Hur sätter man en knarkscen?

[Genesis]

Så vi har en rollperson som tar psykoaktiva substanser, av en eller annan typ. För den här diskussionens syften kan det vara lite vad som helst, existerande eller hittepå, hallucinogent, stimulerande eller nedåttjack. Jag är intresserad av hur man kan sätta en scen som kommunicerar detta, som ger en knarkig upplevelse. Jag är framförallt intresserad av tekniker som funkar med spelledarlöst spel, men har du någon bra idé som bara funkar med en spelledare så berätta ändå.

Exempel: I Hantverksklubben spelade vi en scen där en rollperson tagit en substans iför en religiös ritual. Jag satte scenen, och spelade personen ifråga. Jag bad de två andra spelarna att sköta beskrivningarna. Till den ena sade jag "beskriv allting erotiskt, som om rymdskeppet är hennes älskare" och till den andra "beskriv allting som om det vore en obduktionsrapport". Det här är en teknik jag kan tänka mig att man kan använda, och man kan ha olika "som om" för att illustrera.

Har ni andra idéer? Antingen som ni provat eller som ni kan komma på? Hur kan jag sätta en scen för en rollperson som snortat kokain och kommunicera någon sådan känsla? Det behöver inte nödvändigtvis kommuniceras till spelaren; jag nöjer mig om beskrivningarna blir knarkiga.

 

[Genesis]

Typ, såhär hittade jag på för ett nedåttjack:

Du har fått i dig en lugnande drog som kommer att göra dig chill under ett par timmar.
Om du tar det i närheten av andra: Sätt en dialogscen. Under scenen, välj ut en spelare som ställer sig bakom dig och viskar i ditt öra. Hen viskar mjuka, sköna tankar, om hur allt är bra och hur du är trygg här. De andra personerna i scenen talar med handen för munnen, så att du har svårt att höra vad de säger.

Vad tror ni om det?

 

[entomophobiac]

Att något blir "knarkigt" kan ju ofta handla om att antingen överdriva specifika tankar, exempelvis paranoia, eller att tvinga fram destruktivitet. Drogberoende är ju ofta en form av besatthet och att ta vissa preparat blir i det närmaste som psykos.

Exempel:

- Gör samma sak väldigt länge och väldigt repetitivt. Exempelvis personen som diskar samma tallrik om och om igen tittandes ut genom fönstret, för "Polisen har nog kommit på mig!" Manisk paranoia.
- Glöm självklara saker. Exempelvis att gå på toaletten, eller hur du öppnar en dörr, eller vissa ord.
- Bli extremt aggressiv. Kan orsakas av hallucinatoriska droger också. Våld mot inredning och prylar, även personer.
- Radikal personlighetsförändring. En distanserad tillbakadragen person blir klängig och pratig. En gladlynt och framåt person blir deprimerad.

 

[Christoffer]

- korskoppla olika sinnen
- beskriv saker en i normala fall inte känner alls, ex hur saker rör sig inuti sin egen kropp, hur den vill vända sig ut och in...
- saker rör sig och smälter samman, typ grässtrån reser sig och bildar en tät matta
- greppa saker som beskrivits och förstärk mönster, en persons fåror i ansiktet är inte fåror utan djupa dalar, raviner, eller att starkt tatuerat repetitivt mönster
- tid påverkas, saker rör sig olika snabbt, stannar upp helt

Överlag tror jag bryt sönder saker, låt det vara var en av de här sakerna under en "våg" och låt det sen växlas...

 

[Genesis]

Mm, bra grejer. Funderar på hur man kan omvandla det till mekanik, men en variant är ju helt enkelt att säga "Spela såhär", vilket såklart funkar.

 

[God45]

Jag tänker att det viktigaste med en knarkscen är att spelaren rollspelar någon som är påverkad som i sin tur försöker låtsas vara nykter.

 

[Ymir]

Metoden TS körde med subjektiva beskrivningar känns särskilt bra för psykedeliska droger, där just förändrad verklighetsuppfattning är centralt för upplevelsen. Det gäller att ha lite fingertoppskänsla och koll bara, och hålla sig borta från rosa elefanter och andra orealistiska klyschor.

