WRNU Hur mycket flamsar och tramsar ni när ni spelar rollspel?

[Conan]

När jag ser på youtube kanaler och dyl. där folk spelar rollspel så verkar 90% av tiden bestå till att flamsa och tramsa. Kommer det ett monster så ägnas ofta fem minuter och flams istället för att gestalta rollpersonernas reaktioner, och i princip inga seriösa dialoger förs mellan spelare eller slps.

För egen del ser jag inget värde i det, och håller det till en minimal nivå i mitt spelande. Det betyder förstås inte att man inte kan ha roligt när man spelar, men humorn finns ofta "in-game" i situationer och dialoger som uppstår. Med andra ord är ganska sällan jag skrattar utan att min gubbe också gör det och vise versa.

Hur mycket flams och trams ägnar ni er åt i ert rollspel, och vad tycker ni om flams och trams?

 

[DeBracy]

3-48 % av tiden beroende på spel, grupp, tillfälle, etc.

 

[ceruleanfive]

3-48 % av tiden beroende på spel, grupp, tillfälle, etc.

Ganska exakt så, ja. Är alla med på det kan det vara trevligt ibland. Men om man flamsar mer än man spelar kanske man ska sluta spela och bara umgås istället.

 

[Bifur]

Helst: så lite som möjligt, vilket ibland kan vara en hel del.

 

[krank]

3-48 % av tiden beroende på spel, grupp, tillfälle, etc.

Typ så, ja.

Och likt ceruleanfive vill jag gärna avbryta och övergå till fokus på umgänge, kanske över ett lättsamt brädspel, om det blir för mycket.

Vad som är "för mycket" beror såklart på.

 

[RasmusL]

Det beror väldigt mycket på spel för min del. Jag vägrar D&D utan flams och jag vägrar Svart av kval, vit av lust eller Montsegur 1244 med trams. Jag tycker att D&D lämpar sig dåligt för o-flams och de andra dåligt för flams, typ.

 

[Rymdhamster]

17-29% flams och trams, generellt sett.

Jag ser sällan en poäng att spela spel som kräver total avsaknad av flams och trams (även om jag självklart är beredd att göra undantag, från gång till gång). Men jag vill sammtidigt ha huvudfokus på faktiskt äventyrande och sånt.

Självfallet är gränsen flytande. Under en blöt kväll på värdshuset kan flamset och tramset mycket väl vara en viktigt del av äventyrandet.

 

[Khan]

Så lite som möjligt, helst.

Humor är endast okej om det är diegetisk humor för mig, allt annat blir tyvärr brott mot fiktionen. Jag gillar tex Svenil eller Fallen Reich, två spel som har mycket humor och flams i sig, men hanterar det genom att rollpersonerna är fullkomligt seriösa och det absurda i sig blir humor. Det är inte samma sak som att spelarna flamsar, om ni förstår vad jag menar. Att flamsa är att inte ta spelet på allvar. Och när en av spelarna har preppat och lagt ner mycket tid på det hela är det inte särskilt trevligt att tramsa bort tiden.

 

[kwarnberg]

Absolut minimum. Finns få saker som kan sabba skojigheten för mig som... skoj och flams. Jag hatar innerligt när spelare (eller spelledare för den delen) gör saker för att få reaktioner från de andra runt bordet. Det tenderar ju främst att handla om skratt. Eller i poddsammanhang - när folk gör saker för att vara roliga för lyssnarna.

Jag avskyr överlag när man metakommenterar på det som händer i spel för att lyfta fram att det var kul. Det är ofrånkomligt att det händer ibland, och det är okej. Men håll det till ett minimum.

 

[God45]

Beror på spel. I vissa spel är frågan hur mycker vi rollspelar medan vi flamsar och tramsar

 

[Monokel]

Det brukade nog vara en hel del flams en gång i tiden, men nu är det max 1 % av tiden. När vi drar igång spelet så går alla in i fokuserat rollspelsläge och sedan stannar vi där tills klockan blivit för mycket. Och för egen del måste jag säga att det är riktigt kul att spela på det sättet!

 

[Mannen i skogen]

Eller i poddsammanhang - när folk gör saker för att vara roliga för lyssnarna.

Rollspelsklubben, jag tittar på dig!

 

[Henke]

Tycker det beror väldigt mycket på vad tramset och flamset består av. När vi spelade WFRP2 för en massa år sedan så var det så tramsigt och flamsigt att jag som SL blev avbruten av det. Det spelpasset ser jag som ett lågvattenmärke.

