Nekromanti Hur mycket kan man tvinga spelare till?

[Bassejr]

Spelarna har självklart all rätt att göra vad de vill med sina karaktärer, förutsatt att man sätter upp vissa ramar. Ramarna består vanligtvis av en uppsättning regler för att påvisa en karaktärskvaliteer, samt en samling ärketyper, arbetsklasser, och spelbara raser som spelarna får hålla sig till för att inte bara säga "Jag är gud, jag är bättre än alla på allt" och vinna varje argument med det.

Men hur långt är det ok att gå? Jag har otaliga gånger hamnat i situationer där min kära gamla rumskompis blivit arg på mig som person, för att min Chaotic Evil karaktär dödar ett vittne som inte vill sammarbeta, där hans Lawful Neutral karaktär vill låta vittnet gå och tro på att det kommer vara tyst. liknande konflikter har dykt upp mellan mina spelare när det kommer till vilken sida av olika konflikter de väljer att ställa sig på, om någon mins min gamla "Dead gunners" kampanj som jag skrev om, där jag övervägde att göra spelet till pVP för att ge spelarna regelmässigt stöd för att vela slå ihjäl varandra.

Så vad är då alternativet? Jag vet till att börja med inte om min rumskompis skulle vara mindre arg på mig om han tvingades spela en Chaotic Evil karaktär, och om jag har en kul chaotic evil karaktär i huvudet vill jag ju få spela ut den, men är det i en sån situation berättigat att spelledaren förutbestämmer att vi alla ska ha sammanliggande alignments, för att vi inte ska börja slå ihjäl varandra det första vi gör? Hur mycket längre än så är det ok att spelledaren "dikterar" hur spelarna spelar sina karaktärer?

 

[BiobunkerVII]

Om spelarna blir förbannade på varandra på riktigt (inte karaktärerna i spelet) skulle jag som SL tycka att karaktärerna är inkompatibla.
Beror kanske på vilket spel man spelar men för mig är det bra om karaktärerna inte är dödsfiender såvida det inte tillför något väldigt extra till spelet.

 

[chrull]

Om spelarna blir förbannade på varandra på riktigt (inte karaktärerna i spelet) skulle jag som SL tycka att karaktärerna är inkompatibla.
Beror kanske på vilket spel man spelar men för mig är det bra om karaktärerna inte är dödsfiender såvida det inte tillför något väldigt extra till spelet.

Eller så är det spelarna som är inkompatibla.

Som vanligt är mer kommunikation lösningen. Ta reda på exakt varför folk blir arga på varandra, prata om saken, se om det finns en lösning.

Att spela onda rollpersoner är inte alltid lätt, rätt och roligt. Det finns gott om grupper som inte vill eller klarar av att hantera konflikter i spelgruppen, spelare som är vana vid att rollspel handlar om truppspel, där gruppen förväntas sammarbeta mot ett gemensamt mål 99% av tiden och om man har en sådan spelare som dessutom ser äventyret som något som måste lösas och vinnas så kan det clasha hårt mot en spelare som tycker det är roligt att spela en ond/impulsiv/"bråkig" rollperson.

Sen finns det ju också spelare som verkligen älskar att sätta käppar i hjulen för allt och medvetet eller ej hela tiden tar beslut som bara gör allt jävligare, för att det verkar vara kul just då.

Prata om det, ta reda på exakt varför det blir bråk och diskutera fram en lösning.

 

[Lupus Maximus]

Jag kör på vad som nu mera är mitt standardsvar; det beror på spelstil.

Själv vill jag ha en hög nivå av intern logik i spelet, och jag skulle nog själv ha svårt att komma på en anledning där en chaotic evil och en lawful good verkligen skulle samarbeta (lawful evil kanske, men...). Så det skulle nog mest bli ett scenario där två rivaler/fiender råkar ha ett gemensamt mål eller problem.

Om någon låter något från interaktionen i spelet gå ut över interaktionen utanför spelet skulle jag nog sätta upp mycket snävare ramar över hur gruppen får se ut.

 

[BiobunkerVII]

"Eller så är det spelarna som är inkompatibla."

Korrekt

 

[Krille]

Men hur långt är det ok att gå?