Ett problem med knarkscener är att dramat, om det finns öht, ofta är fullständigt internt, något som rollspel, i likhet med filmmediet, är dåligt på att skildra. Man skulle kunna göra det genom drömlika sekvenser, som i den eminenta ayahuasca-scenen i Blueberry, som jag har länkat flera gånger förr, men full-out 3D-hallisar i 360 grader är inte så representativt för hur trippar egentligen fungerar. De bästa tripparna att skildra är kanske snarare de sociala, med peppiga trippies som LSD, där man liksom blir energisk och sugen på att ge sig ut och upptäcka världen med sin förändrade perception, medan downers som opium är sjukt svåra att göra en bra scen av. En annan möjlighet är att göra drogtrippen till en slags psykedelisk/psykologisk kraftmätning mellan två individer, som i Blueberry-scenen ovan. Det är givetvis frestande att göra allt till en snedtripp a'la Blueberry/Fear and Loathing/Climax, eftersom det har mest obvious dramatisk potential, men jag tycker att positiva sense of wonder-upplevelser a'la LSD-scenen i The Bad Batch är mycket mer representativa för de flesta trippar. (Nu vet jag att film inte är den bästa referenser för rollspel, litteratur är mycket mer fruktbart, men tyvärr kommer jag inte på en enda intressant knarkscen från litteraturen. Trippscenen från The Bad Batch finns tyvärr inte online, så se filmen på Netflix, den är värd det, bästa knarkscenen som gjorts.) Sådana sense of wonder-upplevelser är svåra att göra meningsfulla i rollspel, men för spelare med tillräcklig djupimmersion tror jag att det hade kunnat funka bra, om man verkligen lägger krutet på att göra en färgstark och immersiv beskrivning. Jag kan dock tänka mig att det går att komma på innovativa indie-mekaniker likt de TS föreslår, som hade gjort det hela mer interaktivt.

Om man vågar gå in på fantasy-territoriet lite kanske droger i spelvärlden kan låsa upp en slags dold potential i människan, så att man under trippen får tillgång till förmågor man annars inte har. Huvudpersonen i "Zero" har ett party/förförelsetrick där han med sin hand tajmar stjärnfall på natthimlen...jag vet inte, men det känns verkligen som LSD-upplevelser jag haft. En annan grej kunde vara att man blir sjukt medveten om sin kropp, att man liksom kan känna sina chakran och basically catscanna sig själv, upptäcka dolda issues.

 

[Genesis]

Metoden TS körde med subjektiva beskrivningar känns särskilt bra för psykedeliska droger, där just förändrad verklighetsuppfattning är centralt för upplevelsen. Det gäller att ha lite fingertoppskänsla och koll bara, och hålla sig borta från rosa elefanter och andra orealistiska klyschor.

Ett problem med knarkscener är att dramat, om det finns öht, ofta är fullständigt internt, något som rollspel, i likhet med filmmediet, är dåligt på att skildra. Man skulle kunna göra det genom drömlika sekvenser, som i den eminenta ayahuasca-scenen i Blueberry, som jag har länkat flera gånger förr, men full-out 3D-hallisar i 360 grader är inte så representativt för hur trippar egentligen fungerar. De bästa tripparna att skildra är kanske snarare de sociala, med peppiga trippies som LSD, där man liksom blir energisk och sugen på att ge sig ut och upptäcka världen med sin förändrade perception, medan downers som opium är sjukt svåra att göra en bra scen av. En annan möjlighet är att göra drogtrippen till en slags psykedelisk/psykologisk kraftmätning mellan två individer, som i Blueberry-scenen ovan. Det är givetvis frestande att göra allt till en snedtripp a'la Blueberry/Fear and Loathing/Climax, eftersom det har mest obvious dramatisk potential, men jag tycker att positiva sense of wonder-upplevelser a'la LSD-scenen i The Bad Batch är mycket mer representativa för de flesta trippar. (Nu vet jag att film inte är den bästa referenser för rollspel, litteratur är mycket mer fruktbart, men tyvärr kommer jag inte på en enda intressant knarkscen från litteraturen. Trippscenen från The Bad Batch finns tyvärr inte online, så se filmen på Netflix, den är värd det, bästa knarkscenen som gjorts.) Sådana sense of wonder-upplevelser är svåra att göra meningsfulla i rollspel, men för spelare med tillräcklig djupimmersion tror jag att det hade kunnat funka bra, om man verkligen lägger krutet på att göra en färgstark och immersiv beskrivning. Jag kan dock tänka mig att det går att komma på innovativa indie-mekaniker likt de TS föreslår, som hade gjort det hela mer interaktivt.