Att det däremot dyker upp roliga situationer i spel som framkallar skratt tycker jag snarare kan vara härligt och helt ok som comic relief när situationen vid ett annat tillfälle kan vara väldigt ångestladdad. Men det beror som sagt också på spel och situation. Har t.ex. svårt att tänka mig en lyckad Fiasco-session där man inte hade roligt. Men när vi har spelat Svavelvinter har det givetvis funnits komiska situationer, men också så dystra situationer att jag vet att vissa spelare mått dåligt efteråt eftersom inlevelsen helt enkelt varit lite väl stor. Har svårt att påminna mig att jag spelat någon session där alla varit gravallvarliga hela tiden.

 

[kwarnberg]

Rollspelsklubben, jag tittar på dig!

Ja, det är en podd som är fullständigt omöjlig för mig att lyssna på. Gjort två försök, klarar ca 20 minuter innan jag var tvungen att stänga av.

Sen kan ju skratt och skämt som kommer från rollpersonerna vara fantastiskt! Särskilt skämtande som kommer från en desperat rollpersonen i ett försök att undvika sina egna känslor. Men de skämten får aldrig ha som mål att få de andra runt bordet att skratta - de är till för att visa rollpersonens desperation.

 

[God45]

Ja, det är en podd som är fullständigt omöjlig för mig att lyssna på. Gjort två försök, klarar ca 20 minuter innan jag var tvungen att stänga av.

Sen kan ju skratt och skämt som kommer från rollpersonerna vara fantastiskt! Särskilt skämtande som kommer från en desperat rollpersonen i ett försök att undvika sina egna känslor. Men de skämten får aldrig ha som mål att få de andra runt bordet att skratta - de är till för att visa rollpersonens desperation.

Men det är ju kul att skratta! Om spelet är bra och har en allvarlig nog stämning blir man insugen och det händer mindre så klart. Men att hata på att folk har kul känns dumt.

 

[afUttermark]

Jag spelar minotaur och spelgruppen består av en demonbesatt magiker, en sjörövarkaptensanka, en gentlemannatjuv och en riddersman. Lägg därtill SLPs(henchmen) i form av dvärgliks kanonjär och reptilmansstyrman. Klart det blir flams. Klart det blir metasnack. Självklart vill vi inte spela brädspel, då hade vi väl gjort det.

Jag skulle någon gång vilja vara med och se när någon ultraseriös Sl lirade "oraklets fyra ögon". Mest för att se vad som skiljer från mitt eget spelande.

 

[kwarnberg]

Men det är ju kul att skratta! Om spelet är bra och har en allvarlig nog stämning blir man insugen och det händer mindre så klart. Men att hata på att folk har kul känns dumt.

Jag har inget emot att folk spelar flamsigt och skrattigt. Det är bara inte min preferens. Det är inget jag kommer lyssna på och sannolikt inte en grupp jag kommer spela länge med, men jag kommer inte försöka förbjuda folk att spela hur de vill.

 

[Mannen i skogen]

För att svara på själva frågan så tycker jag att vi i min grupp flamsar precis lagom mycket för att orka med att ta de allvarliga stunderna i spelet på allvar.
Men någon procent har jag därmed jättesvårt att gissa mig till.

 

[Franz]

Oftast kommer flamset från dråpliga situationer som rollpersonerna råkar ut för, antingen yttre omständigheter eller om de är kul karaktärer. Samma sak med slp's. Det är inte ovanligt med slp's i form av comic relief i våra äventyr.

Det beror ju dock på vilket spel vi spelar eller vilket form av äventyr man som sl förberett. Vill jag spelleda ett seriöst äventyr med mörk ton brukar jag prata med spelgrupp en innan och det har aldrig varit något problem.

Dock spelar vi sällan, men har väldigt långa spelpass. Har man börjat spela kl. 10 på morgonen och fortfarande kör 03 på natten samt har druckit litervis med kaffe kan det spåra ibland. Ingen tycker egentligen att det är så jättelajbans, men sånt händer.

För flera år sen hade vi en spelare som alltid tröttnade på sin karaktär under äventyret gång och då bröt inlevelsen helt, började göra saker som gick helt emot karaktären personlighet och som saboterade både för sl och de övriga spelarna. Den typen av flams och trams står jag inte ut med!

 

[Rangertheman]

Inlevelsebrytande skämt förekommer då och då men inte särskilt mycket regelrätt flamsande. Skulle det någon gång spåra ur tar vi en kort flamspaus för att sedan återgå till spelet. Just allt trams är en viktig anledning till att jag har svårt för de flesta AP-poddarna.