Nekromanti Hur inleder ni ett scenario / äventyr

[Doctor_Hell]

tycker att i våran spelgrupp så har vi stött på 10:000 tals män i mörka kåpor på olika sjaskiga hamnkrogar och minst likamånga mystiska kvinnor som sökt vår hjälp det gäller jusst när vi spelar fantasy

när vi spelar andra rollspel som tex kult , noir eller liknande så har vi nog stött på en miljard mystiska väskor med hemliga dokument som den eller den organisationen är ute efter och fått en miljard mystiska telefonsamtal från olika män och kvinnor som sagt till oss att möta dom på den eller den platsen vid den och den tidpunkten

detta börjar dock kännas ganska kliche

hur brukar ni starta / inleda ett scenario / äventyr

 

[Guest]

Nu för tiden brukar jag alltid inleda med en Bond-scen. Oavsett miljö och typ av rollspel så brukar jag starta med en cool action/spännings-scen. Scenen i sig behöver inte ha med det fortsatta äventyret att göra med, men om spelarna kan återkoppla så är det bara ett plus...

Jag vet inte varför jag kör med det, det är inte särskilt nytt, nytänkande men jag gillar det och likaså mina spelare. Som jag ser det finns det många fördelar med att inleda med högt tempo:

- Är det ett nytt rollspel så ger det spelarna möjlighet att "känna" på systemet.
- Ett inledande högt tempo håller i sig en bra bit in i äventyret, så även om äventyret i övrigt inte innehåller så mycket "action" så håller man kicken igång.
- Ge spelrna en chans att påverka. Om motståndaren/situationen bara improviseras fram av SL så kan spelarna återkoppla och baka in inledningsscenen i berättelsen.
- Action är roligt!

Så... En röjig inledning är enligt mig bara plus. Fast med action så menar jag egentligen inte att man måste banka monster utan det kan ju röra sig om andra spännande konflikter, givetvis..

Jo, nämnde jag att jag gillar action när jag spelar?

Slutligen tror jag att jag blivit stark inspirerad av alla tillfällen Han varit SL till Feng-Shui och detta har nu "smittat" över till att bli standrad för mig som SL. Tror dock det kommer att lägga sig med tiden

 

[LuZeke]

Förut, när jag hade mer tid, så var mina inledningar mycket mer genomtänkta än de i dagsläget är. Jag gav mina spelare en grund att gå på t.ex. "Äventyret börjar i den här lilla byn" och sen låta spelarna bestämma själva varför dom är där (med ett litet undantag), om dom bor där och ifall dom känner varandra. Därefter föste jag ihop dom med varandra allteftersom inledningen fortgick.

Och istället för att köra att dom stöter på en random npc a som håller på med x så överlät jag just den delen även till spelarna. Jag valde ut två spelare som hade en koppling utöver det som spelarna själv bestämt. T.ex. att en riddare (fighter/knight/paladin/cleric) kommer för att tala med karaktären som kanske hade en släkting i slottet/klostret som dött osv.

Risken låg ju i att karaktärerna kanske gick skilda vägar efter. Men det hände aldrig.

Edit: Jag håller med angående röjiga inledningar. Action är sköj!

 

[Mekanurg]

Mitt spelgäng har alternerande spelledare som delar samma kampanj. Då kan man använda sin egen spelarroll som SLP och låta honom agera märkligt. En gång lät jag min spelarroll/SLP bli kidnappad som inledning till äventyret.

En anna kul grej är en spelerroll blir bestulen på något. Av vem? Varför? Hur åtgärda?

 

[EvilSpook]

Vi kör mest längre kampanjer. Jag har gjort det till en "hederssak" att försöka väva in naturliga länkar till nästa deläventyr för att slippa just problemet du pekar på.

Om vi däremot börjar om från skratch, spelar köpta äventyr eller att jag har en annan spelgrupp kan jag tänka mig att köra ett klassiskt intro(mörka män/tretton dvärgar/vacker kvinna), men håller det lite på ett META-plan.