Om man vågar gå in på fantasy-territoriet lite kanske droger i spelvärlden kan låsa upp en slags dold potential i människan, så att man under trippen får tillgång till förmågor man annars inte har. Huvudpersonen i "Zero" har ett party/förförelsetrick där han med sin hand tajmar stjärnfall på natthimlen...jag vet inte, men det känns verkligen som LSD-upplevelser jag haft. En annan grej kunde vara att man blir sjukt medveten om sin kropp, att man liksom kan känna sina chakran och basically catscanna sig själv, upptäcka dolda issues.

Asbra inlägg; tack så mycket! I mitt fall är jag intresserad av både negativa och positiva upplevelser, men med tanke på temat på spelet jag skriver är nog de positiva upplevelserna mer intressanta. Jag kan tänka mig att tangera fantasy, men vill inte ha explicita och "verifierbara" övernaturligheter. Mer mysticism än magi. Ska kolla in ayahuasca-scenen, och kanske även Bad Batch. Tror att min flickvän har ett Netflix-konto, kanske. Och jag är också framförallt intresserad av just ned interna upplevelsen, inte så mycket den "sociala", även om det också är intressant. Men jag vill ju göra den interna upplevelsen till en scen som engagerar hela spelgruppen.

 

[Svarte Faraonen]

Om man jobbar med någon form av självupptäckt genom den förstärkta upplevelsen hade det kanske funkat att låta andra spelare ta över och styra saker efter hur de upplever rollpersonen? Rollpersonen inser nya saker om sig själv, eftersom hela scenen styrs av någon som tar in sin personliga tolkning av vem rollpersonen är.

 

[Man Mountainman]

Om man jobbar med någon form av självupptäckt genom den förstärkta upplevelsen hade det kanske funkat att låta andra spelare ta över och styra saker efter hur de upplever rollpersonen? Rollpersonen inser nya saker om sig själv, eftersom hela scenen styrs av någon som tar in sin personliga tolkning av vem rollpersonen är.

Det här är bra. En av de mest påfallande aspekterna av en psykedelisk upplevelse är hur gränsen mellan egot och den omgivande världen suddas ut eller förlorar sin mening. Omvänt skulle spelaren kunna ta över delar av berättarmakten över omgivningen, för att fånga känslan (som Ymir beskriver) av att världen är ett eko av ens egna tankar och handlingar.

 

[bortom12e]

Psykedelia:
Att läsa lite tripprapporter kan ju vara en idé, där finns det mycket beskrivningar.
Se till att ha en dramaturgi trippen, det börjar mjukt och som ett lätt instagramfilter på verkligheten men går över i att bli mer och mer extremt och fragmenterande.
Försök att beskriva hallucinationerna som inre scener eller visioner som kommer och går i vågor, hur både sinnesintryck men även tankar rör sig i en cykel av att vara något mer intakta till att söndras totalt, sedan återgå till en sammanhållen bild och sedan fragmenteras igen, gör denna cykel allt mer kraftig över tid.
Försök beskriva egodöd genom att gå över från personbeskrivning till att beskriva naturfenomen, världar osv.
Ändra alla sinnesintryck kraftigt när personen rör sig mellan olika rum, ungefär som att en lägenhet, ett trapphus utanför lägenheten och gården utanför är tre helt olika dimensioner/verkligheter/världar.
Ändra på storleksupplevelser. Saker upplevs som enorma, nära, långt borta osv.

