Nekromanti Hur ser din inre bild ut när du spelar rollspel?

[Henke]

Hur ser du på din rollperson när du spelar rollspel? Ser du din rollperson i första person eller observerar du den utifrån intresse person? Ser du scenen i svartvitt eller färg? Om du ser utifrån, vilken betraktningsvinkel? Varierar det mellan scener? Äventyr? Olika rollspel?

Som SL ser jag oftast spelet ur tredjeperson snett uppifrån tror jag. Eftersom jag inte har någon rollperson så blir det inte första person och tror inte det växlar beroende på om jag spelledare övergripande eller agerar som SLP.n.

Hur är din inre bild när du spelar rollspel och tror du att känslan förstärks av att du byter inre bild från första till tredje person eller tvärtom? Vad händer om du zoomar in?

 

[Khan]

Jag ser alltid allt ur tredjepersonsperspektiv. Men hur, det ändrar sig. Ibland är det fågelperspektiv, ibland grodperspektiv, ibland över axel, ibland ansikte mot ansikte. Jag tror inte jag noterat färger så hiskeligt ofta, men ljussättning är alltid med. I mitt huvud är det stor skillnad på om scenen utspelar sig inne i en dungeon i kolmörker, ute i solskenet, i en väl upplyst bankettsal, eller runt en lägereld i solnedgången.

På senare tid har jag börjat fundera en del på lukter. Det har börjat krypa in i beskrivningar hos mig och min grupp och det gör att det även sticker till i näsan ibland när det luktar instängt i en gammal byggnad eller stinker blod efter en strid.

Jag kan i ärlighetens namn inte minnas att jag någonsin sett något ur förstapersonsperspektiv när jag spelat rollspel.

 

[Lupus Maximus]

Som spelledare hoppar jag mellan första och tredjeperson-vy (samma sak när jag leker hobbyförfattare). Som spelare vill jag vara i första-person, att kliva in i rollpersonen och se världen från dennes synvinkel. Det brukar mest vara gråskalor, med sporadiska färginslag.

Tredjeperson ger en större distans till rollpersonen eller spelledarpersonen. Förstaperson ger mer av dennes synvinkel även från åsikter och värderingar.

 

[Henke]

Jag ser alltid allt ur tredjepersonsperspektiv. Men hur, det ändrar sig. Ibland är det fågelperspektiv, ibland grodperspektiv, ibland över axel, ibland ansikte mot ansikte. Jag tror inte jag noterat färger så hiskeligt ofta, men ljussättning är alltid med. I mitt huvud är det stor skillnad på om scenen utspelar sig inne i en dungeon i kolmörker, ute i solskenet, i en väl upplyst bankettsal, eller runt en lägereld i solnedgången.

På senare tid har jag börjat fundera en del på lukter. Det har börjat krypa in i beskrivningar hos mig och min grupp och det gör att det även sticker till i näsan ibland när det luktar instängt i en gammal byggnad eller stinker blod efter en strid.

Jag kan i ärlighetens namn inte minnas att jag någonsin sett något ur förstapersonsperspektiv när jag spelat rollspel.

Frågan är om det är möjligt att se förstapersonsperspektiv och vad det isåfall gör med inlevelsen och om man unde spel har möjlighet att ändra perspektiv, skruva på färgsättning/ljussättning och se om inlevelsen förändras.

 

[Nässe]

Jag ser aldrig något i bilder, inte ens när jag läser. "Ser" det i text eller ord eller hur man säger, i berättelser. Har varit intressant att inse att andra faktiskt ser bilder.

 

[PAX]

Varierar beroende på situation i spelet. Vid längre samtal med SLPs blir det ur 1:a person. Men vid strider och handlingar mer som 3:e person.

 

[Henke]

Som spelledare hoppar jag mellan första och tredjeperson-vy (samma sak när jag leker hobbyförfattare). Som spelare vill jag vara i första-person, att kliva in i rollpersonen och se världen från dennes synvinkel. Det brukar mest vara gråskalor, med sporadiska färginslag.

