. Är det gudar som typ anses bo i träd och bäckar i närheten? Är det gudar man helst håller dig borta ifrån och mest offrar till så att de inte ska bli arga? Är det gudar som satt upp hårda regler och kräver att de ska följas?

 

[Fiktionslek]

I Whitehack finns något som heter "Divine Aid & Debts" (s. 35). På level 10 kan en rollperson få gudomlig hjälp, men bara om de gör guden en tjänst i gengäld. Transaktionen kan framställas som ett direkt erbjudande från spelledaren, eller så kan den förhandlas. Misslyckas man med att uppfylla sin del av avtalet får det konsekvenser.

Jag tror det är bra rent speltekniskt att det finns någon form av ge och ta i detta, liksom att fördelar för rollpersonerna också innebär förpliktelser.

Hälsar

Christian

 

[Rymdhamster]

Jag älskar när gudar är begränsade av regler i hur de får närma sig den dödliga världen på olika sätt. Och de här reglerna behöver absolut inte vara ordentlgit nedskrivna och förståerliga ens för dig som SL.

Så jag tänker att de ofta inte kan säga saker rakt ut, och att de antignen måste verka via andra "ombud", eller förklädda. Så jag tänker mig mycket antydningar och vaga insinuationer, "nudge, nudge, hint, hint", "Titta, det finns tydligen orcher därbora. Det vore bra om nån tog hand om dem" (och sen när karaktären vänder sig om är den mystiska främlingen borta, och en ensam, nattsvart korpfjäder seglar sakta ner mot marken där hen stod).

I mitt ständiga arbeta att sprida "the gospel according to Matt Colville":

En interlud där en "gud" pratar med sin följare.

 

[Cybot]

Jag gillar versionen som Katherine Kerr har.
Gudarna existerar. Men de existerar på ett så annorlunda medvetandeplan att de inte har en chans att kommunicera med dig som dödlig. Så de måste skicka bud genom mellanhänder. Och till och med mellanhänderna (änglar, demoner, vattenandar, Oraklet av Urbestarna, you name it) är ganska svårförståeliga, så för att ens kommunicera med mellanhänderna så måste du ha erfarenhet och träning och till och med då så finns det en stor chans att saker och ting misstolkas.

 

[Zire]

Tidigare gillade jag gudar som hoppade fram och berättade något obegripligt som spelarna fick grubbla på. Det var lite som att de fick en gåta att försöka lösa.

Men numera tycker jag att det är ganska tråkig lösning. Att tyda obegripligheter gör man ändå i så många sammanhang, det är gamla skrifter/profetior/galningar/gåtställare man kan använda för sådana övningar, och de är ganska överskattade ändå.

Numera använder jag helst (i fantasysetting) mötet med ett jättedjur eller miljömirakel (som ett fantastiskt vattenfall, enormt träd, el. dyl). Och sedan får en av rollpersonerna ett tydligt, men jobbigt meddelande. Och jag försöker inte ens tala som en gud (för det blir bara fånigt), utan det kan vara "du förstår att du måste hitta och skydda barnet till varje pris". Det kan vara en poäng att skriva ner det på ett papper och ge spelaren dolt, så att spelaren ska kunna ha valet att ändra meddelandet till de andra spelarna. De andra spelarna/rollpersonerna får gärna ha utrymme att tvivla.

För att göra mötet intressant så tycker jag att det framför allt ska vara ett dogmatiskt test. Det ska vara skitjobbigt att följa instruktionen. Det ska förstöra vad de håller på med nu. Det ska förstöra deras relationer med andra. Det ska vara obegripligt varför målet är viktigt för guden. Det får gärna kosta rollpersonen vänner, ära, makt och pengar.

Men det ska vara ett val (tycker jag). Väljer rollpersonen att hoppa av så går det. Rollpersonen kan dö (hens tro var uppenbarligen inte stark nog). Och är man riktigt, riktigt snäll så kan man låta guden visa något uppmuntrande mirakel på vägen, när allt ser som mörkast ut.

Sedan ska det heller inte finnas någon direkt jordlig belöning när man tagit sig igenom alla vedermödor. Däremot kan det finnas indirekta, genom rykten och genom att andra troende ser något hos rollpersonen, att hen är utvald.

När/om rollpersonen så småningom dör kan man istället fläska på ordentligt. Det är änglakörer som hämtar kroppen (eller demonprinsen själv, beroende på vad det är för religion). Vapnen blir heliga artefakter. Mirakler uppträder över hela världen o.s.v.

