Vad är ni ute efter då ni köper rollspel? Gillar ni En Garde/Noir/Pathfinder storlekar eller snabba korta spel som i stort sett bara är att dra igång. Men framförallt: VAD attraheras ni av i dessa rollspel och är längden oväsentlig? Orkar ni igenom 400 sidor om ett spel om bara rätt egenskaper är uppfyllda?
Nekromanti Hur komplexa är rollspelen ni köper?
- Thread starter Niklas73
- Start date
solvebring
Superhero
Eftersom jag inte bara köper spel som jag vill spela, utan också spel som jag vill kolla på så varierar det ju. Jag föredrar dock kortare spel. Mastodontböcker är en klar nackdel för sådana som har lite mer tid till att ens bara läsa spelen. Nu för tiden letar jag väl dock efter lite mer alternativa spel som inte har alltför stort sidantal och som verkar snabbt att komma igång med.
Senaste spelet jag köpte var Sägen. Jag har inte fått tillfälle att spela det än men det är enligt mig ett bra spel, det är snabbt, enkelt, kort och mycket fritt. =)
Senaste spelet jag köpte var Sägen. Jag har inte fått tillfälle att spela det än men det är enligt mig ett bra spel, det är snabbt, enkelt, kort och mycket fritt. =)
Korta (och billiga) spel har större chans att bli köpta och lästa. Däremot verkar det som att "djupa" (jag vill skilja komplexitet och djup från varandra, men i det här fallet tror jag att djup och komplexitet är utbytbart) har större chans att bli spelade.
Jag kanske borde utvärdera mina köpmönster...
Jag kanske borde utvärdera mina köpmönster...
anth
Vetefan
Om jag inte får grepp om vad ett okänt rollspel handlar om bara genom att bläddra igenom boken - köper jag det inte om jag inte läst att det ska vara bra.
Burning Wheel är ett exempel på rollspel som jag ALDRIG skulle ha köpt om jag inte hade läst att det ska vara bra.
När det gäller spel som Pathfinder, Dungeons&Dragons och Vampire, där man ofta behöver köpa flera böcker för att börja spela, så har de en lång tradition - de är redan kända av mig, jag vet vad jag har att vänta mig även om jag kanske inte alltid får en översiktsbild bara genom att bläddra i böckerna (detta gällde t.ex. DnD4).
Burning Wheel är ett exempel på rollspel som jag ALDRIG skulle ha köpt om jag inte hade läst att det ska vara bra.
När det gäller spel som Pathfinder, Dungeons&Dragons och Vampire, där man ofta behöver köpa flera böcker för att börja spela, så har de en lång tradition - de är redan kända av mig, jag vet vad jag har att vänta mig även om jag kanske inte alltid får en översiktsbild bara genom att bläddra i böckerna (detta gällde t.ex. DnD4).
Patrick Bateman
Warrior
De gånger jag köper nya spel, är det förhållandevis komplexa spel. Mängden regler är inte ett mål i sig, men jag har svårt för rollspel där regelmekaniken ryms på några A4-sidor. Reglerna är inte ett mål i sig, men jag vill ha ett regelverk att falla tillbaka på för konfliktresolution m.m. För lite regler leder i mina ögon till SL:s godtycke. Det måste dock inte vara "realisktiska"/simulationistiska regler. Jag har nyligen köpt Legends of Anglerre (FATE) och uppskattar deras mer cineatiska infallsvinkel på regler. Likafullt är dock reglerna i LoA omfångsrika och verkar täcka de flesta situationer som kan tänkas uppkomma i spel (har inte läst färdigt boken). De är inte gjorde för att efterlikna realism, men täcker ändå in väldigt många områden.
Ofta, men inte alltid, skulle jag säga att jag hellre har lite mer regler, än mindre. Åtminstone så länge de olika regelbitarna är subsystem som kan läggas till eller tas ifrån utan att grundmekaniken bryter samman. Om jag tex skulle spela Eon, skulle jag vilja använda det detaljera stridssystemet, med många olika stridshandlingar, men antagligen välja bort biten med Utmattning och använda förenklat skadesystem utan blödning.
