Rant rant rant
Och jag röstar för båda.
Att skilja på här i mitt tycke är Belöning nu och Belöning senare
Blweuh. Jag avskyr pudelrollspel, så det kommer alltid som en chock för mig hur någon kan uppskatta sånt.
Om du verkligen menar vad du skriver så vet jag redan att du och jag är helt inkompatibla: Om vi träffades i verkligheten så skulle luften mellan oss börja spraka och lukta ozon, och om vi skakade hand med varandra så skulle våra underarmar implodera. I sådana fall är det ingen mening med att vi någonsin pratar med varandra i framtiden.
Men om du
inte riktigt menar vad du skriver - åtminstone inte
innerst inne - då finns det hopp om att vi i framtiden kan fortsätta diskutera med varandra. Så det är i förhoppning om det jag skriver följande, för att försöka omvända dig:
---
När jag lyckats skriva en riktigt bra bakgrundshistoria så har jag gjort det för att jag själv tyckt att det varit roligt, och för att jag trott att det skulle kunna göra spelsessionen mer intressant för oss alla i gruppen. Om jag
inte gjort det så har det berott det på att jag inte har haft tid eller kommit på några tillräckligt bra idéer just i den här sessionen.'
Att ha roligt och kunna underhålla ens vänner, det är sin egen belöning. Åtminstone så som jag ser det. Det är "belöning nu" så det räcker och blir över om det.
Men om du skall
bestraffa mig för att jag inte har haft tillräckligt med tid och inspiration för att komma på några bra idéer, då säger jag bara fuck you och drar. Spelledare som bestraffar sina spelare är inte värda att lägga ens tid på.
Dessutom; spelledare som använder problemlösningsresurser som belöning, de förstår ingenting om hur spel funkar. Ett magiskt +1 svärd och tio guldmynt är inte någon belöning i sig. Om det hade varit det så hade det varit en
ännu större belöning om du gav mig ett magiskt +20 svärd och alla guldmynt i världen. Men så funkar det inte. Spelledare som tror att problemlösningsresurser är belöning är helt enkelt inte duktiga spelledare - de visar nämligen i handling att de inte förstår hur spel fungerar.
De är bevisligen (och det här är inget man kan argumentera emot. Pudelrollspelare är
tveklöst antingen oerfarna, ointelligenta eller vad som inte kan beskrivas med något annat ord än "onda". Antingen gör de spelsessionen tråkigare för sina spelare för att de inte vet bättre (vilket inte är något att skämmas för. Vi kan ju alla lära oss mer och bli bättre), eller bara för att de är uppfyllda med någon sorts kosmisk ondska och måste utplånas för världens och rollspelshobbyns framtid. Och inte stämmer väl det in på dig? Det är i alla fall inte vad jag tror; du verkar ju så sympatisk)
Vad som
är en belöning, det är välskrivna, underhållande och engagerande äventyr. Problemlösningsresurser i form av XP, guld och utrustning - deras uppgift är att låta spelet utveckla sig allteftersom man spelar det. När man ger problemlösningsresurser åt rollpersonerna så medför det att de kan ta sig an utmaningar som tidigare varit för svåra för dem; alltså öppnar sig nya möjligheter för spelarna. Detta är ett motmedel mot leda och repitition.
Men det funkar bara om man faktiskt har fått spela igenom det första stadiet först, innan man får de resurser som krävs för att man ska kunna ta sig an de utmaningar som väntar i nästa stadie. Så att ge problemlösningsresurser för saker som en välskriven bakgrund - det är helt meningslöst. Tänk så här: Problemlösningsresurser funkar precis som resor. När man varit för länge i Sverige så kan man vilja åka till Spanien för att få lite variation. Men de som
bor i Spanien är ju inte immuna mot leda.
Pudelrollspelare är de dummaste rollspelare som finns, för de tror att det är det svärdet och guldmynten i sig som är belöningen. Precis som om det var Spanien i sig som gjorde att människor fick lite variation i sin vardag. Sanningen är förstås att det är
utvecklingen som är den sanna belöningen. Alltså att få problemlösningsresurser som gör att man kan börja ta itu med utmaningar på en högre nivå
efter att man vant sig vid utmaningarna på den lägre nivån. Eller att åka till ett annat land
efter att man börjat känna leda i ens nuvarande.
Dessutom kan det rubba balansen runt spelbordet om man bara ger belöningar till
vissa av ens spelare. Detta gäller visserligen inte i alla spelgrupper eller alla spelare; jag är exempelvis mycket nöjd med att gestalta en helt framgångslös rollperson - jag hittar nämligen alltid andra sätt att engagera mig i handlingen - men många spelare tappar lusten om de inte ges lika stora möjligheter att lösa utmaningarna i äventyret som sina medspelare. Därför är det ett oerhört dåligt spelledarknep att enbart förse vissa av ens spelare med problemlösningsresurser - särskilt när det gäller sådana som inte kan fördelas rättvist inom gruppen, såsom XP. Det är inte lika illa med guldmynt och utrustning, eftersom sådana kan fördelas inom gruppen, men--
(Det här är så viktigt att jag påbörjar ett nytt stycke
De spelledare som belönar
vissa av ens spelare med
XP - för att de gjort något som borde vara en tillräckligt stor belöning i sig självt - de är de sämsta spelledarna som finns i hela universum. Vi måste alla göra vårt bästa för att antingen
omvända dem (vilket är vad jag försöker göra här och nu med dig - jag gillar dig nämligen alldeles för mycket för att jag ska kunna se dig fortsätta med ditt syndfulla leverne utan att agera för ditt eget bästa)...
...tja, eller så bränner vi dem på bål, helt enkelt.
)