Tredjeperson ger en större distans till rollpersonen eller spelledarpersonen. Förstaperson ger mer av dennes synvinkel även från åsikter och värderingar.

Väldigt intressant och precis det jag är ute efter och vill testa lite på mina spelare. Har ni provat något skräckscenario? Lyckas du isåfall öka obehag genom förstapersonsperspektiv ?

 

[Henke]

Jag ser aldrig något i bilder, inte ens när jag läser. "Ser" det i text eller ord eller hur man säger, i berättelser. Har varit intressant att inse att andra faktiskt ser bilder.

Vad händer om du provar? Är det ens möjligt? Fascinerande med tanke på vilken inlevelse jag hört er skapa i podden och lustigt att jag sett ert spel i bilder, men inte du själv

 

[Henke]

Varierar beroende på situation i spelet. Vid längre samtal med SLPs blir det ur 1:a person. Men vid strider och handlingar mer som 3:e person.

Har du reflekterat över varför? Är det möjligt att man som spelare flyr ut i tredje person vid stressade eller obehagliga situationer?

 

[krank]

Som spelare eftersträvar jag alltid förstapersonsperspektiv, och blir lite irriterad på saker som tar mig ur det, t.ex. regler (framför allt regler som innebär att spelaren måste fatta beslut om något som saknar motsvarighet hos rollpersonen). Däremot ligger mitt fokus sällan på rollpersonen, utan på scenen/miljön/mysteriet.

När jag inte har förstapersonsperspektiv brukar jag ändå ha något slags "scenperspektiv" där min fokus ligger på miljön snarare än rollpersonen.

Som SL glider jag in i förstaperson när jag gestaltar SLP:er, annars är det definitivt fågelperspektiv av något slag.

Det är alltid i färg, i princip alltid med lukt/ljud/andra sinnesintryck.


Jag delar en liknande upplevelse som Nässe, men tvärtom. Jag ser allt i bilder, till den grad att det jag ser i mitt inre öga ibland nästan känns mer verkligt än det jag ser med mina vanliga (trasiga) ögon. Jag har ju synfel; dels närsynthet, dels färgblindhet och dels visuellt brus.

Med åren har jag förstått att många, när de läser, faktiskt ser orden och aktivt måste hålla dem i minnet medan de läser och så. Det har varit en intressant och nyttig insikt.

 

[Henke]

Som spelare eftersträvar jag alltid förstapersonsperspektiv, och blir lite irriterad på saker som tar mig ur det, t.ex. regler (framför allt regler som innebär att spelaren måste fatta beslut om något som saknar motsvarighet hos rollpersonen). Däremot ligger mitt fokus sällan på rollpersonen, utan på scenen/miljön/mysteriet.

När jag inte har förstapersonsperspektiv brukar jag ändå ha något slags "scenperspektiv" där min fokus ligger på miljön snarare än rollpersonen.

Som SL glider jag in i förstaperson när jag gestaltar SLP:er, annars är det definitivt fågelperspektiv av något slag.

Det är alltid i färg, i princip alltid med lukt/ljud/andra sinnesintryck.


Jag delar en liknande upplevelse som Nässe, men tvärtom. Jag ser allt i bilder, till den grad att det jag ser i mitt inre öga ibland nästan känns mer verkligt än det jag ser med mina vanliga (trasiga) ögon. Jag har ju synfel; dels närsynthet, dels färgblindhet och dels visuellt brus.

Med åren har jag förstått att många, när de läser, faktiskt ser orden och aktivt måste hålla dem i minnet medan de läser och så. Det har varit en intressant och nyttig insikt.

En följdfråga till er som växlar perspektiv. Har några knep för ur ni byter perspektiv eller går det alltid med automatik?

 

[krank]

En följdfråga till er som växlar perspektiv. Har några knep för ur ni byter perspektiv eller går det alltid med automatik?

För min del går det med automatik, precis som jag inte behöver anstränga mig för att måla upp bilder eller "byta scen" eller byta perspektiv när jag läser. Det bara händer.