För mig är det med rollspel lite som med dator- och tv-spel: om jag behöver lägga mer engagemang i spelet, tror jag behållningen blir större i slutändan. Detta gör också att jag föredrar spel med en definierad och gärna omfångsrik spelvärld. Jag vill leva mig in i spelvärlden, förhålla mig till företeelser in-game. Om lite eller inget är definierat i förväg, blir det mindre att leva sig i i, vilket gör det mindre intressant i mina ögon.
Ofta, men inte alltid, skulle jag säga att jag hellre har lite mer regler, än mindre. Åtminstone så länge de olika regelbitarna är subsystem som kan läggas till eller tas ifrån utan att grundmekaniken bryter samman. Om jag tex skulle spela Eon, skulle jag vilja använda det detaljera stridssystemet, med många olika stridshandlingar, men antagligen välja bort biten med Utmattning och använda förenklat skadesystem utan blödning.
För mig är det med rollspel lite som med dator- och tv-spel: om jag behöver lägga mer engagemang i spelet, tror jag behållningen blir större i slutändan. Detta gör också att jag föredrar spel med en definierad och gärna omfångsrik spelvärld. Jag vill leva mig in i spelvärlden, förhålla mig till företeelser in-game. Om lite eller inget är definierat i förväg, blir det mindre att leva sig i i, vilket gör det mindre intressant i mina ögon.
Köper både och. Beslutet tas på rent känslomässiga grunder, om spelet har DET. Vad DET är varierar, men spelet ska ha en personlighet jag gillar.
Svenska spel köper jag av en ren stödsynpunkt. De måste vara rejält usla för att jag inte ska köpa dem. Så de faller lite utanför. Men om jag ska vara stygg så har svenskar svårt med det där med personligheten. Några spel är toppen, dock. Men oftast är det me-too-produkter vars nisch redan finns på engelska. Eller så har de en personlighet som inte passar mig.
Svenska spel köper jag av en ren stödsynpunkt. De måste vara rejält usla för att jag inte ska köpa dem. Så de faller lite utanför. Men om jag ska vara stygg så har svenskar svårt med det där med personligheten. Några spel är toppen, dock. Men oftast är det me-too-produkter vars nisch redan finns på engelska. Eller så har de en personlighet som inte passar mig.
I grunden köper jag spel som uppfyller:
1) Koncept. En grundtanke som tilltalar mig.
2) Utseende. Snygg layout och bilder.
Vad gäller komplexitet är det ganska enkelt:
Är det spelvärlden som är komplex, eller komplext beskriven? Sign me up!
Är det reglerna som är komplexa? Mycket låg chans att jag blir intresserad.
Jag köper spel för deras spelvärldar. Regelsystem kan i regel bara sänka, aldrig öka, min köplust.
1) Koncept. En grundtanke som tilltalar mig.
2) Utseende. Snygg layout och bilder.
Vad gäller komplexitet är det ganska enkelt:
Är det spelvärlden som är komplex, eller komplext beskriven? Sign me up!
Är det reglerna som är komplexa? Mycket låg chans att jag blir intresserad.
Jag köper spel för deras spelvärldar. Regelsystem kan i regel bara sänka, aldrig öka, min köplust.
Spider Jerusalem_UBBT
Swashbuckler
Kan inte säga det bättre själv.krank said:
Jag tycker att varje spel/spelstil/speltyp har sitt eget berättigande och sin egen tid och plats. (Lite som med Whiskey).Niklas73 said:
Vad gäller kortare/enklare spel är jag mer tolerant med begränsningar och regellätthet. Det är också mer ok för mig att improvisera både avvikelser i fiktionen och reglerna.
Ska jag spela längre kampanjer tycker jag bristerna blir mer uppenbara och jag vill oftast ha mer komplexa regler och fler valmöjligheter. Som spelare ökar då också behovet av att förstå systemet och helst också ha möjlighet att optimera spelandet regelmässigt.
Komplexitet i sig har aldrig varit något bekymmer i mina spelgrupper. Vi har spelat Rolemaster som standardspel för att det är något som alla kan och det har varit smidigt. Samtidigt som spelarna och i viss mån spelledaren fått välja att dölja/ignorera regelmotorn helt och hållet om de önskat.
Däremot uppskattar jag om spelen är bra strukturerade och lätttillgängliga.
//EvilSpook
Det var ganska brett.
Nu för tiden så orkar jag sällan sätta mig in i ett maffigare spelsystem. Senast var D&D4 men när jag började fundera på Warhammer 3 så pallade jag inte för det är för mycket att läsa.
