DanielSchenström
Swashbuckler
Jag håller som bäst på att fila på ett skräckäventyr eller tre och har kollat genom ett par av äventyren i Sveroks scenariobank för att se lite hur andra beskriver sina äventyr.
Tänkte också ta och fråga er hur mycket ni tycker man ska beskriva när man skriver för andra. Föredrar ni att man bara lägger upp det sakligt, eller att man lägger med subjektiva beskrivningar också? Ska det vara bara det nödvändigaste, eller närmare fyllig prosa.
Här är en liten passage så ni kan se hur jag skrivit det som är skrivet hittills:
"Argons tronrum och tankemaskinerna
14. Rummet fylls av ett hummande ljud.
Centrum i rummet är en marmorpelare med en sfärisk nedsänkning, som om en stor kula eller boll ska vila i den.
På var sida om den står tre 2, 5 meter höga cylindriska behållare som hyser humanoider av sex olika slag, en människa, en dvärg, en alv, en konkiri (som den långe i Oakgrove Eight), en kolab (som Cadlab i Oakgrove Eight) och en varelse som de inte känner igen (en skepnadsändrare av samma slag som K’riss). Ljudet kommer från behållarna.
Konkirins behållare har spruckit på vissa ställen och köttet har svällt och lösts upp till lösa klumpar som vid minsta rörelse faller av skelettet.
Någon form av maskin är inhyst i toppen av behållaren och personerna hålls fast i huvudet av en kloliknande mekanisk arm. Från maskinen löper tjocka slangar ner i halsen på dem. De pulserar med grön vätska.
Dessa maskiner har använt personernas hjärnvågor för att styra andra av samma art. Maskinerna fungerar fortfarande men de flesta personerna är bortom all räddning, det är bara hjärta och delar av hjärnan som hålls vid liv, inte medvetandet i sig, eller kroppens övriga funktioner. Vätskan i behållarna förhindrar förruttning.
Varje maskin drivs av ett batteri.
Människan är en man i 40-årsåldern och bär en ljusröd tunika och har rödbrunt skinn och långt svart hår med fjädrar. Människans maskin är mer utbyggd än de andra och med nyare delar.
Dvärgen är en man som ser ut att vara i 30-årsåldern och bär en shackrutig poncho i gult och grönt och bruna läderbyxor. Han har blek, nästan vit hy med ljusbrunt kort hår och ett vältrimmat getskägg. Han är bred och muskulös som en kroppsbyggare men är inte över 1, 5 meter. Han ger intrycket av en märkligt proportionerad människa.
Alven är en kvinna i som ser ut att vara i 20-årsåldern och bär en ljusblå tunika och kjol. Hennes hår är kort och framåtkammat och hon har sneda mandelformade ögon liknande en del asiaters. Hennes öron är smala och spetsiga. Hennes ansikte är mycket smalt, men inte smalare än vissa människors.
Konkirin är väldigt lång och för att få plats med honom har de böjt hans knäleder så att det ser ut som han står på dem. Han ser ut att ha varit i 50 årsåldern och köttet är uppsvullet och missfärgat med vita fläckar och svarta spruckna ådror. Kläderna är bara trasor och det går inte se vad de en gång i tiden varit.
Kolaben är en man av okänd ålder och på grund av sin otroliga storlek har armarna avlägsnat och skinnet där sytts ihop. Trots det så ser han ihoptryckt ut behållaren. Skinnet är mellangrönt och det vita håret är en smal strimma på toppen av huvudet, som en tuppkam. Huvudet har två breda utstickande öron som slutar i spetsar. Munnen är bred och fyra platta tänder sitter nedanför underläppen. Ögonen är helt vita. Den har ingen näsa. Den bär en kilt i vit bomull. En stor tatuering täcker bröstkorgen och axlarna och ser ut att föreställa en stiliserad fågel med utspridda vingar.
