Nekromanti Hur orkar man?

[Zorbeltuss]

Jag fick för några månader sen reda på av min läkare att jag inte kommer bli frisk, eller iallafall inte att det kommer finnas någon bättre behandling inom överskådlig tid.
Detta innebär att det är svårt för mig att ens orka med att äta mat dagligen och något mer socialt eller konstruktivt är definitivt ute ur bilden.
Det är väl kanske uppenbart att detta inte funkar, men vad fan kan jag göra? Läkarna har redan sagt att de inte kan göra något, så hur orkar jag med?

/Luna Lovegood

 

[Mundo]

Step by step med hjälp av rutiner.
Sätt upp mål på saker du ska göra och börja smått.
Steg ett kan vara att äta en riktig frukost varje morgon. Inte käka flingor klockan halv ett på dagen utan, trots att du kanske inte känner dig hungrig, käka senast en halvtimme efter att du vaknat. Varje vecka är ett krig men varje dag är ett slag som du kan vinna.

Jag säger det igen, rutiner är A och O. Det går bra att fucka upp sina rutiner i några dagar men du måste försöka styra in dig själv till dem igen.
Frukost. Duscha. Klä på sig. Ta en promenad. Det kommer inte göra dig frisk men det kommer göra det mer drägligt.

 

[Zorbeltuss]

Jag försöker allt jag kan med detta och har försökt i många år, men det är inte lyckat, min förra läkare trodde inte att jag skulle lyckas innan jag var friskare, synd bara att det inte är så stor chans att jag lär bli friskare längre.

/Luna Lovegood

 

[obak]

Har du någon att prata med? Professionell hjälp alltså. Släkt, familj och vänner, alla so kan ge dig lite stöd. Människor är sociala djur, du skall inte behöva dra dig upp ur stövelskaften själv.

 

[Arfert]

Nu vet jag inte vad du lider av, men:

Jag fokuserade på det jag kunde uppskatta i livet. Filmer och TV-serier jag ville se. Böcker jag ville läsa. Och skriva. Sånt.

...Mundos råd var också bra. De är grunden.

 

[Fridigern]

Jag använder mig av Starting Strength, styrketräning är väldigt antidepressivt och stimulerar aptiten. (någon slags depp du har besvär med?) Tre grymt enkla övningar, räcker att få instruktion i övningarna en gång, men behövs tillgång till en skivstång och en bänkpress-ställning. Oftast får man vara ifred med sin skivstång också eftersom alla gymtöntar sitter fastspända i olika moderna maskiner, eller hänger fastspända i gummiband och annat.

 

[Björn den gode]

Sök professionell hjälp! Spontant låter det som att du lider av depression (men det går förstås inte att säga bara genom att läsa några meningar på ett forum det kan vara mycket annat också) och det kan vara fruktansvärt jobbigt, jobbigare än de flesta fysiska sjukdomar och i kombination kan jag bara tänka mig att det blir ännu värre. Men det finns hjälp att få! Både genom medicinering och samtal.

Min kombo sen flera år hade liknande problem, han åt inte mat om vi inte gjorde den tillsammans och utomhus gick han bara för att röka, men efter att till slut ha fått hjälp med medicin så mår han mycket bättre. Inte bara är det oftast han som lagar mat men han har lyckats börja jobba (även om han aldrig får någon fast anställning utan får gå på timmar månad ut och månad in men det är ett helt annat problem) och försvinner alltsom oftast iväg ut på fester på helgen. Det finns hjälp att få.

 

[Übereil]

Det här är svårt att svara på utan att veta vad du lider av.

Men om du inte redan är i kontakt med psykvården så skulle jag ta kontakt med den.

Bortsett från det och oavsett vad orsaken till dina problem är så skulle jag, om jag var du, fokusera på frågan "varför måte jag ha ett socialt liv?". Och den frågan skulle även gälla allt annat du kan tänka dig vilja. Det här är inte ett sätt att försöka påskina att du egentligen inte behöver ett socialt liv, vilket jag misstänker att det kan låta som. Men när du inte orkar leva ett "normalt" liv så gäller det att prioritera det viktiga - och då måste då måste du också veta vad som egentligen är viktigt.

