Nekromanti Hur många här ROLLspelar egentligen?

[Harry S]

Är du en spelledare? Bra, då är det ditt jobb att göra en rolig flodhästmans röst. Varför? För då har du varit den tramsigaste personen i rummet och det är ok för nya eller osäkra spelare att försöka sig på skådespelande utan att vara rädda för att göra bort sig.

Seriöst, pressa ingen att rollspela. Bara rollspela på dem som en rolig flodhästman och så ökar chansen att de kommer rollspela

Jag håller med bortsett från delen om "ditt jobb" för jag tycker inte att spelledaren har en skyldighet att göra bort sig inför spelarna.

 

[Cybot]

Jag håller med bortsett från delen om "ditt jobb" för jag tycker inte att spelledaren har en skyldighet att göra bort sig inför spelarna.

Shit att missa poängen.
Det ÄR spelledarens skyldighet att gå så långt som det krävs (inom rimlighetens gränser) att få spelare att känna sig bekväma vid spelbordet och våga ta chanserna.

Dessutom. Man kan göra bort sig inför spelare som spelledare, genom att inte spela en rolig flodhästman.
Att göra bort sig är att av misstag bryta mot konventioner och på så sätt få en oönskad negativ konsekvens. Om man är medveten av konsekvensen av sitt handlande så kan man nästan per definition inte göra bort sig.

 

[Bifur]

Redan sagt av Harry S men det varierar storligen beroende på situation. Att initialt spela teater i den direkta interaktionen med SLP (och därmed SL) verkar ofta komma naturligt speciellt om man som SL lägger upp för det, men därifrån är steget ganska långt till att in-character konsekvent samspela med andra spelare. Likaså att konsekvent agera ut sin roll i mer övergripande mening. Diskussioner om t.ex. vägväl, målsättningar, taktik etc. sker nästan uteslutande out--of-character.

På en högre nivå tycker jag dock att i de flesta spelgrupper jag ingått är spelarna ganska noggranna i att låta RP:nas förutsättningar och livsmål styra deras handande men att det ofta sker i ganska teknisk mening, utan särskilt mycket inlevelse.

 

[CapnZapp]

Jag är lite trött på diskussioner rörande "ROLLspelande vs. rollSPELANDE", som jag ser det så finns det egentligen inga rätt och fel när det kommer till rollspel.

+1

 

[Harry S]

Shit att missa poängen.
Det ÄR spelledarens skyldighet att gå så långt som det krävs (inom rimlighetens gränser) att få spelare att känna sig bekväma vid spelbordet och våga ta chanserna.

Jag anser inte att spelledaren mer än någon annan som deltar i spelet har en sådan skyldighet. Jag är även tveksam till att det är en skyldighet som någon har men det bror mycket på vad man lägger i "rimlighetens gränser".
Jag försöker mer och mer komma bort från att spelledaren ska ha mer ansvar än att sköta de saker som måste vara hemliga för att storyn ska funka. Jag försöker att se spelledaren som en specialspelare istället för en spelledare.

Dessutom. Man kan göra bort sig inför spelare som spelledare, genom att inte spela en rolig flodhästman.
Att göra bort sig är att av misstag bryta mot konventioner och på så sätt få en oönskad negativ konsekvens. Om man är medveten av konsekvensen av sitt handlande så kan man nästan per definition inte göra bort sig.

Jag förstår inte vad du vill ha sagt med det.

 

[Genesis]

Jag anser inte att spelledaren mer än någon annan som deltar i spelet har en sådan skyldighet. Jag är även tveksam till att det är en skyldighet som någon har men det bror mycket på vad man lägger i "rimlighetens gränser".
Jag försöker mer och mer komma bort från att spelledaren ska ha mer ansvar än att sköta de saker som måste vara hemliga för att storyn ska funka. Jag försöker att se spelledaren som en specialspelare istället för en spelledare.

