Nekromanti Hur jag spelar med Story Now som kreativ agenda

[Mogger]

Jag tror att det här kan vara en nyttig tråd efter de senaste dagarnas...errrm...diskussioner?

När jag spelar min rollperson är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är. Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt. Jag utgår vidare från att SL inte kommer att hindra mig från att göra det, för om SL gör det spelar mina val ingen roll och jag tillåts inte spela min rollperson ärligt.

Det är att spela med Story Now som kreativ agenda.

Fan, det här ska jag skriva ner som ett kontrakt att dela ut före spelmöten!

 

[Recca]

Jag tror att det här kan vara en nyttig tråd efter de senaste dagarnas...errrm...diskussioner?

När jag spelar min rollperseon är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är. Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt. Jag utgår vidare från att SL inte kommer att hindra mig från att göra det, för om SL gör det spelar mina val ingen roll och jag tillåts inte spela min rollperson ärligt.

Det är att spela med Story Now som kreativ agenda.

Fan, det här ska jag skriva ner som ett kontrakt att dela ut före spelmöten!

Åh va bra! Jag vet inte riktigt vad Story now är för nåt eller i vilket sammanhang det är viktigt, men det sätt du spelar på är det sätt jag vill spela på!

 

[RasmusL]

Jag tror att det här kan vara en nyttig tråd efter de senaste dagarnas...errrm...diskussioner?

När jag spelar min rollperseon är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är. Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt. Jag utgår vidare från att SL inte kommer att hindra mig från att göra det, för om SL gör det spelar mina val ingen roll och jag tillåts inte spela min rollperson ärligt.

Det är att spela med Story Now som kreativ agenda.

Fan, det här ska jag skriva ner som ett kontrakt att dela ut före spelmöten!

Förlåt att jag är så obstinat och måste ifrågasätta hela tiden, det är bara det att jag har svårt att förstå konceptet och nu snurrar det till sig igen:

Men om du "spelar henne troget", vad är det som skiljer spelstilen från Simulationism?
OM jag förstått det begreppet ("Simulationism") i karaktärssammanhang rätt så handlar det om att utforska logiska samband och rimliga vägval i givna situationer; att spela karaktären och göra de val hen borde göra utan att ta hänsyn till historieskapande på meta-nivå.

 

[Vitulv]

Jag tror att det här kan vara en nyttig tråd efter de senaste dagarnas...errrm...diskussioner?

När jag spelar min rollperseon är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är. Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt. Jag utgår vidare från att SL inte kommer att hindra mig från att göra det, för om SL gör det spelar mina val ingen roll och jag tillåts inte spela min rollperson ärligt.

Det är att spela med Story Now som kreativ agenda.

Fan, det här ska jag skriva ner som ett kontrakt att dela ut före spelmöten!

Bra beskrivning för någon som mig - som inte har en aning om vad Story Now är (och som nu kan säga att det inte passar mig).

 

[Mogger]

Förlåt att jag är så obstinat och måste ifrågasätta hela tiden, det är bara det att jag har svårt att förstå konceptet och nu snurrar det till sig igen:

Inga problem.

Men om du "spelar henne troget", vad är det som skiljer spelstilen från Simulationism?
OM jag förstått det begreppet ("Simulationism") i karaktärssammanhang rätt så handlar det om att utforska logiska samband och rimliga vägval i givna situationer; att spela karaktären och göra de val hen borde göra utan att ta hänsyn till historieskapande på meta-nivå.

Inget alls, nödvändigtvis. Den stora skillnaden ligger i speldesign och tekniker. Jämför till exempel att skapa en by i Dogs in the Vineyard med att läsa Geografica Mundana (heter den så, Eons atlas?). Båda är fullgoda förbedelser för spel, men bara den ena leder garanterat (well, bör göra iaf) till att min agenda får fullt utlopp.

 

[Mogger]

Åh va bra! Jag vet inte riktigt vad Story now är för nåt eller i vilket sammanhang det är viktigt, men det sätt du spelar på är det sätt jag vill spela på!

Jag vill påstå att just det du skriver är det enda som är viktigt - att veta hur du vill spela.

(Men ibland är det svårt att veta hur man ska nå dit)

 

[RasmusL]

Förlåt att jag är så obstinat och måste ifrågasätta hela tiden, det är bara det att jag har svårt att förstå konceptet och nu snurrar det till sig igen:

Inga problem.