Men det jag framför allt vill åt är att det finns en massa socialt konstruerade föreställningar om hur ett liv borde se ut (inte så att det är det enda som kan tänkas komma fram av att ifrågasätta paradigmer i sitt liv, som att man behöver träffa folk ibland). Och att bryta med de föreställningarna kan i sig själv göra att man känner sig misslyckad - föreställningarna kan också göra att man tror sig behöva saker man egentligen inte behöver. Och det sista kan i sin tur bestå av saker som rakt av visar sig vara helt meningslösa (du kanske varikt aktiv Magic: The Gathering-spelare men att hålla dina lekar ajour är för mycket jobb) och saker som kanske bara inte måste se ut som man tror (du kanske har en föreställning om att om man ska spela rollspel så måste man spela med sin grupp en gång i veckan men inser att det är ok att hoppa in när du orkar). Jag vet inte hur relevanta exemplena är för ditt liv, men förhoppningsvis så förstår du vad jag är ute efter.

Übereil

 

[Rymdhamster]

Jag fick för några månader sen reda på av min läkare att jag inte kommer bli frisk, eller iallafall inte att det kommer finnas någon bättre behandling inom överskådlig tid.

Aj då, trist som fan!

så hur orkar jag med?

Vad har du för hobbies som du gillar och som du kan göra? Tv-serier och böcker, som Arfert föreslår? Dataspel? Bli en sån där författare som skriver om sin plåga, blir skitrik coh betalar någon för att skeppa iväg en till ett land med tilltalande klimat och ligga på stranden/balkonen/hotellrummet/spaavdelningen och ha personalen komma med små mumsbitar och mata dem till dig? Överkonsumtion av all slags humor kan vara ett tips. Även om det inte känns kul. Jag har förvisso inte vart i situationen där det inte finns markant hopp om förbättring, men för mig har humor funkat. Det är rätt jobbigt i början, och det är inte roligt på rätt länge. Men tvingar man sig själv att se humorprogram efter humorprogram efter humorprogram så börjar det till slut smitta av sig vare sig man vill eller inte. Och även om man fortfarande inte skrattar så drar man på smilbanden någon gång imellan åt och livet känns inte fullt lika nattsvart.

 

[Kraetyz]

Nu vet jag inte vad du lider av, men:

Jag fokuserade på det jag kunde uppskatta i livet. Filmer och TV-serier jag ville se. Böcker jag ville läsa. Och skriva. Sånt.

...Mundos råd var också bra. De är grunden.

Jag gillar det här rätt mycket. Visst, det är tungt som fan men om du ska göra något så kan du ju åtminstone göra något du gillar. Fy fan så hemskt dock, många kramar skickade till dig.

Sedan är psykologer sällan att underskatta.

 

[Zorbeltuss]

Har du någon att prata med? Professionell hjälp alltså. Släkt, familj och vänner, alla so kan ge dig lite stöd. Människor är sociala djur, du skall inte behöva dra dig upp ur stövelskaften själv.

Inte direkt nä, jag har väl vänner ioförsig, men det finns en gräns till när man sabbar sina vänners liv genom att prata om sina problem, jag är inte sugen på att se det hända igen.

Nu vet jag inte vad du lider av, men:

Jag fokuserade på det jag kunde uppskatta i livet. Filmer och TV-serier jag ville se. Böcker jag ville läsa. Och skriva. Sånt.

Jag läser en hel del, tillräkligt för att jag sen ett bra tag har slut på böcker jag egentligen vill läsa, men det är lättare att läsa än att se film eller skriva (som jag är urusel på) så jag fortsätter.
Frågan är hur mycket jag uppskattar att läsa dåliga böcker när de bra är slut egentligen.

Jag använder mig av Starting Strength, styrketräning är väldigt antidepressivt och stimulerar aptiten. (någon slags depp du har besvär med?) Tre grymt enkla övningar, räcker att få instruktion i övningarna en gång, men behövs tillgång till en skivstång och en bänkpress-ställning. Oftast får man vara ifred med sin skivstång också eftersom alla gymtöntar sitter fastspända i olika moderna maskiner, eller hänger fastspända i gummiband och annat.

När jag kommer orka att börja träna igen kommer det nog komma tillbaka, men styrketräning har aldrig varit min grej.