Plus ett till detta. Det är skitbra att man jobbar för att skapa en trygg stämning i gruppen där man vågar göra bort sig och spela djärvt och sårbart, men det är ingalunda spelledarens ansvar. Ofta är spelledaren den mer erfarna spelaren i gruppen och i vissa spel har spelledaren också mer verktyg än de andra spelarna, men att bidra till en trygg och avslappnad stämning i gruppen är allas jobb.

 

[P@n]

Tycker det är en smak sak vilken still av rollspel man ska spela. Eller gruppen som spelar. Men måste säga att jag har svårt att se hur det är roligt med rollSPELANDE.

Om det är någon form av rollSPELANDE man vill ha är ju brädspel bättre.

Så till trådskaparen är jag/min spelgrupp endast inriktade i ROLLspelande. Sen lite olika metoder för att uppnå verbal strid. Röst förvrängningar med mera.

Men när vi ska få in nya medlämmar att prova denna still möter man ofta skeptism.

 

[krank]

Tycker det är en smak sak vilken still av rollspel man ska spela. Eller gruppen som spelar. Men måste säga att jag har svårt att se hur det är roligt med rollSPELANDE.

Om det är någon form av rollSPELANDE man vill ha är ju brädspel bättre.

Jag ser inte riktigt varför. Fatta mig inte fel nu, det var sånt där jag också brukade säga innan jag prövade D&D4e och insåg hur kul det var.

Alltså, varför ska jag spela brädspel om det är D&D jag vill spela? Det är inte som att två olika brädspel är likadana (jämför till exempel Fia med Knuff och Twilight Imperium...) eller fyller samma funktion. Om jag vill specifikt spela D&D på ett brädspeligt sätt, till exempel, finns det någon endaste god anledning att välja ett brädspel istället? Det finns spel och spelstilar som rör sig i gränslandet, och det tycker jag är helt OK givet att rollspel trots allt en gång i tiden föddes urt konfliktspelen och alltid har haft en fot kvar där.

Om man läser mina inlägg i den här tråden kan man lätt få för sig att jag enbart tycker att "ROLLspelande" är roligt. Men hela "vs"-debatten, där det ena ställs mot det andra, tycker jag känns ganska 90-tal och överspelad. Det finns många olika sätt att spela rollspel och man behöver faktiskt inte förstå vad andra finner roligt i spelstilar man inte uppskattar. Man kan sträva efter att förstå, men då tycker jag att det är en bra idé att göra det på ett respektfullt sätt så att de inte framstår som att man försöker berätta för andra hur de borde spela, att det sätt de spelar på är "fel".

Jag tycker om "ROLLspelande". Och "rollSPELANDE". Och "roLLSPelande"... Allt kan vara kul om det görs rätt och man tar det för vad det är.

Men när vi ska få in nya medlämmar att prova denna still möter man ofta skeptism.

Jag tror att det ofta handlar om att det är svårt att öppna upp sig och lämna ut sig på det viset. Tänk på hur många som har skitsvårt att tala inför folk. Är man inte redan en van talare eller teaterapa är det nog svårt att våga förställa rösten. Jag tänker mig att många är rädda att de ska bli skrattade åt. Vilket, om man ska vara brutalt ärlig, antalet dessutom är fallet.

Så jag tror mycket på det här med att skapa utrymmet, och föregå med gott exempel, men att inte försöka tvinga eller pusha. Folk kommer att börja testa när de är bekväma. Första steget är bara att få dem att komma till spelmötet, och då kanske man inte måste trycka så hårt just på förställa-rösten-grejen till exempel...

 

[P@n]

@Krank
Var nog dåligt skrivet. Men som jag sa är det nog en smaksak. Bara det att JAG inte kan se det roliga i rollspel som är fokuserat på tärnings rullande.
Nu är det så att jag har provat det. Jag har spelat jätte mycket tärnings inriktade rollspel där fokus ligger på leveling med mera. Och ja, det var en gång i tiden roligt. Nu har jag svårt för det.

Jag vet att jag har en felaktig inställning som ser ut så här: "Allt blev så mycket roligare och bättre när vi slutade fokusera på tärnings regler och att förbättra våra karaktärer. Det blev som en ilumination, jag såg sanningen. Ahhhh man kan göra på det här sättet istället."
Och nu tror jag att alla som inte tycker om ROLLspelande inte testat det, och sett sanningen.