Hellre små, smarta system som man kan göra mycket med. OCH som låter mig hacka det till något som jag själv trivs med. Alltså mindre pekpinnar och mer verktygslåda.
Då sätter jag mig hellre in i intressanta settings men även där har det varit lite stiltje den senaste tiden tyvärr...
Cog.
Nu för tiden så orkar jag sällan sätta mig in i ett maffigare spelsystem. Senast var D&D4 men när jag började fundera på Warhammer 3 så pallade jag inte för det är för mycket att läsa.
Hellre små, smarta system som man kan göra mycket med. OCH som låter mig hacka det till något som jag själv trivs med. Alltså mindre pekpinnar och mer verktygslåda.
Då sätter jag mig hellre in i intressanta settings men även där har det varit lite stiltje den senaste tiden tyvärr...
Cog.
Jag är främst ute efter en stämning när jag köper ett nytt rollspel, eller någonting unikt eller annorlunda settingmässigt. När det gäller system är det enda köpet jag gjort baserat på ett rollspels system Legends of Anglerre/Starblazer och då var det för att få ett heltäckande, ganska slimmat system som går att använda till mängder med olika settings.Niklas73 said:
Botulf
Hero
- Joined
- 25 Dec 2008
- Messages
- 1,269
Kort svar
När jag köper spel idag är tjockleken på regeldelen i spelet jämfört med fluffet defintivt viktigt för mig. Genre/setting är dock absolut mest säljande i mina ögon. Dock har de senaste spelen jag köpt oftast varit införskaffade av förhoppning att de ska kunna klistras ihop med spel som jag tyckt varit undermåliga/för jobbiga. Alltså hitta rätt regeltunna system till rätt setting. Där mängden regler och hur öppna dom är varit avgörande.
Längre svar
Grejen är att jag vill spela spela som Pathfinder/D20/D&D4, DoD Trudvang , Eon, Burning Wheel, Warhammer 3ed etc. De verkar super med en motiverad väl insatt grupp. Men jag brukar halvägs frustrerat lagt ner boken och börjat bläddra i något enklare. Förut så älskade jag splatbooks, moduler, system så täcker så mycket som möjligt... ända fram till att jag kom fram till att jag faktiskt inte spelade spelen aktivt egentligen. I teorin verkade det häftigt. Väl i praktiken så kände jag mig bara obekväm som spelledare. Att köra något hyfsat enkelt och inte allt för begränsande system och sedan fylla ut med massa friform är något som passar mig bäst. Däremot är jag konstigt nog väldigt lagd åt "gameism". Jag vill att systemen ska vara välbalancerade, strömlineformade , genomtänkta, lite taktiska, kastar ut onödigt baggage av anakronismer osv. Vilket kan vara svårt att hitta spel som fyller dom kraven. Och framför allt spel som känns kompletta(vilket är relativt).
Jag är jäkligt glad att jag hittade Barbarians of Lemuria, OGL retrospel och Savage Worlds som öppnat upp möjligheten för mig att spela flera spel i min bokhylla jag annars säkert inte skulle få tummen ur att ta mig an.
När jag köper spel idag är tjockleken på regeldelen i spelet jämfört med fluffet defintivt viktigt för mig. Genre/setting är dock absolut mest säljande i mina ögon. Dock har de senaste spelen jag köpt oftast varit införskaffade av förhoppning att de ska kunna klistras ihop med spel som jag tyckt varit undermåliga/för jobbiga. Alltså hitta rätt regeltunna system till rätt setting. Där mängden regler och hur öppna dom är varit avgörande.
Längre svar
Grejen är att jag vill spela spela som Pathfinder/D20/D&D4, DoD Trudvang , Eon, Burning Wheel, Warhammer 3ed etc. De verkar super med en motiverad väl insatt grupp. Men jag brukar halvägs frustrerat lagt ner boken och börjat bläddra i något enklare. Förut så älskade jag splatbooks, moduler, system så täcker så mycket som möjligt... ända fram till att jag kom fram till att jag faktiskt inte spelade spelen aktivt egentligen. I teorin verkade det häftigt. Väl i praktiken så kände jag mig bara obekväm som spelledare. Att köra något hyfsat enkelt och inte allt för begränsande system och sedan fylla ut med massa friform är något som passar mig bäst. Däremot är jag konstigt nog väldigt lagd åt "gameism". Jag vill att systemen ska vara välbalancerade, strömlineformade , genomtänkta, lite taktiska, kastar ut onödigt baggage av anakronismer osv. Vilket kan vara svårt att hitta spel som fyller dom kraven. Och framför allt spel som känns kompletta(vilket är relativt).