Sök professionell hjälp! Spontant låter det som att du lider av depression (men det går förstås inte att säga bara genom att läsa några meningar på ett forum det kan vara mycket annat också) och det kan vara fruktansvärt jobbigt, jobbigare än de flesta fysiska sjukdomar och i kombination kan jag bara tänka mig att det blir ännu värre. Men det finns hjälp att få! Både genom medicinering och samtal.

Det här är svårt att svara på utan att veta vad du lider av.

Men om du inte redan är i kontakt med psykvården så skulle jag ta kontakt med den.

Fysiologiska problem med psykologiska effekter vilket också innebär att jag inte längre har tillgång till psykolog för det anses inte behövas eftersom det är fysiologiskt, det räcker ju med antideppresiva som jag bara fått närapå dödliga reaktioner mot ett antal gånger tidigare.

Bortsett från det och oavsett vad orsaken till dina problem är så skulle jag, om jag var du, fokusera på frågan "varför måte jag ha ett socialt liv?". Och den frågan skulle även gälla allt annat du kan tänka dig vilja. Det här är inte ett sätt att försöka påskina att du egentligen inte behöver ett socialt liv, vilket jag misstänker att det kan låta som. Men när du inte orkar leva ett "normalt" liv så gäller det att prioritera det viktiga - och då måste då måste du också veta vad som egentligen är viktigt.

Men det jag framför allt vill åt är att det finns en massa socialt konstruerade föreställningar om hur ett liv borde se ut (inte så att det är det enda som kan tänkas komma fram av att ifrågasätta paradigmer i sitt liv, som att man behöver träffa folk ibland). Och att bryta med de föreställningarna kan i sig själv göra att man känner sig misslyckad - föreställningarna kan också göra att man tror sig behöva saker man egentligen inte behöver. Och det sista kan i sin tur bestå av saker som rakt av visar sig vara helt meningslösa (du kanske varikt aktiv Magic: The Gathering-spelare men att hålla dina lekar ajour är för mycket jobb) och saker som kanske bara inte måste se ut som man tror (du kanske har en föreställning om att om man ska spela rollspel så måste man spela med sin grupp en gång i veckan men inser att det är ok att hoppa in när du orkar). Jag vet inte hur relevanta exemplena är för ditt liv, men förhoppningsvis så förstår du vad jag är ute efter.

Übereil

Jag förstår vad du menar och ska försöka kolla över det.

Bli en sån där författare som skriver om sin plåga, blir skitrik coh betalar någon för att skeppa iväg en till ett land med tilltalande klimat och ligga på stranden/balkonen/hotellrummet/spaavdelningen och ha personalen komma med små mumsbitar och mata dem till dig? Överkonsumtion av all slags humor kan vara ett tips. Även om det inte känns kul. Jag har förvisso inte vart i situationen där det inte finns markant hopp om förbättring, men för mig har humor funkat. Det är rätt jobbigt i början, och det är inte roligt på rätt länge. Men tvingar man sig själv att se humorprogram efter humorprogram efter humorprogram så börjar det till slut smitta av sig vare sig man vill eller inte. Och även om man fortfarande inte skrattar så drar man på smilbanden någon gång imellan åt och livet känns inte fullt lika nattsvart.

Sjukt dålig författare och jag tror inte det kommer hjälpa att älta saker.
Humor har aldrig varit min grej riktigt, majoriteten av humor gör mig bara äklad.

Visst, det är tungt som fan men om du ska göra något så kan du ju åtminstone göra något du gillar. Fy fan så hemskt dock, många kramar skickade till dig.

Kramar tillbaka.

/Luna Lovegood

 

[JohanKarlsson]

Fysiologiska problem med psykologiska effekter

Jag förstår om du inte vill bli specifik, men det är nog större chans att någon kan känna igen sig och dela med sig av någon strategi som hjälpt om man vet lite närmare vad det handlar om.

Men rent allmänt...
Har du hört talas om och funderat på mindfulness, ACT och sånt där?

 

[Übereil]

Fysiologiska problem med psykologiska effekter vilket också innebär att jag inte längre har tillgång till psykolog för det anses inte behövas eftersom det är fysiologiskt, det räcker ju med antideppresiva som jag bara fått närapå dödliga reaktioner mot ett antal gånger tidigare.

