Hur mordisk är du som spelledare? Poll!

Hur mordisk är du som spelledare i äventyrarfantasy?

  • Blod åt blodguden! Jag dödar spelarkaraktärer med vilje

  • Spelarkaraktärer dör hela tiden men jag gör det inte med vilje

  • Spelarkaraktärer dör ofta

  • Spelarkaraktärer dör sällan

  • Ingen spelarkaraktär har någonsin dött

  • Jag ingen spelarkaraktär KAN ens dö vilket spelarna vet

Results are only viewable after voting.
Finns inget alternativ som passar min grupp .

Dom dör men för sällan för att rösta på ofta , dom dör inte heller så sällan att jag kan rösta på sällan .

Min grupp ligger nånstans mittemellan dom dör ofta och sällan.

När dom dör så är det aldrig för att jag är antagonistisk utan det är naturliga följder av dom val som spelarna gör i spelet.

Väljer dom att anfalla lord nekrotikus torn som är vaktat av 500 zombies och en demon får som skylla sig själva om dom dör , går hob barden klenus minimalus och retar upp orch barbaren anabolikus gigantus och hen slår ihjäl barden får barden skylla sig själv det är dock alltid utfall ifrån deras egna in-game val .
 
Svarade "dör sällan" men det är så klart ett relativt mått. I vår Symbaroum-kampanj har 4 av 8 inblandade RP totalt dött men det är över 91 pass och otaliga strider. (Gissar att dödligheten per fara är någon procent om jag höftar ca 1,5 fara per pass.) I Tatters of the King dog 4 av sammanlagt 6 RP men bara en under kampanjens gång och resterande 4 i slutkonfrontationen med Kungen (som ju inte är en strid alls). Och så vidare.

Det vill säga: det praktiska måttet vid bordet är döda RP per spelad timme, inte per strid. Är det väldigt lite strid är systemets dödlighet inte lika viktig som om det är många strider.
 
Last edited:
Jag svarade sällan, men jag kan faktiskt inte påminna mig en enda rollperson som strykt med sedan 80-talet.

I min nuvarande Traveller-kampanj, som vi är drygt 10 spelsessioner in i, så har rollpersonerna haft sina vapen dragna en gång och förberett sig på strid. Men det visade sig att de som hade hunnit till platsen före dem också redan hade dragit sig vidare. Samt att två av dem flydde undan en uppretad mobb vid ett tillfälle. Så antalet strider är hittills noll.

I min just nu pausade Star Wars-kampanj så är rollpersonerna skadade efter att ha kraschat sin Landspeeder på Taris, och de gömmer sig från en bunt Rakghouls, och har flera kilometer till närmsta säkra plats. Om de överlever det vet jag inte förrän vi kommer igång med den kampanjen igen.
 
Egentligen "Jag följer reglerna", men mitt föredragna spelsätt är att ingen rollperson kan dö utan spelarens explicita medgivande. Det främjar trygghet i gruppen, att ingen behöver vara rädd att få sin rollperson tagen ifrån sig, och alla kan bidra med sina bästa idéer och låta rollpersonen agera enligt vad de tycker vore roligast, istället för att behöva försöka undvika dåliga utfall för rollpersonen.

Rollpersoner dör såklart hela tiden; det är supervanlingt, men det är alltid med spelarens medgivande (och ofta på spelarens eget initiativ). Så jag svarade "Jag ingen spelarkaraktär KAN ens dö vilket spelarna vet", men det är ju egentligen fel. Egentligen borde det väl vara "Spelarkaraktärer dör hela tiden men jag gör det inte med vilje", men det känns som att det underförstått innebär att det är reglerna som dödar rollpersoner i det alternativet.

Så mitt egentliga svar skulle vara "Rollpersoner dör hela tiden, men det är för att spelarna själva väljer det".
 
Lupus Maximus said:
Jag svarade sällan, men jag kan faktiskt inte påminna mig en enda rollperson som strykt med sedan 80-talet.
Click to expand...

+1. Jag var hårt inne på plotpansar och fusk med tärningar för att RPs inte skulle dö länge, men i min senaste kampanj körde jag inte med det - folk kunde ha dött, men gjorde det inte (pga DnD5).

I min senaste längre Pendragon-kampanj dog RPs som flugor, men det tycker jag inte är ”äventyrarfanatsy”.
 
Last edited:
Bifur said:
I Tatters of the King dog 4 av sammanlagt 6 RP men bara en under kampanjens gång och resterande 4 i slutkonfrontationen med Kungen (som ju inte är en strid alls). Och så vidare.
Click to expand...
Ah, missade äventyrarfantasy i rubriken. Då är jag nog mindre mordisk ändå, fast svaret kvarstår. Det händer men är inte så vanligt.
 
Oj, jag missade också "äventyrarfantasy". Då är nog svaret "Jag har inte spelat äventyrarfantasy sedan tonåren".

EDIT: Då minns jag inte hur ofta folk dog. Tror att det var ovanligt. Minns att jag råkade skjuta ihjäl en annan rollperson när jag fumlade i Eon. Men då var jag ju såklart inte spelledare själv. Generellt var det inte så farligt att en rollperson dog. Man hade ju ett halvdussin andra som man gjort och inte kunnat spela med, och det var ju inte som att någon fortsatte med samma rollperson i nästa speltillfälle i alla fall.
 