Det blir då mer av: "Hon vill att ni fixar det här - är det något mer ni behöver veta?"... för att inte ge dem något val eller möjlighet att fördjupa sig i den patetiska sidan av det hela. Sen snabbt vidare i handlingen.

//EvilSpook

 

[Rickard]

Jag är så trött på att tvinga spelarna till att tänka "Ok, vi gör väl det annars blir det inget scenario" så jag fuskar och tvingar in de i situationen istället.

In media res använder jag rätt ofta, där rollpersonerna börjar i en händelse och sedan får de förklaringen via återblickar varför de är där. Fast när spelarna hittar på var de befinner sig när rollspelet börjar så kör jag igång en actionscen där - Feng Shui-stylee.

Annars låter jag rollpersonerna starta i en gruppering och så får de order uppifrån. Jag gillar hur grupperingen genast sätter ett tema på kampanjen och samtidigt ger inspiration till rollpersonerna. Jag har varit med i gäng som bestått av en riddare och dess följeslagare, avhoppade superhjältar/agenter som jobbar på en bilfirma, inkvisitorer och ett cirkusssällskap.

/Han som annars brukar ge rollpersonerna mål att sträva efter vid rollpersonsskapandet så att spelarna själva får sätta igång scenariot genom att försöka uppfylla sina mål

 

[ratatatata]

Ja, det är väl alldeles fruktansvärt tröttsamt att känna att man tvingas in i något falskspel där man till slut måste tvinga spelarna att prata med mannen i kåpa som petar i eldstaden med en eldgaffel...

Gillar idéerna med att börja i en händelse och sedan ge återblickar. Att jag aldrig tänkt på det, genialiskt! Skall prövas vid tillfälle.

 

[Ramius]

Det beror absolut på vilket rollspel som spelas men jag har förutom att kasta in spelarna i en action betonad händelse kanske att dom befinner sig i stormen uppe i bergen redan på väg till x eller så har jag också gått förbi den.

Till exempel att spelarna börjar precis när dom haft ihjäl rövarna eller drivit dem på flykten. Och så är någon lite skadad (absolut inte dödligt det vore bara taskigt) eller deras hästar eller bil gått sönder under attacken.. Det funkar rätt bra det med i alla fall på min spelgrupp.

 

[Robert Jonsson]

Jag testade en ny sak då jag spelledde en "tonårssåpa" i Bortoms miljö. Karaktärerna kände inte till någonting alls om det övernaturliga, utan var vanliga skolelever som under de åtta spelmötena skulle lägga märke till och acceptera det övernaturliga.

I staden så fanns det en ondskefull ande som manifesterat sig i en pojke som alla trodde var död och ingen syntes. Eftersom jag vill introducera denna pojkes ondskefulla plan och hur det fanns folk som motarbetade denne skapade jag en så kallad Teaser-scen vid varje spelmötes start.

Jag skrev smålappar med information om de statister karaktärerna fick gestalta under den här scenen. På så sätt kunde jag presentera personer som karaktärerna sedan skulle träffa, liksom plantera frön för handlingen.

Teaser-scenerna märkte jag att det blev ett bra sätt för aktörerna att samla fokus. Iofs. det kanske är svårt att använda för dig.

Jag brukar försöka göra så att jag ser till att göra ett klipp så det blir en cliffhanger. Alltså, karaktärerna ska vara mitt i en situation när de slutar. De ska just kliva in i slutbossens rum, de har hamnat i ett rum där taket nu sakta sjunker mot det och så vidare. På så sätt blir starten väldigt naturlig nästa gång. Och det ger dig också tid att försöka finna ett sätt att spinna vidare nästa omgång på ett naturligt sätt. (Bossen visade sig bara vara en mini-boss, då man tar sig ut från det sjunkande taket har en ny vägg öppnats upp etc.)