Det där låter inte riktigt genomtänkt, men jag är inte expert (och jag har bara ytlig insikt i det hela) så jag kan ha fel. Men om vården inte anser att du behöver mer hjälp så kanske Riksförbundet för Social och Mental Hälsa kan vara ett användbart stöd.

Übereil

 

[Korpen]

Ofta kan det hjälpa att man har en plats där man är behövd och saknad, det kan vara allt från att vara volontär på ett katthem ett par timmar i veckan till att ha en spelgrupp som behöver ledas.

Men jag skulle nog rekommendera att först ta och prata med en diakon i församlingen där du bor. De är nog den grupp som oftast stöter på människor i din situation och det går att prata om precis allt som tynger dig. Dessutom så har de bra kontaktnät som kan vara till stor hjälp ifall du letar efter något att göra eller i kontakt med olika myndigheter.
Men faktum är att det låter här i tråden som det är själavård du behöver (och nej, man måste inte vara kristen för att få hjälp av kyrkan).

 

[Zorbeltuss]

Har du hört talas om och funderat på mindfulness, ACT och sånt där?

Mindfulness har jag hört om, men inte ACT. Låter vettigt dock.

Det där låter inte riktigt genomtänkt, men jag är inte expert (och jag har bara ytlig insikt i det hela) så jag kan ha fel. Men om vården inte anser att du behöver mer hjälp så kanske Riksförbundet för Social och Mental Hälsa kan vara ett användbart stöd.

Übereil

Läkarna tycker inte heller det är genomtänkt, men det är så sjukvården är strukturerad idag och jag vet att det inte bara är jag som har problem med det.

/Luna Lovegood

 

[w176]

Fysiologiska problem med psykologiska effekter vilket också innebär att jag inte längre har tillgång till psykolog för det anses inte behövas eftersom det är fysiologiskt, det räcker ju med antideppresiva som jag bara fått närapå dödliga reaktioner mot ett antal gånger tidigare.

Det där är ju skitdåligt! Jag är också allergisk mot antideppresiva mediciner men det finns en massa andra typer av mediciner som kan hjälpa ditt psykiska mående.

T.ex. modiodal/modafinil som används mot kronisk trötthet och sömnstörningar (har du fysiskologiska problem misstänker jag att det kan vara ett problem) som också har en stämmningstabilserande och antidepressiv effekt. http://en.wikipedia.org/wiki/Modafinil

Det finns epilepsi mediciner som till exempel Lamictal som har stämmningstabilserande antideppresiva effekter. Det finns ångestdämpande, det finns antipsykostiska som också har stämmningstabilserande effekter. Osv.

Det finns många olika typer av medicier som skulle kunna hjälpa med det psykiska hälsan men som inte är antideppresiva. Din läkare verkar ha dålig koll på psykofarma.

---

Dessutom. Är din läkare dum i huvudet och tycker du inte behöver psykolog bara för att din grundsjukdom är fysisk så tycker jag du ska kontakta akutpsykvården. Kanske inte för att det är jätteaktur, men det blir akut i och med att du förvägras hjälp på annat håll. Far dit någon lugn dag och prata med läkare om att du har psykatriskt vårdbehov som ignoreras.

 

[Luftslottet]

Hej
jag har läst lite och tänker att du fått en hel del tips och hoppas något av dem hjälper dig.

försökte bryta ned det lite för att förstå

det låter som det är två separata problem varpå det ena ger det andra. Det verkar även som du haft detta relativt länge och då antar jag att du träffat en hel del personer inom sjukvården där du förmodligen fått otagliga råd och tips. Med detta sagt antar jag att du kanske hört det mesta men tänkte att det kanske ger dig nått ändå.

-Det finns om jag inte minns fel flertalet studier på personer med långvarig smärtproblematik som på något sätt lyckats acceptera att det är som det är. Förmodigen lite av vad Johan K är inne på gällande ACT. Tror inte att det finns någon lätt väg till acceptans. En tanke utifrån vad du har skrivit så kanske du har accepterat att du har sjukdomen/diagnosen och hur det har varit men när det kommer nya besked/nya komplikationer så behöver man landa i det med , om man kan förstås. Jag skulle tro att man kan behöva någon form av stöd för att komma dit eftersom svåra processer sällan är hanterbara på egen hand. Med de sagt så vet jag inte om de kommer att göra något bättre men kanske komer livskvaliteten på sikt att öka. Kika runt på artiklar i ämnet kanske kan de ge nått.