Men om du "spelar henne troget", vad är det som skiljer spelstilen från Simulationism?
OM jag förstått det begreppet ("Simulationism") i karaktärssammanhang rätt så handlar det om att utforska logiska samband och rimliga vägval i givna situationer; att spela karaktären och göra de val hen borde göra utan att ta hänsyn till historieskapande på meta-nivå.

Inget alls, nödvändigtvis. Den stora skillnaden ligger i speldesign och tekniker. Jämför till exempel att skapa en by i Dogs in the Vineyard med att läsa Geografica Mundana (heter den så, Eons atlas?). Båda är fullgoda förbedelser för spel, men bara den ena leder garanterat (well, bör göra iaf) till att min agenda får fullt utlopp.

Så hela harangen Narrativist Premise -> Explore Narrativist Premise -> Theme är inte strikt nödvändigt eller anser du att den uppkommer automatiskt på grund av spelets tekniker? Exempelvis att DitV automatiskt kommer med frågeställningen "hur långt är jag villig att gå för att få min vilja igenom?" inbyggt i konfliktresolutionen?

 

[Recca]

Åh va bra! Jag vet inte riktigt vad Story now är för nåt eller i vilket sammanhang det är viktigt, men det sätt du spelar på är det sätt jag vill spela på!

Jag vill påstå att just det du skriver är det enda som är viktigt - att veta hur du vill spela.

(Men ibland är det svårt att veta hur man ska nå dit)

För det mesta brukar jag köra på känsla och tänka: Det här är kul. Det här skulle jag vilja spela. Och så försöker jag matcha det när jag spelleder, erbjuda spelarna möjlighet att köra på ett sånt sätt som jag själv skulle uppskatta. Fast jag tror att svårigheten ligger just i att flytta sig ut från sig själv, som man måste göra som Spelledare och kunna fortsätta identifiera det där som man gillar som spelare och skapa det som spelledare och ge bort det till spelarna (if that makes any sense). Och då är det ju himla bra om man har några faktiska redskap som är designade för det man vill uppnå. Såna har jag inte, eller inga jag per definition kan radda upp framför mig så där, utan mer intuitiva redskap som kommit av att jag spellett och spelat rollspel de senaste femton åren. <.<

 

[Mogger]

Så hela harangen Narrativist Premise -> Explore Narrativist Premise -> Theme är inte strikt nödvändigt eller anser du att den uppkommer automatiskt på grund av spelets tekniker? Exempelvis att DitV automatiskt kommer med frågeställningen "hur långt är jag villig att gå för att få min vilja igenom?" inbyggt i konfliktresolutionen?

Typ, fast inte riktigt. Säg att spelet dikterar att du ska välja en issue (som i Primetime Adventures). Om du väljer en issue som du tycker är cool men kanske inte riktigt tror på kommer du aldrig kunna spela ärligt (så som jag använder ordet här), men väljer du issue för att du verkligen vill se vart den tar din karaktär så kommer det at fungera utmärkt.

Märk väl att vi nu är inne på hur jag vill spela Story Now. Jag är inte säker på att den form av ärlighet jag uppskattar är strikt nödvändig. Hur som helst måste du vilja något med din karaktär och väga spela mot det. Det är vad det handlar om.

Tar vi exempelet DitVY så skulle jag säga att unga, oerfarna oskulder som genomdriver Guds ord i en syndig värld räcker och blir över för att skapa premiss.

 

[Ram]

Hur spelar du annars? Om du inte spelar Story now vill säga? Så där spelar jag nära nog alltid.

 

[Rickard]

När jag spelar min rollperson är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är. Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt.

Det jag gjorde fetstilt kändes konstigt för mig. Har haft mina beskärda delar av pajade speltillfällen när spelaren "bara gjorde som rollpersonen bara skulle ha gjort" utan åtanke på vad det skulle kosta själva äventyret. Så jag förundras lite över att det funkar att spela så utan åtanke på vad som blir underhållande för alla. Jag antar att det hela ligger i ett helt annat spelupplägg än "spelledare + gäng av rollpersoner + förberedda situationer". I Polaris blev det som det jag citerade ovan och där skapade vi allting under spelets gång där en var rollpersonen och resten var spelledare (enkelt förklarat).

Det känns också som att det blir spotlight-ögonblick med den här typen av spelande, när en rollperson ibland eller alltid tar upp hela scenen. I Polaris var det alltid en rollperson som stod i fokus. Där hade vi fyra rollpersoner och i princip fyra parallella historier.

/Han som tänkte skriva frågor först men som kom på svaren medan han skrev

 

[Mogger]

Hur spelar du annars? Om du inte spelar Story now vill säga? Så där spelar jag nära nog alltid.