Och så landar vi på jorden och på miner mig att det hela är en samk ska.
Men suma sumarum tror jag det är bra att prova nya saker. Det var så mina ögon öppnades.
Ush, jag e en skadad människa.

 

[KnightVision]

Jag blir nostalgisk! Tråden känns så 90-tal!

 

[slanfan]

Per definition är det det enda jag gör när jag spelar rollspel (en aktivitet som inkluderar småätande, tramsande och rökpaus (rökning är dåligt)).

 

[Trollkalle]

jag e typ den ende i min grupp som gör till rösten och faktiskt försöker spela min karaktär som den som den är men 1. Jag lyckas oftast inte så bra och 2. dem andrai gruppen skrattar bara och det gör det bara konstigt.

 

[Bifur]

@Krank
Var nog dåligt skrivet. Men som jag sa är det nog en smaksak. Bara det att JAG inte kan se det roliga i rollspel som är fokuserat på tärnings rullande.
Nu är det så att jag har provat det. Jag har spelat jätte mycket tärnings inriktade rollspel där fokus ligger på leveling med mera. Och ja, det var en gång i tiden roligt. Nu har jag svårt för det.

Jag vet att jag har en felaktig inställning som ser ut så här: "Allt blev så mycket roligare och bättre när vi slutade fokusera på tärnings regler och att förbättra våra karaktärer. Det blev som en ilumination, jag såg sanningen. Ahhhh man kan göra på det här sättet istället."
Och nu tror jag att alla som inte tycker om ROLLspelande inte testat det, och sett sanningen.

Och så landar vi på jorden och på miner mig att det hela är en samk ska.
Men suma sumarum tror jag det är bra att prova nya saker. Det var så mina ögon öppnades.
Ush, jag e en skadad människa.

Tja olika saker är olika för olika människor helt enkelt. Sanningen är att det beror mycket på kontexten. Fokus på spelet (inte nödvändigtvis regelmekaniken dock) är ofta kul i grupper som gillar det, medan fokus på teater och inlevelse är kul i grupper som gör det till sin grej. Vad som emellertid inte är så roligt är personer som ensidigt trycker igenom en viss form i en spelgrupp - som envetet i varje läge ska spela ut sin karaktärs målsättningar istället för att gå vidare för att föra intrigen framåt, eller som vägrar tala i första person ens i avgörande SLP-konversationer.

Och ja, visst känns det 90-tal.

 

[holmstrom]

Vad som emellertid inte är så roligt är personer som ensidigt trycker igenom en viss form i en spelgrupp - som envetet i varje läge ska spela ut sin karaktärs målsättningar istället för att gå vidare för att föra intrigen framåt

Ah, du menar följande?

SL: Efter en lång och mödosam resa anländer ni till slut till den tysta lilla byn, djupt inne i skogen. Ni är trötta och hungriga men samtidigt fulla av beslutsamhet. Om den dyrköpta informationen ni följt inte var totalt pladder skall det vara här kultledaren har sitt hemliga tillhåll. Det är svårt att inte tänka på de hundratals barn som fått sätta livet till i domedagskulten. Vad gör ni?
RP (tjuv): Finns det något av värde att stjäla?

 

[Bifur]

Ungefär. Fast min fundering gällde snarare den fiktiva motsatsen SPEL-TEATER, din tjuv är snarare en del av motsatsen INTRIG-KARAKTÄR. Nu tenderar ju paren korrellera:
SPEL-TEATER
INTRIG-KARAKTÄR
men så behöver det inte alls vara, har faktiskt varit med om en del upplägg som varit starkt karaktärsdrivna men som fortfarande varit väldigt spelinriktade.