-Om det är så att du har en fysisk sjukdom och de inte anser att psykolog är remitterande (varför har jag iofs svårt att förstå) så kan du alltid fråga ifall de har någon annan form av samtalskontakt. Har de inte det kanske det kan vara värt att söka i vuxenpsykiatrin och har du redan gjort det och fått avslag kan du prova att gå genom vårdcentraler eller byta vuxenpsykiatri.
Skule du ha möjlighet till vuxenpsykiatrin så är det inte dumt att ta stöd av olika professioner, Psykolog för samtal/KBT inriktade samtal, Arbetsterapeut om du upplever att det är problem i vardagen kurator för att få hjälp att söka fonder etc etc

-Patient/brukar organisationer kanske kan vara ett forum för att träffa andra i liknande situationer. Brukar även finnas möjlighet att kunna samtala med någon. Det går ju att söka sig till dem som är inriktade på fysisk problematik och de som är inriktade på psykisk.

-Vårdcentralens psykologer har väl 8-10 tillfällen som eventuellt skulle kunna fungera vill man inte gå dit och har en närhet till en psykologutbildning kan man även söka dit. Psykologstudenterna tar emot i lärande syfte och det kostar lite mindre än att gå privat

Vet inte om detta egentligen besvara din fråga om hur man orkar när allt känns fruktansvärt. Men blir det bara värre och värre så instämmer jag med någon annan här i tråden som föreslog att söka akut, oklart vad de ger men förhoppningsvis så blir det inte sämre.

Kram och lycka till

 

[nyvinter]

Om man bara behöver någon att prata av sig hos kan det kanske vara en idé att kolla upp någon lokal kurator. De är inte lika specifikt utbildade som psykologerna men samtidigt är det lägre tröskel att få remiss till.

 

[Sodivra]

Fysiologiska problem med psykologiska effekter vilket också innebär att jag inte längre har tillgång till psykolog för det anses inte behövas eftersom det är fysiologiskt, det räcker ju med antideppresiva som jag bara fått närapå dödliga reaktioner mot ett antal gånger tidigare.

Använd det fria vårdvalet för att få vård på en bra mottagning/klinik där man kanske gör en annan bedömning. Antingen skriver du en egenremiss eller så ber du din läkare i specialistvården/primärvården att skriva en remiss. Eftersom du får antidepressiva är det svårt att förneka att det finns ett psykologiskt problem också. Om du vill kan du välja en annan mottagning för att få hjälp med detta problemet, där "hjälp" kanske inte bara är "piller".

Jag föreslår Kungsbacka, Varberg, Lilla Edet eller Kungälv i ungefär den ordningen. Varberg och Kungsbacka ligger i Halland, men från och med årsskiftet gäller vårdvalet hela landet. Göteborgs psykiatriska mottagningar har kanske en tiondel av psykolog/invånare jämfört med dessa, (!!!) så man kan ju ge upp på att få hjälp därifrån. Du kan till och med använda vårdvalet för att välja en mottagning där man har just den kompetens du vill, som ACT till exempel. Vården har en skyldighet att informera om ditt tillstånd och vilka behandlingar som finns tillgänglig för den.

Många kliniker verkar inte veta/låtsas om hur vårdvalet fungerar, men du kan läsa på: https://www.google.se/search?q=fria+...sm=93&ie=UTF-8

(Plus, med vårdgarantin är det LANDSTINGETS ansvar att leta upp och fixa behandling åt dig inom 3 månader från beslut om behandling, så där kan man bara lägga armarna i kors och säga "Vårdgarantin bitches, fixa det". Nu har man ju beslutat att INTE ge dig psykologisk behandling, så det gäller ju inte det här fallet, men bra att veta.)

För att sammanfatta:
1) Vet dina rättigheter
2) Använd dem
3) Låt landstinget jobba åt dig, det är deras ansvar

 

[JohanKarlsson]

Du kan till och med använda vårdvalet för att välja en mottagning där man har just den kompetens du vill, som ACT till exempel.

Men hur får man reda på var de är extra bra på ett visst problem?