Jag tänker att riktlinjen är: det ska fan kosta och det ska fan smaka (när man dör).

 

[lupmet]

Det beror ju mycket på vilken relation man har till gudarna redan innan de börjar lägga sig i det dagliga livet. Är det gudar som typ anses bo i träd och bäckar i närheten?

Min grundfråga rörde Ereb Altor och de "större gudarna", inte Etin men dvärgarnas gudar, De Unga Gudarna osv, men jag vill inte begränsa den här tråden. Jag gillar era idéer, och jag har infört Terry Pratchetts idé om att gudars makt är beroende av de troendes tro.

Spoiler

Kampanjen går ut på att två fraktioner av gudar har utsett rollpersonerna som sina förkämpar och slutscenen är en strid dem emellan och segraren ger segern till "sin" fraktion. Grunden till idén finns beskrivet i en Sinkadus om en kamp mellan ont och gott som avslutas uppe på en hög pelare (hittar inte vilket nummer det är nu), med skillnaden att mina gudar har en gråskala. Finns mycket som skall gå i lås men har varit sugen på att köra en sådan kampanj i decennier och nu blev det av.

Det finns en profetia och de har redan insett att de är involverade i 60-70 % av versraderna, men nu tänkte jag att de skall få ta mer handgripliga neonpilar i skyn. Mycket i planeringen är dynamisk för att jag skall kunna anpassa (t.ex. vilka gudar som är med i vilka fraktioner). Deras moraliska ställningstagande kommer att göra att de dras emot vissa fraktioner och jag kan redan skönja vissa uppdelningar (en rollperson tog t.ex. emot pengar för att skära halsen av tre andra värdshusgäster när de låg och sov, en annan rollperson utövar gärna makt och stödjer sig på våld i sin maktutövning - de övriga två är något av en motsats). Profetian kommer at byggas på, den första delen som de har uttalades för sju år sedan, allt efter behov.

 

[Cybot]

Min grundfråga rörde Ereb Altor och de "större gudarna", inte Etin men dvärgarnas gudar, De Unga Gudarna osv, men jag vill inte begränsa den här tråden. Jag gillar era idéer, och jag har infört Terry Pratchetts idé om att gudars makt är beroende av de troendes tro.

Spoiler

Kampanjen går ut på att två fraktioner av gudar har utsett rollpersonerna som sina förkämpar och slutscenen är en strid dem emellan och segraren ger segern till "sin" fraktion. Grunden till idén finns beskrivet i en Sinkadus om en kamp mellan ont och gott som avslutas uppe på en hög pelare (hittar inte vilket nummer det är nu), med skillnaden att mina gudar har en gråskala. Finns mycket som skall gå i lås men har varit sugen på att köra en sådan kampanj i decennier och nu blev det av.

Det finns en profetia och de har redan insett att de är involverade i 60-70 % av versraderna, men nu tänkte jag att de skall få ta mer handgripliga neonpilar i skyn. Mycket i planeringen är dynamisk för att jag skall kunna anpassa (t.ex. vilka gudar som är med i vilka fraktioner). Deras moraliska ställningstagande kommer att göra att de dras emot vissa fraktioner och jag kan redan skönja vissa uppdelningar (en rollperson tog t.ex. emot pengar för att skära halsen av tre andra värdshusgäster när de låg och sov, en annan rollperson utövar gärna makt och stödjer sig på våld i sin maktutövning - de övriga två är något av en motsats). Profetian kommer at byggas på, den första delen som de har uttalades för sju år sedan, allt efter behov.

Isåfall så kan det gärna (IMHO) bli en slutstrid där varje person involverad blir "fylld av gudens makt", och att varje person blir på ett sätt besatt av gudens skugga. Vid dödsstöten så stapplar gudens skugga åtsidan, svårt sårad, medans personen som har fyllts av gudamakten faller ner död (och då menar jag stendöd. Chocken av att plötsligt separeras från en gud ovanpå ett dödligt sår...).

Inför slutstriden så borde, om man gör så här, varje gud förbereda rollspelaren för att bli ett kärl som kan uppfyllas av den gudens makt... Även om en annan gud skulle kunna slinka in i sista sekund om spelaren väljer det. Speciellt om du har någon Loke-lik gud som bara skulle älska att vara på vad han tror är den vinnande sidan.