 

[Zire]

Jag ställer någon spännande fråga till spelarna som de kan svara lite vad som helst på (vi kör improviserat). Spelarna kan svara mer eller mindre utförligt, sedan fortsätter jag fråga saker som jag misstänker kan ge intressanta svar. Och sådär pendlar vi fram och tillbaka. Med själva frågorna kan jag ibland fastställa saker. När situationen känns relativt klar för att börja köra så kör vi på som vanligt tills inspirationen börjar tryta. (Då gör vi ett hopp i spelet och kör med frågor på nytt.)

T.ex. när vi körde Noir i våras och började på ett spel:
"Varför blev du just kastad genom ett fönster?"
"Ehm.. för att han var större än vad jag hade väntat mig."
"Varför sökte du upp honom över huvud taget?"
"Jag trodde att han kunde leda mig vidare."
"Aha, i det där fallet.. vad handlade det om?"
"Öhm.. jo det var ju det där med köttfabriken."
"Den du infiltrerade?"
"Jo, de började ju bli närgångna efter den branden som 'råkade' uppstå i deras labb."
"Du menar den som plockade med sig en av deras fabriker också. De är ju jävligt putt för det, kan jag ju säga."
"Men jag har fortfarande inte fått upp mer än ett spår efter han som låg bakom bluffen. Med köttet..."
"Köttet?"
"eh.. ja.. det hade ju visat sig att de gjorde sig av med folk från undrevärlden där. Nämnde jag att jag har undvikit kött från... Sardukar Förenade Kött?"
"Så hur kom det sig nu att det ledde till att du nu ligger i en container nedanför... Gergers fönster?"
"Jo, det hade med knivar att göra..."

etc.

Tillslut så hade vi kommit fram till en halvdiffus bakgrund där rollpersonen var rejält insyltad och det fanns en massa lösa trådar att börja dra i.

Det fungerar riktigt bra att köra på det sättet, kan rekommenderas. Spelarna ger kraftig input till scenariot men man behåller fortfarande den traditionella fördelningen med en spelledare.

Det viktiga är att den första frågan är intressant:
"Vem håller en pistol i din mun egentligen?" eller kanske "Vem blev just dödad?". Men det fungerar också med lite mer diffusa frågor: "Varför tror du att du just begick den mest nesliga handlingen i ditt liv?"
Blir det inget så är det bara att dra någon ny fråga. Det är väldigt enkelt att komma på intressanta frågor, och det är väldigt enkelt att komma på intressanta svar. Och blir det lite oklart och inte helt konsekvent handling så är det inte hela världen.

 

[krank]

Tja... Jag är ganska svag för att börja nära rollpersonerna. Alltså, den mörkefrämlingen är oerhört generisk. På den enklaste nivån kan man låta släktingar och vänner (givetvis etablerade under rollpersonsskapandet) komma och be om hjälp, men egentligen vill jag hellre skapa dilemman och låta rollpersonernas egna drivkrafter vara vad som får iväg dem på kampanjspår (för jag spelleder i stort sett bara kampanjer).

Exempelvis har jag i min superhjältekampanj startat genom att låta rollpersonerna få superkrafter i och med att en stor del av en sprängd rymdstation slog ned i centrala Chicago, vilket direkt skapade en dynamisk kampanjmiljö med regering som försöker sopa upp, folk som lever som flyktingar, massor av problem som måste lösas. Jag har spelat lite för lite på det, men såna kampanjstarter gillar jag: Något skakar om rollpersonernas värld, och de, just de, måste göra något åt situationen, eller åtminstone reagera och ta ställning.

 

[MrG]

Jag borde inleda med action eller kaos och en sitution som kräver snabba beslut, men oftast gör jag tvärt om och inleder med ett mysigt sammanhang och frågan om hur god tid karaktärerna kommer i. Det är en sak som jag seriöst tränar på då jag vet att min standard oftast inte är den som uppskattas bäst av mina spelledare. Jag borde alltid tänka "Tempel of doom" när jag inleder, den filmen har en klockren inledning.

