Jag lider med dig. Jag har haft spelare som verkligen försöker se hur långt de kan sträcka sitt jävlande när de verkligen testar gränser. Jag hade en spelare som var spelare med en annan spelledare från början. Den spelledaren spelledde en Eonkampanj och sen Pendragon. Spelaren fick infall ibland att se hur långt han kunde testa gränserna med spelledaren och spelledaren blev mer och mer frustrerad med spelaren. Till slut så sa spelledaren åt hel gruppen att sluta försöka hitta på egna lösningar på saker och bara följa de ledtrådar och planer han hade planerat.
Den typen av spelare kan vara rätt farliga. Vare sig de tänjer på gränserna för att förstöra eller bara för att de tycker att det är kul med konsekvenser så tränar de SL att säga nej. Oavsett hur de tänkjer på gränserna så upplever jag det som att få spelledare kan få till ett bra äventyr eller en bra kampanj om någon spelare hela tiden skall se var gränserna går, både när det gäller vad de får göra i själva spelet och med reglerna.
Wow. Det är det värsta spelledandet jag hört talas om som inte också utgjorde riktiga brott.
Ibland så når man helt enkelt en gräns med folk, det blir för jobbigt att fortsätta för att de inte kan bete sig. SL gjorde inte rätt i det scenariot, men om spelaren var jobbig typ hela tiden så har jag ändå viss förståelse för att SL till slut fick nog.
Vad tråkigt att det gick som det gick. Jag har ju pratat i tidigare trådar att den typ av rollspel jag gillar är ett slags sambeträttande mellan spelare och spelledare, men hjälps tillsammans åt att föra berättelsen framåt. Då blir det trist när någon spelare går solo så att säga och vill att allt ska handla om hen och hens önskningar.
Med det sagt så säger min erfarenhet mig att fängelsemiljöer är otroligt svårt att få bra. Det är ofta någon spelare som känner sig frustrerad över att bli hunsad och så slutar det med en massa trots. De enda gånger jag fått fängelsemiljöer att funka är när vakterna i princip aldrig ingriper och det istället är gängen som styr. Rollpersonerna måste välja mellan olika fraktioner, men varje vak har konsekvenser. Sånt har gått bra, men högsäkerhetsanstalter med vakter som straffar rollpersoner har aldrig blivit kul i min spelgrupp.
Det är lite samma som när rollpersonerna blir omringade och beordrade att ge upp. De gör aldrig det, oavsett hur många fler motståndarna är, och om de väl gör det blir det ofta sura miner för att de tvingats till nåt de egentligen inte ville.
Spelarna visste att det skulle vara ett fängelseäventyr innan vi började. De andra spelarna var rätt bra på att hitta vakternas blind spots och lista ut vad deras scheman var. Ja, de var bra på att hitta dessa blind spots till dess att spelförstöraren sabbade det för dem. Sedan så straffades personerna inte om de inte muckade gräl med vakterna (de skulle kunna straffas om de gjorde något uppenbart fel när vakterna såg det, men det var bara en spelare som såg till att han blev straffad....
Är man ett kompisgäng som spelar rollspel eller ett rollspelsgäng som är kompisar?
Jag har svårt att relatera till tråden. Har ni på allvar spelare som är äldre än tonåringar som saboterar ett spelpass för att de är uttråkade eller är det gamla anekdoter som tas upp?
Personen som sabbade mötet för mig är över 50...
Som jag förstod fördjupande inlägg så var det redan bestämt från början att de skulle börja i ett fängelse. Så spelarna var med på det från början, om jag förstod det rätt.
EDIT: Eller ja, spelarna var medvetna om det från början i alla fall. Om de "var med på det" är ju en helt annan sak.
De visste vad äventyret skulle handa om när jag pitchade det till dem. Alla visste vad det skulle vara för typ av äventyr redan innan session 0.