Den sista humanoiden är en muskulös person utan kläder. Den är människolik men med grövre, ljuslila hud. Den saknar kroppsbehåring och har en smal mun som skurits upp för att få rum med alla slangar. Näsan är nästan bara ett smalt hål nära de svartbruna ögonen. Skepnadsändraren lever fortfarande men har inte kunnat ta sig loss från maskinen (och kan inte göra det heller om inte batteriet tas bort). Han har format om sitt inre för att hålla sig vid liv.
Om Miracle försöker undersöka dem telepatiskt kommer han bara få fragmentariska bilder, av silverne amöbavarelser som opererar på honom, och konstant smärta innan avsvimning befriat dem från smärtan, samt att de använts för att ta över andras medvetanden vid stora religiösa massmöten. Har de undersökt utsidan av templet så känner han igen templet som platsen för massmöten. Smärtan som deras sinnen sänder ut och våndan för för vad de använts till är så stark att de hotar att skada Miracle. Skadevärdet är X, och för var av de första fyra personerna som undersöks sänks viljestyrkan med X poäng, så den tredje och fjärde undersökningen kan skada honom. Skepnadsändraren sänder inte ut någon smärta, bara hat och Miracle kan känna att han är medveten. Hans unika förmågor har låtit honom överleva trots varelsernas försök. Från denne kan han få en klarare uppfattning om vad som hänt. Skepnadsändraren verkar ursprungligen kommit från en befäst by i ett nordligt land där flera av hans typ bodde. Han sändes iväg till Atlantis för att att spionera och blev intresserad av Argonkulten. Han bröt sig in i templet och förfasades när han såg Argon ändra sig från en silverman till en amöbaaktig varelse. Sekunden efter var han omgiven av andra silveramöbor och släpad till rum 3 där han opererades på och sattes in i cylindern och inplacerad som den sista av dem.
Om de befriar honom kommer han tacka dem på de språk han kan vilket är Egyptiska och Persiska. Miracle kan dock förstå meningen telepatiskt. Han kommer slåss med dem och följa dem tills äventyret är slut."
Tänkte också ta och fråga er hur mycket ni tycker man ska beskriva när man skriver för andra. Föredrar ni att man bara lägger upp det sakligt, eller att man lägger med subjektiva beskrivningar också? Ska det vara bara det nödvändigaste, eller närmare fyllig prosa.
Här är en liten passage så ni kan se hur jag skrivit det som är skrivet hittills:
"Argons tronrum och tankemaskinerna
14. Rummet fylls av ett hummande ljud.
Centrum i rummet är en marmorpelare med en sfärisk nedsänkning, som om en stor kula eller boll ska vila i den.
På var sida om den står tre 2, 5 meter höga cylindriska behållare som hyser humanoider av sex olika slag, en människa, en dvärg, en alv, en konkiri (som den långe i Oakgrove Eight), en kolab (som Cadlab i Oakgrove Eight) och en varelse som de inte känner igen (en skepnadsändrare av samma slag som K’riss). Ljudet kommer från behållarna.
Konkirins behållare har spruckit på vissa ställen och köttet har svällt och lösts upp till lösa klumpar som vid minsta rörelse faller av skelettet.
Någon form av maskin är inhyst i toppen av behållaren och personerna hålls fast i huvudet av en kloliknande mekanisk arm. Från maskinen löper tjocka slangar ner i halsen på dem. De pulserar med grön vätska.
Dessa maskiner har använt personernas hjärnvågor för att styra andra av samma art. Maskinerna fungerar fortfarande men de flesta personerna är bortom all räddning, det är bara hjärta och delar av hjärnan som hålls vid liv, inte medvetandet i sig, eller kroppens övriga funktioner. Vätskan i behållarna förhindrar förruttning.
Varje maskin drivs av ett batteri.
Människan är en man i 40-årsåldern och bär en ljusröd tunika och har rödbrunt skinn och långt svart hår med fjädrar. Människans maskin är mer utbyggd än de andra och med nyare delar.
