Huga vilken lång post. Nå, i korthet så lär man sig oväntade saker av att spela Eon, och det är bra att testa vattnet utanför den gamla invanda spelgruppen.
[linje:svart]
För mig så är allt som hände för mer än 48 timmar sen något som hände "för länge sedan", visst är hjärnan ett fantastiskt verktyg?
Men följande förändringar i mitt spelande kan jag nog peka ut ändå:
Att spela något annat än riddare
Nu minns jag inte riktigt exakt hur det var när jag började spela, men de rollpersoner jag kan minnas i mitt rollspelandes mörka forntid var antingen styggelser ur min pubertala hjärnas mörkaste vrår, eller riddare. Riddare som i kompetenta typer som på ett värdigt sätt skred fram genom äventyren och gjorde det som var rätt. Oavsett spel. Riddaren kunde kanske heta Krigsveteran om vi spelade Kult, eller Aristokrat om vi spelade Mutant, men det var samma rollperson. Det som skilde dem åt var det jag idag kallar
färg, dvs oviktiga saker i utseendet. I sinnet var det samma rollperson, som resonerade på samma sätt kring allt.
Så skulle vi spela Eon, och komma från en liten by. G hade redan paxat att spela riddaren så jag drog till med nått på pin tji (eller så slogs det fram ur nån tabell, vad vet jag), och spelade byfånen. Nu skulle min byfåne kunna ha varit min riddare fast i trasiga kläder. Men istället blev Jörd en ultrapacifist som på omständiga sätt ställde till kaos i den Ashariska armén genom sin extrema motvilja mot våld. Och jag hade jättekul. Sedan dess har jag försökt utforska alternativa synsätt och livsstilar genom mina rollpersoner. Hittils har det inte gått så långt att jag har spelat något som jag inte på något plan kan förlika mig med, men dock, jag har spelat en angstig vampyrprinsessa, en upptäcksresande med dåligt lokalsinne, en lesbisk härförare och en mystiger bland annat. Att se världen genom andras ögon är kul.
Det är inte vad rollpersonen gör som är viktigt, utan hur det ser ut.
Återigen började det i att jag skulle spela Eon (Eon har gjort mer för mitt rollspelande än något annat spel, möjligen med undantag för Bläck.), jag testade att gå tillbaka till min traditionella riddare med mina nya ögon. Dock, jag insåg att reglerna var jobbiga och det som faktiskt var intressant var när det hände något som blev en bra berättelse i efterhand (som när misslan i partyt med ett kluvet hårsstrås marginal sköt ihjäl riddaren med ett fumlat pilskott). Ur dessa tankar så började jag peta med mitt eget rollspel, Höstdimma, och till det lade jag Ödespoäng, mest som för att få lite extraliv eller nått.
Men när jag såg hur Ödespoängen faktiskt påverkade berättandet och vad man mindes i efterhand så insåg jag att det var vad jag strävat efter hela tiden. Saker som "ser bra ut", de grejerna som gör att man ser en film utspela sig för sina ögon, och det är en bra film, eller en stark scen. Vad det än må handla om.
Nuförtiden så har jag de ambitionerna oavsett spel, och har lyckats locka fram det i så skilda spel som Blue Rose och Mutant:UA som Bläck och 1001 Nights.
[linje:svart]
Sedan har jag lärt mig en del saker som har haft mindre påverkan på mitt spelande.
D spelledde LotR, och visade mig hur mycket väl vald och timeat spelad musik kan göra för inlevelsen. Innan spelade jag Mozart eller Manowar, helt enkelt för att jag gillade musiken. Nu väljer jag medvetet musik efter vad vi spelar, och som nu när vi kör kampanj, så försöker jag bygga ett riktigt soundtrack precis som på film
H spelledde Vampire, och jag märkte att det som försegår i rollpersonens tankar kan vara mer intressant än det som sker med rollpersonen. Av samma kampanj lärde jag mig hur fantastiskt kul det är med en genomarbetad krönika i efterhand.
DeBracy presenterade lite tankar en kväll, och vi skrev spelet som senare kom att heta Bläck. Bläck har lärt mig att förberedelser i sig är något som inte är nödvändigt för att det skall bli riktigt riktigt häftigt rollspel. Man kan få riktigt bra resultat utan några förberedelser alls om man bara har ett gemensamt mål som spelare.
Dnalor visade mig Universalis på en spelhelg för några år sen, och jag lärde mig att spelledare inte är något självklart för rollspel.
w176 och Xhakhal tog med sina liveerfarenheter till bordet och visade att man kan leva ut rollen i mer än ord, röst och min, och det kan bli ascoolt.
Alla de människor jag har spelat med i olika grupper på universitetet och på konvent som jag spelat med de senaste tio åren som visat mig att jag fortfarande har massor kvar att lära och uppleva. För det finns alltid ett nytt sätt att spela som man inte har testat. Jag ser fram emot att se vad som blir nästa sätt.