"... då de flesta polyteistiska religioner snart strök på foten för de Abrahamitiska"
"Det finns för många religioner i Mundana jämfört med antalet statsbildningar [...] Daakkyrkan och Mhîmrätten borde inte vara det; de borde aktivt och framgångsrikt ha spritt sig till andra kulturer för länge sedan."
"... de kan vara gnosticister eller nåt"
Jag skulle verkligen vilja föreslå
Zoroastrianismen som inspirationskälla. Placera i så fall derivatet i lämplig smältdegel, gärna lite mitt i allting. Det skulle ge utrymme för en jävligt spännande blandning av kulturer, folkslag, kommers, osv (där en stat likt Jargien gärna känns lite för statisk); låt mig peka ut några av dess många balla element:
- som (semi-)polyteistisk (icke-abrahamitisk) statsreligion (för sassanidernas Persien) gick den under först på 600-talet; den är därmed inte särdeles anakronisk ur Mundanas tidsperspektiv sett (men det är nog inget problem)
- I grekisk myt-bildning ansågs den mystiske Zoroaster vara upphovsmannen till både magi och astrologi. Han tilskrevs många magiska egenskaper samt stor visdom (det vimlade av magiska skrifter med semi-nonsens tillskrivna hans hemligheter).
- Lägg därtill den mer sentida förekomsten av zoroastriska
magi i Persien; en mindre etnicitet vilka ansvarade för många religiösa åtaganden. De är upphovet till våra ord för "magi" och "magiker". De är sammantaget mycket tacksamma ur fantasysynpunkt.
- Zoroastriansimen, då som nu, tror inte på proselytism - det vill säga; det är en icke-missionerande religion man föds in i - och som statsreligion var den exeptionellt tolerant mot andra religioner.
Detta kan jämföras med gnosticismen som sedan länge gått och blivit lite av en rollspels-kliché. Visst, den är också ball - men det finns spår av den överallt numera, tycker jag.
"... jag har flera gånger argumenterat för att Kina är en bättre jämförelse givet den långa kontinuiteten i Mundana. Det står jag fortfarande för."
Kontinuiteten är en sak, men i övrigt finns det inga motsvarigheter till Kinas geopolitiska postition och isolation förutom möjlighen Ebhron och Menon-Aun.
"... skrotat matriarkatet i Momolan"
Ja tack! Usch och fy för sådana pajasfolk.
"... okej att Västmark har en president..."
Neeej, det är fan inte okej! Det här kände jag inte ens till, men titeln känns phett malplacé.
"... reservera exotismen åt tillfällen där den verkligen är på sin plats..."
Absolut - och jag tycker det här anspelar på diskussionen om High vs. Low. En stor styrka i Mundana är ju att däri passar både kamorfer och gyttjeromantik. Det visar hur exotismen kan få utgöra fägrande och fängslande inslag i en annars stundtals (och jämförelsevis) väl sammanhållen grisodlar-aktig värld. De är till och med avgörande för att intrigera och fånga intresse, varvid extra fingertoppskänsla bör avvaras åt dessa guldklimpar. Det kan därtill göras utan att bli så cheesy som i Momolan. Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.
"Statsbildningarna i Mundana har för mycket karaktären av nationalstater, vilket behöver luckras upp. Folk bör inte, i första hand, definiera sig själva i termer av 'Jargier' eller 'Mûhadin' eller 'Ebhronit', utan i termer av 'Daaktroende', 'Mhîmens undersåte', 'av Tarbatais blod', etc."
Utan att lockas in i allt för mycket Culture Gaming, borde riktlinjer i fråga av rangordning av lojaliteter, generella livsmål/värderingar eller liknande vara till stor hjälp (men det är ju Eon generellt ganska bra på - kanske inte just när det kommer till den här aspekten, men annars). De exempel du skriver ovan kan för övrigt vara väl lämpade för ett koncept-system likt Noirs - jag gillar idén att detta står direkt under rollpersonens namn. Tillhörighet och världsanknytning på direkten - boomchakalack!
"... något jag personligen älskar med Mundana är att det finns vettiga svarta kulturer ..."
Jag har kommit så långt i mina tankar att jag skulle kunna lägga till ett namn på den listan. Jag pratar om en komplett re-write av Mio-Enaras kultur, och den skulle bli le shit! (ursprungsförfattaren får ursäkta)