Lite osäker på vad jag ska svara på det. Jag spelar som omständigheterna kräver, men helst så som jag skrev i trådstarten.

 

[Svarte Faraonen]

Det känns också som att det blir spotlight-ögonblick med den här typen av spelande, när en rollperson ibland eller alltid tar upp hela scenen. I Polaris var det alltid en rollperson som stod i fokus. Där hade vi fyra rollpersoner och i princip fyra parallella historier.

Jag tror att ett Story Now-befrämjande rollspel mår bra dels av att ha ett system där det är lätt att skifta spotlighten och köra parallella historier (klippning och scenframing är utmärkt för detta), dels av att ha en grundstruktur som gör att rollpersonerna ändå interagerar med varandra stup i kvarten (Hx i Apocalypse World är bra för detta, i och med att det så tydligt etablerar relationer och dessutom ger en erfarenhet för att bygga vidare på dem). Jag har funderat på en annan, regelagnostisk variant som helt enkelt går runt på att man går runt bordet och säger vad ens rollperson tycker om att göra med de andra rollpersonerna ("Jag och Marja spenderar många sena fyllekvällar ihop", "Durgar är min favoritmotståndare i schack", etc).

 

[Ram]

Japp, det var en luddig fråga. Om jag utvecklar lite med min syn på det hela.

"När jag spelar min rollperson är jag alltid trogen henne. Jag spelar henne ärligt och utan avkall på det hon tror på, på den hon är."

Jag tar sällan eller aldrig hänsyn till vad jag tror att SL vill, vad storyn skulle må bra av eller vad de andra spelarna vill, utan utgår från att de också spelar sina karaktärer ärligt."

För mig är Story now ännu mer att jag vill spela karaktärer med brister och starka åsikter och sedan utmana denne. Att låta dennes vassa hörn och törnen rispa omvärlden. Helst av allt vill jag driva dennes övertygelser till kanten och bortom den. Att låta denne flamma upp och brinna ut.

För min del så följer jag alltid det som du beskriver i den första sektionen ovan (min uppdelning) i alla karaktärer och i alla spelstilar. Den andra delen följer jag också, men jag väljer karaktärens övertygelser och sinnelag annorlunda.

Det är alltså där snarare än i "karaktärstrogenhet" som jag förändras mellan agendor.

 

[Mogger]

Ah, då förstår jag bättre. Ja, jag spelar gärna aggresivt, intensivt osv men ser inte det som det primära. Jag står fast vid min första post. Det där med övertygelser, inre slitningar och sånt är inte nödvändigtvis en del av spelet och ibland vill jag (i teorin) spela långa kampanjer och suga på karaktären.

Vissa spel bör eller måste spelas som du säger men inte alla.

 

[Mogger]

1. Du kan bara paja äventyret om det finns något äventyr att paja. Jag spelar helst utan.
2. Jag ser inte roterande spotlight som ett problem.

 

[Ram]

Mjo, det var tillspetsat skrivet av mig, att sätta fokus på intensiteten snarare än mentaliteten. Det gjorde lite att jag misslyckades med att trycka på min riktiga poäng, den att det är min hantering av karaktären, både som spelare och spelledare som skiljer snarare än lojaliteten mot dennes övertygelser.

Dvs. jag förhåller mig annorlunda mot karaktären när jag spelar Story now. Den stackarn skall lida då.

 

[solvebring]

Story Now – jag kommer sannerligen aldrig att förstå vad det är. Ju mer jag läser om det, desto mindre förstår jag. Och så fort jag tror att jag förstått det så dyker något upp som bevisar motsatsen.

/solvebring som ville uttrycka sin frustration över att inte förstå. Å andra sidan måste man väl spela SN för att fatta SN...

 

[Svarte Faraonen]

Ett drag för roterande spotlights:

Ensamvarg

När du ger dig iväg på ett uppdrag på egen hand ska du slå för Instinkt. Vid ett särskilt resultat behåller du en reserv på 3. Vid ett ordinärt resultat behåller du en reserv på 1. Du kan när som helst spendera din reserv för att peka ut en annan spelare vid spelbordet och använda ett attribut från dennes rollperson i stället för ditt eget vid ett tärningsslag.

 

[Ram]

Har du testat att friforma med bara karaktärer (med brister eller problematiska relationer) förberedda och sedan varit lagom taskig mot dem om och om igen tills alla deras problem är behandlade? Det är enligt mig Story now på burk.

Det är också ett enkelt sätt att analysera story now.