Jag är jäkligt glad att jag hittade Barbarians of Lemuria, OGL retrospel och Savage Worlds som öppnat upp möjligheten för mig att spela flera spel i min bokhylla jag annars säkert inte skulle få tummen ur att ta mig an.
Rickard
Urverk speldesign
Jag attraheras av en unique selling point i formen av att spelet ska presentera någonting annorlunda i spelform. Jag köpte Unknown Armies för att de hade ett annorlunda sätt att presentera världen. Jag köpte Trail of Cthulhu för deras investigator skills men också för att de presenterade monster på ett annorlunda sätt. Jag köpte Spirit of the Century för att det hade ett massivt spelledarkapitel om att spela pulp, något som få andra pulpspel har. Dessa spel är medvetna. Spelmakarna har tänkt kring rollspel och vad det är. Allting är skrivet med ett syfte. När jag märker det, så köper jag spelet direkt.
Dock skulle jag aldrig köpa spel FÖR ATT SPELA med ett regelsystem som sträcker sig längre än 70 sidor. Jag spelleder redan såpass många spel, så varför jag ska lära mig en till tjock lunta? Detta är anledningen till varför jag knappt har läst ToC:s och SotC:s regelsystem. De ligger klart över min smärtgräns.
Mouse Guard är annorlunda. Det spelledde jag faktiskt, trots att regelmängden är gigantiskt, men det spelet har möss. Om ett spel har möss så trumfar det alla begränsningar.
/Han som alltid läser in sig på ett spel innan han köper det, så det är väldigt sällan som han köper grisen i säcken
Dock skulle jag aldrig köpa spel FÖR ATT SPELA med ett regelsystem som sträcker sig längre än 70 sidor. Jag spelleder redan såpass många spel, så varför jag ska lära mig en till tjock lunta? Detta är anledningen till varför jag knappt har läst ToC:s och SotC:s regelsystem. De ligger klart över min smärtgräns.
Mouse Guard är annorlunda. Det spelledde jag faktiskt, trots att regelmängden är gigantiskt, men det spelet har möss. Om ett spel har möss så trumfar det alla begränsningar.
/Han som alltid läser in sig på ett spel innan han köper det, så det är väldigt sällan som han köper grisen i säcken
Ögat
Hero
Jag håller med i allt som föregående talare sagt!
Ögat
Hero
En utvikning om komplexa spel
Jag vågar påstå att nästan ALLA rollspelare kan köpa till exempel Pathfinder, ringa till sina polare och börja spela direkt trots att grundreglerna är en ganska tjock bok. På samma sätt tror jag att nästan INGEN rollspelare kan göra samma sak med Polaris. Jag tror helt enkelt inte att det handlar om hur komplext spelet är, utan hur likt/olikt andra spel det är.
Och, i linje med detta tror jag att jag föredrar spel som har några gemensamma drag med andra spel som jag spelat, bara inte för många. För mig är det sånt, snarare än längden som spelar roll. Jag försöker mig ogärna på något helt nytt om jag inte fått rekommendationer som jag upplever som pålitliga, oavsett som spelet är litet eller stort.
Efter att ha vidgat mina vyer lite den senaste månaden har jag kommit fram till att sidantal och regelmängd är en ganska värdelös mätare.
Jag vågar påstå att nästan ALLA rollspelare kan köpa till exempel Pathfinder, ringa till sina polare och börja spela direkt trots att grundreglerna är en ganska tjock bok. På samma sätt tror jag att nästan INGEN rollspelare kan göra samma sak med Polaris. Jag tror helt enkelt inte att det handlar om hur komplext spelet är, utan hur likt/olikt andra spel det är.
Och, i linje med detta tror jag att jag föredrar spel som har några gemensamma drag med andra spel som jag spelat, bara inte för många. För mig är det sånt, snarare än längden som spelar roll. Jag försöker mig ogärna på något helt nytt om jag inte fått rekommendationer som jag upplever som pålitliga, oavsett som spelet är litet eller stort.