Så långt som alla är villiga att acceptera.

Det blir till att hitta en minsta gemensamma nämnare: det är INTE okej att låta ens eget kul köra över någon annans kul. I så fall får man hitta ett annat sätt att uttrycka sin rollperson.

 

[Mtb]

Spelarna har självklart all rätt att göra vad de vill med sina karaktärer, förutsatt att man sätter upp vissa ramar. Ramarna består vanligtvis av en uppsättning regler för att påvisa en karaktärskvaliteer, samt en samling ärketyper, arbetsklasser, och spelbara raser som spelarna får hålla sig till för att inte bara säga "Jag är gud, jag är bättre än alla på allt" och vinna varje argument med det.

Men hur långt är det ok att gå? Jag har otaliga gånger hamnat i situationer där min kära gamla rumskompis blivit arg på mig som person, för att min Chaotic Evil karaktär dödar ett vittne som inte vill sammarbeta, där hans Lawful Neutral karaktär vill låta vittnet gå och tro på att det kommer vara tyst. liknande konflikter har dykt upp mellan mina spelare när det kommer till vilken sida av olika konflikter de väljer att ställa sig på, om någon mins min gamla "Dead gunners" kampanj som jag skrev om, där jag övervägde att göra spelet till pVP för att ge spelarna regelmässigt stöd för att vela slå ihjäl varandra.

Så vad är då alternativet? Jag vet till att börja med inte om min rumskompis skulle vara mindre arg på mig om han tvingades spela en Chaotic Evil karaktär, och om jag har en kul chaotic evil karaktär i huvudet vill jag ju få spela ut den, men är det i en sån situation berättigat att spelledaren förutbestämmer att vi alla ska ha sammanliggande alignments, för att vi inte ska börja slå ihjäl varandra det första vi gör? Hur mycket längre än så är det ok att spelledaren "dikterar" hur spelarna spelar sina karaktärer?

Du och din kompis kanske måste gå halva vägen var och kompromissa lite?

Om du nu vill spela en oberäknelig psykopat som förstör allt för resten av spelgruppen (eller för delar av den) så är det ju inte raketforskning att lista ut att dina medspelare kommer bli rätt irriterade, trots att det bara är ett spel. Är det ens troligt att en Chaotic Evil och en Lawful Neutral-karaktär vill ha något med varandra att göra och ingå i samma äventyrargäng med tanke på de extremt olika synsätten på hur man förhåller sig till omvärlden?

Det blir ju lite som att ha en spelgrupp där karaktärerna består av en fanatisk, lågpannad, labil och extremt våldsam nynazist, en lika fanatisk AFA-stolle, en misogyn toksexist som bara måste vräka ur sig nedlåtande kommentarer om kvinnor i ett kör och en rabiat feminist med Valerie Solanas SCUM-manifest som Bibel (som hon högt och ljudligt mässar ifrån i tid och otid) skulle försöka ingå i en äventyrargrupp tillsammans. Det skulle aldrig fungera.

Varför går ni inte halva vägen var? Det ska ju trots allt vara kul att spela tillsammans men det kan ju knappast ses som lyckat om spelarna blir asförbannade på varandra därför att deras rp inte funkar ihop.

 

[Sodivra]

Man kan inte tvinga en spelare till något. Allt rollspel sker på egen vilja. Jag larvar mig inte! Den här biten är riktigt, riktigt viktig.

Däremot kan man föreslå precis vad som helst till de andra spelarna, och om de vill spela det så spelar man det, och det blir alltid bra.

 

[krank]

Jag vet till att börja med inte om min rumskompis skulle vara mindre arg på mig om han tvingades spela en Chaotic Evil karaktär, och om jag har en kul chaotic evil karaktär i huvudet vill jag ju få spela ut den, men är det i en sån situation berättigat att spelledaren förutbestämmer att vi alla ska ha sammanliggande alignments, för att vi inte ska börja slå ihjäl varandra det första vi gör? Hur mycket längre än så är det ok att spelledaren "dikterar" hur spelarna spelar sina karaktärer?

1. Allt sånt här tycker jag beror på spelgruppen. I vissa spelgrupper är det inte okej alls att försöka begränsa varandras rollpersonsval eller handlingar som rollpersonen. I andra är det helt OK.