 

[P@n]

jag e typ den ende i min grupp som gör till rösten och faktiskt försöker spela min karaktär som den som den är men 1. Jag lyckas oftast inte så bra och 2. dem andrai gruppen skrattar bara och det gör det bara konstigt.

jag har alltid inställningen att det är min uppgift att ha roligt och inte någon annans. tror jag fick det tipset från någon härifrån. Jag gör också massa röster för att JAG tycker det är roligt. Jag känner mig så cool eller löjlig beroende på. Det är kul att känna sig löjlig.

Så jag tycker du ska fortsätta göra röster som alla skrattar åt.

 

[Rhodryn]

Så lite som möjligt, så sällan som det går.

Och det gör jag inte bara för min egen skull, då jag alltid har haft rätt stora problem med det sociala... det är inte min starka sida alls (även om den är bättre nu tack vare rollspelandet, dock ej ens i närheten av "normal" nivå), utan det gör jag även för de andra spelarnas skull.

För om jag skulle försöka mig på att ROLLspela mina karaktärer mer ofta... agera ut min karaktär, prata som den, etc... så skulle jag bli ett hinder för rollspelandet i sig. Och det baserar jag på hur jag är som person i konversation i verkliga livet.

Det kan ta tid för mig att säga vad jag vill ha sagt... och hur det visar sig kan komma från många olika vinkar och anledningar. Må det vara mängden jag har att säga (vilket kan variera från "inget alls", till "dinna öron kommer blöda av trötthet när jag är klar"), till att jag stakar mig och kommer av mig från vad jag pratar om (glömmer bort ord som jag måste försöka hitta igen, kommer in på en annan linje av grejer, och/eller den andra personen avbryter mig vilket kan tidsvis orsaka problem för mig och vad jag försöker säga), till att jag kan behöva en del tid på mig att tänka igenom vad jag vill säga innan jag säger det... och säkert en del/många andra anledningar till att det kan vara så för mig i det sociala och att snacka med folk.


Som det är så är jag oftast den långsammaste på att rollSPELA, jag behöver en viss tid på mig att komma fram till vad jag vill göra mm, jag tittar på allt från alla möjliga synvinklar, tar in smådetaljer med scenariot som kan vara avgörande för hur jag eventuelt skulle kunna "lösa" situationen, och sollar mig ner tills jag tillslut har "ett svar" på "problemet". Det är inte det att jag är dum i huvudet eller något... snarare motsattsen... utan det är helt enkelt så att detaljer är oerhört viktiga för mig, och för mig så är "långsamt och rätt" viktigare än "snabbt och fel", för jag vill försäkra mig om att jag har "svarar rätt" på allt på "prover" som jag svarar på (oavsätt om det är ett faktiskt prov som i skolan, eller en arbetsuppgift på ett arbete, eller en social situation där jag pratar med någon, eller en farlig situation i ett rollspel). Det betyder ju inte alltid att jag faktiskt är långsam, det beror på vad det är ju... men inom vissa saker så kan det betyda att jag faktiskt är långsam (som i det sociala då), medan jag är oerhört snabb på många andra saker.

Så om jag då lägga på ett tjockt lager av "ROLLspela", när jag spelar rollspel, så skulle de runt mig antagligen börja slita ut sitt hår i ren frustration över hur lång tid det skulle ta för mig att göra något. XD

Så nä... jag ROLLspelar så lite som möjligt... det tunna lager av ROLLspelande jag faktiskt har får förbli så pass tunt som det är... både för att jag känner mig oerhört obekväm av att behöva ROLLspela, och för att jag helt enkelt inte har den "skickligheten" när det gäller det mesta som har med det sociala att göra, och även då så klart för att det skulle störa rollspelandet som helhet allt för mycket ur ett tidsaspektiv av det hela.


Medan jag skrev detta så fick jag en bild i huvudet av en fotboll som sparkas mot ett mål... där de flesta människorna tenderar vara rena raka powersparkar som går direkt mot mål... medan jag mer fungerar som en väldigt kraftig skruvad fotboll, där de flesta först undrar "Vart fan sparkar han den? Den kommer ju hamna uppe på läktaren! BUH! DU SUGER!", innan bollens skruv tillslut grabbar tag i luften och svänger tillbaka och flyger in i mål. XD