Telephalsion
Swordsman
- Joined
- 13 Jun 2009
- Messages
- 681
Re: Hittar inte nålen i höstacken!
I äldre tiders Sverige fanns det gott om spåmän och blodstämmare.
De flesta byar hade någon i byn eller omnejden som kunde stä blod eller bruka annan trolldom. Vanligen betalades dessa med brännvin.
Men trollkunniga var man rädda för. Även om de kunde stä blod så kunde de också spå ont över folk. De som varit spåkunniga beskrev det ibland som kusligt. Att kunna se "den andra sidan" var inte bara positivt.
Det fanns också ett gille av "trollkunniga" i området kring vännäs, de kallade sig för de edsvurna och kunde mycket om läkekonst och ansågs av omnejden att vara trollpackor eller trollkarlar hela bunten.
Jag och en kompis forskade om de edsvurna då vi hittade en gammal intervju. De edsvurna hade många olika salvor och mediciner, och en av dem hade kommit emot en sjuk man med en död mans lårben. Ofta skrämde trollkunniga bybor med likdelar och annat hokus pokus för att behålla illusionen om sin trollförmåga. Han skrapade ner lite ben i en salva och gav åt mannen, det hjälpte tydligen.
I utsagan berättas också om att en edsvuren odlade mögelsvamp från grädde. Knopparna skördades precis innan de slog ut. Om de slog ut kunde man lätt dö av sporerna. Knopparna maldes till pulver och blandades med fett. Kontakt med slemhinnor eller öppna sår var dödligt, men på hud var det en smärtstillare av högsta klass.
Det jag menar här är att det i Sverige fanns gott om trollkunniga, men att det inte var ett önskvärt yrke.
Kanske för att fornnordens Sejdare trabbades av Ergi.(samma stigma som drabbade mottagaren i en homosexuell relation i fornnordiska sverige) Detta för att sejdaren var tvungen att gå över gränsen till det andliga. Och gick man över gränsen, oavsett om det rörde sig om att börja joxa med magi och spådom, eller om det var att ta den i röven så var det lika illa ansett.
Kanske finns det liknande kulturella förklaringar till varför magiker inte finns överallt? Medför magiförnimmelse några negativa konsekvenser?
I äldre tiders Sverige fanns det gott om spåmän och blodstämmare.
De flesta byar hade någon i byn eller omnejden som kunde stä blod eller bruka annan trolldom. Vanligen betalades dessa med brännvin.
Men trollkunniga var man rädda för. Även om de kunde stä blod så kunde de också spå ont över folk. De som varit spåkunniga beskrev det ibland som kusligt. Att kunna se "den andra sidan" var inte bara positivt.
Det fanns också ett gille av "trollkunniga" i området kring vännäs, de kallade sig för de edsvurna och kunde mycket om läkekonst och ansågs av omnejden att vara trollpackor eller trollkarlar hela bunten.
Jag och en kompis forskade om de edsvurna då vi hittade en gammal intervju. De edsvurna hade många olika salvor och mediciner, och en av dem hade kommit emot en sjuk man med en död mans lårben. Ofta skrämde trollkunniga bybor med likdelar och annat hokus pokus för att behålla illusionen om sin trollförmåga. Han skrapade ner lite ben i en salva och gav åt mannen, det hjälpte tydligen.
I utsagan berättas också om att en edsvuren odlade mögelsvamp från grädde. Knopparna skördades precis innan de slog ut. Om de slog ut kunde man lätt dö av sporerna. Knopparna maldes till pulver och blandades med fett. Kontakt med slemhinnor eller öppna sår var dödligt, men på hud var det en smärtstillare av högsta klass.
Det jag menar här är att det i Sverige fanns gott om trollkunniga, men att det inte var ett önskvärt yrke.
Kanske för att fornnordens Sejdare trabbades av Ergi.(samma stigma som drabbade mottagaren i en homosexuell relation i fornnordiska sverige) Detta för att sejdaren var tvungen att gå över gränsen till det andliga. Och gick man över gränsen, oavsett om det rörde sig om att börja joxa med magi och spådom, eller om det var att ta den i röven så var det lika illa ansett.
Kanske finns det liknande kulturella förklaringar till varför magiker inte finns överallt? Medför magiförnimmelse några negativa konsekvenser?