2. Jag tycker att det är en bra grej att snacka ihop sig när man skapar rollpersoner, så att alla är "med på banan". Redan där kan man då se att "okej, jag är good och du är evil, hur kommer det funka? Vill vi ha en aggro stämning i gruppen eller ska vi modda våra koncept så att de funkar bättre ihop?" Det här ligger inte bara på spelledaren, tycker jag.

3. Jag personligen är rätt okej med allt från full frihet till att i princip få en färdigskriven rollperson från SL. Det enda jag kan tycka känns problematiskt är om jag sätts att spela någon som är väldigt drivande och/eller utåtriktande, för sånt är jag ganska dålig på att spela.

 

[slanfan]

Jag tycker att man både kan och ska "tvinga" spelarna att rata om sin gruppdynamik innan och även under spel. Om några vill ha som grej att deras roller bråkar om saker blir det givetvis bäst om spelarna har sagt det åt varandra innan spel, så man kan ha kul i stället för att känna sig ständigt påhoppad.

 

[DynamicMan_UBBT]

Vad alla andra sa, typ. Man får ju försöka prata ihop sig som grupp om hur saker ska fungera - så pass att inte hela kampanjen rasar åtminstone. Det har mindre med tvång från spelledaren att göra och mer med spelarna i gruppen, skulle jag säga (även om SL så klart kan vara med och pusha i olika riktningar).

Om två spelare absolut nödvändigtvis måste spela två helt inkompatibla karaktärer, och bägge vägrar att ändra sig, så är nog det bästa att helt enkelt inte spela ihop i den kampanjen tycker jag. Kanske kan ni spela tillsammans i två olika kampanjer, med olika inriktningar så att ni båda får utrymme för varsin spelstil?

Med detta sagt så vill jag ändå understryka att bland de roligaste rollspelsupplevelser jag har haft är just i grupper där karaktärerna varit djupt inkompatibla och konstant otrevliga mot varandra - inklusive rena attentat när utrymme funnits för sådant. Men då var det i grupper där alla spelare höll konflikten inom spelet, ingen blev arg i verkligheten och alla var med på noterna när vi väl upptäckte vartåt det barkade...

 

[Mannen i skogen]

När jag är spelledare och startar en kampanj så ger jag alltid spelarna riktlinjer för hur de ska skriva sina rollfigurer. Dessa riktlinjer handlar dels om vilka kontakter med spelvärlden rollfiguren måste ha för att kunna platsa i kampanjen (t ex att rollfigurerna måste vara knutna till en viss arbetsgivare eller bo i samma by).
Jag brukar också säga att ingen får ha någon egenskap som gör rollfiguren inkompatibel med någon annan rollfigur. Hit hör t ex att man hatar vissa typer så mycket att man inte kan samarbeta med dem. Vill en spelare ändå ha ett sådant karaktärsdrag så pratar vi igenom hur rollfigurerna löser detta så att inte spelet låser sig.
Jag brukar också kräva att rollfigurerna har en grundläggande lojalitet till varandra. Tycker man inte om varandra så samarbetar man ändå för att man jobbar för en gemensam sak eller arbetsgivare.
Detta gör jag för att jag inte gillar när rollfigurerna motarbetar varandra. Jag har ännu inte haft någon spelgrupp som hanterat det bra.

På detta sätt utplånar jag inte all konflikt i spelgruppen.
Lika väl som goda vänner eller arbetskompisar kan råka i luven på varandra, så har mina spelares rollfigurer bråkat med varandra. Men de grälar bara, ingen drar blankt.
Jag uppmuntrar spelarna att ha metadiskussioner med varandra om hur deras rollfigurer ska hantera varandra.

Så – måste rollfigurerna ha samma alignment?
Nej, det tror jag inte. Men se vad som händer om ni tillämpar "grundläggande lojalitet" mellan rollfigurerna. De kan ha helt olika åsikter om hur något ska göras (t ex låta vittnen leva eller ej), men av någon anledning (hitta på när ni gör rollfigurerna) så går ingen emot någon annans uttryckliga åsikt. Åtminstone inte när denne ser.