Snabbt exempel på ovan:
Du sitter bekvämt i en soffa i stugan. Öppenspisen sprider ett gyllene sken, och det tycks som att hela rummet fångar upp skenet och själv börjar glöda med en svag gyllene nyans. Ljuskronan i taket börjar långsamt lösas upp i spiraler som sakta rör sig, samtidigt som den är kvar och inte löses upp alls. Du reser dig och tittar mot golvet som sträcker ut sig som långa ökenvidder, innehållandes uråldriga hemligheter. Knastret från brasan blir till taggarna på kaktusar som vecklar ut sig i ökensanden. När du tittar upp så försvinner öknen men du har upplevelsen av att rummet du står i svävar i rymden, långsamt tumlandes genom en oändlig natt.
När du sträcker dig efter kniven som ligger på byrån så ser du hur din hand rör sig genom den tredimensionella rymden som en skock korpar. Korparna kämpar i motvind men kastar sig nedåt mot sitt byte. På en enslig slätt under en stjärnlös natt slår de ned med sina klor i marken och drar upp ett enormt svärd ur underjorden, stort nog för gudar att bära. Eldstadens knaster mullrar i öronen. Du tittar mot ytterdörren och tar ett steg ut i natten.
Allt är kallt och stilla, klätt i en nyans av snöstoft och silver, du har kommit ut från en masugn i underjorden och står på månen. Stjärnorna är omöjligt högupplösta och när du tittar mot Sirius så slår den emot dig med ljudet av universum som imploderar i ett hjärtslag. Du sätter dig på gräset och stjärnorna kommer närmre. När du blundar så dansar spiraler av fraktaler framför ögonen, piskandes runt i en märklig takt. Du ser hur något bakom fraktalerna öppnas, ett mörker bakom verkligheten som tränger fram, försvinner, tränger fram igen. Du är livrädd men slappnar av. Mörkret bakom verkligheten tränger igenom och allt slutar finnas.
En vattendroppe faller i rymden, slår ned på en kall, mosstäckt sten och den växer. Vattnet forsar fram i våldsamma drag. Träd skjuter upp, vissnar, dör och nya växer upp i de gamlas kroppar. En gammal mans ansikte är det enda som finns, en oändlig trötthet i hans ögon. Ett kugghjul roterar hackigt, ett till och ett till. Ett vattenfall av kugghjul.
Du reser dig upp. Stigen ifrån trädgården utanför stugan leder längre in i natten. Den ter sig oändligt lång och utlovar äventyr.


Nu blev det ju mer en novell, men kanske kan det vara lite inspo

 

[Genesis]

Om man jobbar med någon form av självupptäckt genom den förstärkta upplevelsen hade det kanske funkat att låta andra spelare ta över och styra saker efter hur de upplever rollpersonen? Rollpersonen inser nya saker om sig själv, eftersom hela scenen styrs av någon som tar in sin personliga tolkning av vem rollpersonen är.

Det här är klart värt att fundera på. Tack!

 

[Ymir]

Ett exempel på mekaniker som tangerar det övernaturliga är följande förmåga, som jag skrev till Neotech Edge:

Maskinalver
»It’s all to do with color. It’s all to do with round, with shape. Everything’s color! Everything is … you know … it must be to do with orange. But not only with orange. I haven’t seen color – I live in a monochromatic world … I can’t use color … I can do everything« – LSD Girl, The Beyond Within

Alla säger att man inte ska kräma på sin egen amp, men på gott och ont gjorde du det i alla fall, alldeles för ofta. Trippen har blivit ett slags permanent tillstånd, som om din hjärna marinerats i en röra av Spin, DMT, LSD, 5-Fluoro-αMT och än mer bisarra substanser. Klottra attributet #Weird på ett konstigt ställe på din profil – startvärdet i detta är (Avantgarde+Instinkt)/2+4. Du kan i downtime försöka opta det, precis som ett vanligt attribut. En gång per episod kan du ta maskinalvernas hjälp med ett tärningsslag. Slå då för #Weird istället för det attribut du annars hade behövt använda. Nackdelen är att du permanent har −4 på alla slag för att övertyga normies och HR-avdelningar att du inte är totalt felknullad.