Jag varierar mig som spelledare, oftast med spelet/världen som grund för hur dödligt det är. Gamma World är det spel med flest döda spelarfigurer, mycket pga att vi kört köpäventyr där och det finns några monster som nästan garanterar dödar åtminstone en och ofta flera rollpersoner vid ett möte. Jag har också flera spel där ingen nånsin dött. Till största delen är jag en spelledare som inte vill att rollpersoner dör. I längre kampanjer där jag gör äventyren själv bygger jag upp händelser runt rollpersonerna baserat på vad de gör och visar intresse för och tar jag kål på dem så har jag ingen nytt av allt det arbetet.

Med det sagt så har jag sedan 1986 exempelvis spellett Gamma World med totalt 52 döda rollpersoner med 6,5 döda rollpersoner per äventyr, och då har jag verkligen förstört statistiken då de första äventyren är köpäventyr men sen har jag gjort egna äventyr och i dem har ingen dött. Detta är över två kampanjer.
I Forgotten Realms har jag dödat 30 rollpersoner med 1, 6785 döda rollpersoner per äventyr över 4 kampanjer och en del från en annan kampanj.
I 34 kampanjer och spel har ingen dött. I 20 har någon dött. I ett 10-tal vet jag inte utan att rota i gamla papper.

Vid ett tillfälle som jag kommer ihåg har jag dödat 2 rollpersoner med vilja. Jag räknar inte med när rollpersoner dödats av min vilja som ett steg i en kampanj som exempelvis skett i början av en Vampirekampanj (nähä?) och i slutet av en Greyhawkkampanj där nästa steg är deras själar i nya kroppar i Planescape.

Nu blev det lite statistik utanför äventyrarfantasy om man inte har ett väldigt vitt begrepp om fantasy.
 
Jag tänker inte rösta eftersom jag inte spelleder äventyrsfantasy. Jag skulle kunna tänka mig att spelleda detektiv-mysterie-lösarfantasy nån gång dock.

Men hur som helst tror jag inte att jag dödat en rollperson på… minst tjugo år, tror jag. Kanske hände det nån gång på gamla Mutant Chronicles-tiden? Fast det känns osannolikt givet hur jäkla ickedödligt det systemet är.

Eller, nu om jag på – jag minns inte alls vad jag spelledde, men det var nån gång då jag signalerat jättetydligt (tyckte jag) att någon form av monster var alldeles för mäktigt och inte skulle bråkas med utan mer var ett mysterie att lösa, och en spelare ändå valde att gå in och vifta svärd. Ver det fantasy? Det kan det ha varit, svärd var ju inblandade tydligen. Hur som helst gick det inte så bra för rollpersonen, och jag minns att spelaren blev sur. Hen var väl vad jag såhär i efterhand kan kategorisera som en combat-as-sport-spelare, alltså "on ett monster dyker upp så måste det gå att ha ihjäl" och "alla encounters ska vara balanserade".

Men ja, jag är ganska säker på att det var typ 20 år sedan och jag minns varken spelvärld eller spel eller nånting alls utom just att det där hände.

Så… "Inte så mordisk" tror jag är vad jag vill få fram att jag är.
 
När jag spelleder ett äventyr i äventyrarfantasy vill jag att äventyret ska kännas som en berättelse och jag och spelgruppen hjälps åt att berätta. Rollpersonerna är då huvudpersonerna i denna berättelse och är från början till slut med om en spännande resa där de förhoppningsvis lär sig något under tiden. Om typ hela gruppen skulle dö mitt i skulle det kännas konstigt. Eller ännu konstigare, om nästa grupp också skulle dö och äventyret liksom går vidare som en stafettpinne. Av den anledningen vill jag inte att gruppen för innan slutmålet så exempelvis ”på färden”-strider är sällan dödliga i mina spel. Om spelarna däremot gör något som går emot all sans och vett så blir det lite mer lotteri, har de tur med slagen så klarar de sig och annars får de bita i gräset.

Senaste gången rollpersoner dog var i Sagan om Ringen Rollspelet när äventyrargruppen befann sig i kummelåsarna. De går då ner i ett gravkummel, i princip söker upp en kummelgast (fast inte riktigt med flit) och när de då står öga mot öga mot denna fruktansvärda odöda monstrositet (rollpersonerna hade ingen vana att möta odöda varelser så detta borde skrämt byxorna av dem) väljer de att ta till vapen! Det blev inget roligt utfall för rollpersonerna kan jag säga…
 
Min röst hamnade fel, men det är väl inte lika viktigt som Riksdagsvalet.
"Jag ska rösta S, råkar lägga i en SD-valsedel"

Plus att jag läste dåligt, har inte spellett fantasy på år och dar.
 
Last edited:
Några dödade RPs som jag glömt:
  1. En CoC-RP (konstnär) som dödades av en kultist.
  2. En DnD3-RP (skurk) som dödades av en eldelementar.
Plus:
  1. En Western3-RP (sporting man) som fick en career ending skada av en mexikansk bandit. [Kul berättelse, en muskötkula på absurt avstånd som träffade efter att jag slog 20-20-18 och som tog i armen, Kapande skada].
 
Jag röstade för den tid när jag spellett som vuxen, dvs det här seklet (2005 och 2018-tills-nu), och då har jag inte tagit död på någon enda rollperson. Jag är antagligen lite för snäll som SL, men jag kan å andra sidan inte direkt komma på något tillfälle när någon rollperson borde ha dött så här i efterh
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top