Dvärgen är en man som ser ut att vara i 30-årsåldern och bär en shackrutig poncho i gult och grönt och bruna läderbyxor. Han har blek, nästan vit hy med ljusbrunt kort hår och ett vältrimmat getskägg. Han är bred och muskulös som en kroppsbyggare men är inte över 1, 5 meter. Han ger intrycket av en märkligt proportionerad människa.
Alven är en kvinna i som ser ut att vara i 20-årsåldern och bär en ljusblå tunika och kjol. Hennes hår är kort och framåtkammat och hon har sneda mandelformade ögon liknande en del asiaters. Hennes öron är smala och spetsiga. Hennes ansikte är mycket smalt, men inte smalare än vissa människors.
Konkirin är väldigt lång och för att få plats med honom har de böjt hans knäleder så att det ser ut som han står på dem. Han ser ut att ha varit i 50 årsåldern och köttet är uppsvullet och missfärgat med vita fläckar och svarta spruckna ådror. Kläderna är bara trasor och det går inte se vad de en gång i tiden varit.
Kolaben är en man av okänd ålder och på grund av sin otroliga storlek har armarna avlägsnat och skinnet där sytts ihop. Trots det så ser han ihoptryckt ut behållaren. Skinnet är mellangrönt och det vita håret är en smal strimma på toppen av huvudet, som en tuppkam. Huvudet har två breda utstickande öron som slutar i spetsar. Munnen är bred och fyra platta tänder sitter nedanför underläppen. Ögonen är helt vita. Den har ingen näsa. Den bär en kilt i vit bomull. En stor tatuering täcker bröstkorgen och axlarna och ser ut att föreställa en stiliserad fågel med utspridda vingar.
Den sista humanoiden är en muskulös person utan kläder. Den är människolik men med grövre, ljuslila hud. Den saknar kroppsbehåring och har en smal mun som skurits upp för att få rum med alla slangar. Näsan är nästan bara ett smalt hål nära de svartbruna ögonen. Skepnadsändraren lever fortfarande men har inte kunnat ta sig loss från maskinen (och kan inte göra det heller om inte batteriet tas bort). Han har format om sitt inre för att hålla sig vid liv.
Om Miracle försöker undersöka dem telepatiskt kommer han bara få fragmentariska bilder, av silverne amöbavarelser som opererar på honom, och konstant smärta innan avsvimning befriat dem från smärtan, samt att de använts för att ta över andras medvetanden vid stora religiösa massmöten. Har de undersökt utsidan av templet så känner han igen templet som platsen för massmöten. Smärtan som deras sinnen sänder ut och våndan för för vad de använts till är så stark att de hotar att skada Miracle. Skadevärdet är X, och för var av de första fyra personerna som undersöks sänks viljestyrkan med X poäng, så den tredje och fjärde undersökningen kan skada honom. Skepnadsändraren sänder inte ut någon smärta, bara hat och Miracle kan känna att han är medveten. Hans unika förmågor har låtit honom överleva trots varelsernas försök. Från denne kan han få en klarare uppfattning om vad som hänt. Skepnadsändraren verkar ursprungligen kommit från en befäst by i ett nordligt land där flera av hans typ bodde. Han sändes iväg till Atlantis för att att spionera och blev intresserad av Argonkulten. Han bröt sig in i templet och förfasades när han såg Argon ändra sig från en silverman till en amöbaaktig varelse. Sekunden efter var han omgiven av andra silveramöbor och släpad till rum 3 där han opererades på och sattes in i cylindern och inplacerad som den sista av dem.
Om de befriar honom kommer han tacka dem på de språk han kan vilket är Egyptiska och Persiska. Miracle kan dock förstå meningen telepatiskt. Han kommer slåss med dem och följa dem tills äventyret är slut."
att beskriva för andra spelledare hur det ska låta i ett visst rum kan underlätta .. eller hur? men samtidigt finns det ju dom som kommer att ändra på vissa ljud för att skapa det dom tycker/tror blir en bättre stämning i äventyret ... osv.
