Jag slår bara tärningar när det visar sig att inget annat hjälper. Jag försöker alltid resonera med dem först, men ibland är man bara tvungen att ta till våld.
Ja, alltså, det slås (eller slogs, snarare, men jag ska hålla mig till en tidsform) ganska mycket tärningar i vår grupp, speciellt i stridssituationer, men också vid andra tillfällen där en viss handlings utfall kan påverka "äventyrets" riktning, till exempel då någon ska klättra uppför en vägg, stjäla en uppstoppad apa eller jonglera med kejsarens nattkärl. Då det gäler rent sociala färdigheter -- övertala en stadsvakt, hålla tal på ett AA-möte eller förföra en tysk expressionistisk poet -- är tärningsrullande ibland det minst onda av två dåliga alternativ -- ett tärningsslag kan kanske orsaka ett avbrott i inlevelsen, men en halvtimmes diskussion om vad spelledaren får göra och hur det egentligen gick förra gången någon försökte samma sak gör det säkert. (men naturligtvis ska spelaren spela upp scenen också. Det där med poeten vill åtmistone jag gärna se)
Alla slår sina egna slag så långt det är möjligt. Som spelledare har jag fullt upp med de slag jag måste göra och vill inte ha någonting att göra med spelarnas slag. I princip finns det inga hemliga slag, inte ens i situationer där förekomsten av ett tärningsslag kan ge spelarna oönskad information ("Om jag skulle slå ett upptäcka-slag där så måste det ju ha funnits något att upptäcka"). Den lilla skada det kan göra i fråga om stämning och inlevelse tycker jag är försumbar jämfört med risken att spelaren känner sig orättvist beandlad efteråt. Dessutom tycker de om att slå tärningar.
-JPS-