-Gunnar (som just skrivt en korrekt variant till ett SSKsynopsis)

 

[Johan K]

Ett av sätten är ju just att en person kommer & kontaktar gruppen... Annars så att slänga in dem mitt i själva smeten funkar bra åxå tycker jag. Lite av en chock-start.

/ Johan K, som är VARM!!

 

[Arfert]

..en gång frågade någon regissören John Ford hur man bäst inleder en film.

Han svarade:
"En främling rider in i en stad".

Poängen är att man inte behöver krångla till det, enkla sätt fungerar utmärkt (som många av exemplen i tråden). Till och med "ni blir kontaktade på värdshuset av en mystisk man"-klichén funkar, om den görs rätt...

 

[Oscar Silferstjerna]

Att värdshusvärden över huvud taget har blivit en klyscha beror på att det är en så tydlig motivator: RP har får ett uppdrag som ska lösa. Det är det som motiverar RP att agera.

Så svaret på hur man inleder bör rimligtvis vara något som motiverar RP att agera. Variationsmöjligheterna är således oändliga. Till exempel: RP anklagas för ett brott de inte (eller?) har begått, RP är anställda av en rik köpman som fått ett problem som måste lösas, RP tillhör en klan som hotas av en rivaliserande klan, RP är anställda som lagens väktare och utmanas av ett gäng skurkar etc.

 

[Dilandau]

Äventyr inleds lämpligast med att rollpersonerna dör.

 

[Sjunde inseglet]

Knepet är att ge spelarnas rollpersoner drivkrafter som motiverar dem att själva ge sig i kast med äventyren.

Finns det ingen rimlig anledning för en rollperson att ta sig an något (utan hela motivet ligger på meta-nivå) känns det för min del bara idiotiskt.

Jag undviker den fällan genom att låta kampanjerna kretsa kring karaktärerna och äventyren vara uppbyggda för att ge rollpersonerna (eller åtminstonde möjligheten) det de vill ha.

 

[LuZeke]

Finns det ingen rimlig anledning för en rollperson att ta sig an något (utan hela motivet ligger på meta-nivå) känns det för min del bara idiotiskt.

Håller med där. Ett av de sämre äventyren jag varit med i var när vi testspelade ett system, vars namn jag glömt, och vi fick reda på settingen och fick göra våra karaktärer. Sen när vi väl började spela så hände det i stort sett ingenting. Vi strosade runt med karaktärerna och agerade enligt våra karaktärer. Vi kom aldrig i närheten av nåt som kändes som ett äventyr, det närmsta var när min karaktär hittade älvor som höll till bland lite grönska. Men det gav ingen utdelning, dom var där och det var det.

Spelledaren förväntade sig att vi skulle leta reda på äventyret, trots att vi inte fått nån info om vad själva äventyret skulle handla om, inte ens en liten hint utöver själva miljön.

I en bra inledning, imho, ska det hända nåt. Om ingenting händer och allting är frid och fröjd så finns det ju inget incitament för karaktärerna att ändra på sina rutiner.

 

[Zire]

Spelledaren förväntade sig att vi skulle leta reda på äventyret, trots att vi inte fått nån info om vad själva äventyret skulle handla om, inte ens en liten hint utöver själva miljön.

Fast det kanske inte fanns något äventyr, utan tanken var att ni tillsammans skulle komma på det. Men spelledaren verkar ju onekligen ha misslyckats med att meddelat det till er isf.

 

[Fienden]

"En man i mörk kåpa kommer fram till er på tavernan där ni sitter..." >_>

Nej men seriöst, det beror helt på vad äventyret handlar om.
Allt från att RP blir kidnappade till en Grendelattack mitt i Lagath.

Men... Några tavernor blir det ju. Oundvikligt.