Däremot kan jag definitivt förenkla/försvåra. Förstapersonsperspektivet är som sagt för mig lite instabilt och kräver att det inte är en massa distraktioner i närheten. Det gäller generellt; störande moment försvårar allt bildbyggande. Men extra när jag ska in i förstaperson och göra rollpersonen till "jag".

Hjälpmedel jag använt: stämningsmusik, kläder, total avsaknad av synintryck (spelade under strömavbrott i becksvart mörker en gång. Det var riktigt coolt. Inga distraktionsmoment, bara de inre bilderna)...

 

[Minimoni]

Som spelare eftersträvar jag alltid förstapersonsperspektiv, och blir lite irriterad på saker som tar mig ur det, t.ex. regler (framför allt regler som innebär att spelaren måste fatta beslut om något som saknar motsvarighet hos rollpersonen). Däremot ligger mitt fokus sällan på rollpersonen, utan på scenen/miljön/mysteriet.

När jag inte har förstapersonsperspektiv brukar jag ändå ha något slags "scenperspektiv" där min fokus ligger på miljön snarare än rollpersonen.

Som SL glider jag in i förstaperson när jag gestaltar SLP:er, annars är det definitivt fågelperspektiv av något slag.

Det är alltid i färg, i princip alltid med lukt/ljud/andra sinnesintryck.


Jag delar en liknande upplevelse som Nässe, men tvärtom. Jag ser allt i bilder, till den grad att det jag ser i mitt inre öga ibland nästan känns mer verkligt än det jag ser med mina vanliga (trasiga) ögon. Jag har ju synfel; dels närsynthet, dels färgblindhet och dels visuellt brus.

Med åren har jag förstått att många, när de läser, faktiskt ser orden och aktivt måste hålla dem i minnet medan de läser och så. Det har varit en intressant och nyttig insikt.

Håller med om allt som Krank beskrivit ovan, har samma sorts upplevelser och inställning när jag själv är SL eller spelare. Jag fantiserar mer eller mindre hela tiden och allt är nästan lika detaljrikt som verkligheten.

 

[Zorbeltuss]

Jag ser aldrig något i bilder, inte ens när jag läser. "Ser" det i text eller ord eller hur man säger, i berättelser. Har varit intressant att inse att andra faktiskt ser bilder.

Samma här, generellt ser jag saker på samma sätt som nässe, men med rollpersoner "ser" jag dem snarare i känslor och konceptuella prototyper (filosofispråk, men jag vet inget bättre sätt att beskriva det på).

Vad händer om du provar? Är det ens möjligt? Fascinerande med tanke på vilken inlevelse jag hört er skapa i podden och lustigt att jag sett ert spel i bilder, men inte du själv

Jag kan inte svara för Nässe här då jag inte är Nässe men jag kan överhuvudtaget inte kalla fram bilder i mitt huvud, det gör det lite svårare för mig att beskriva mina karaktärer och mycket svårare att beskriva en riktig persons utseende, det gjorde det inte svårare för mig att rita mina karaktärer dock men det kan ha ändrats nu när jag skakar på händerna för mycket för att göra detta.

/Luna Lovegood

 

[PAX]

Har du reflekterat över varför? Är det möjligt att man som spelare flyr ut i tredje person vid stressade eller obehagliga situationer?

Jag ändrar min definition om 3:e person till ett helikopterseende/olika kameravinklar. Jag tror det kan vara väldigt flyktigt hur jag upplever olika scener nämligen. Och till stor del beror det på presentationen från SL.

Fly ut i 3:e person - det tror jag inte. Misstänker att det mer handlar om att få ett bra grepp om stridens förlopp och hur man visualiserar hela stridsscenen. I en del fall blir det ju översiktskartor man använder som referens och då tror jag helikopterseendet kommer per automatik.
När jag funderar vidare, så är det säkert därför vår spelgrupp har lyckats hantera många röriga stridsscener tillsammans. Man har ungefär samma insikt i de här scenerna och föreställer sig situationerna lika helt enkelt. Vilket snabbar upp striderna också, trots att vi oftast spelar med extremt detaljerade stridsregler.

 

[Gurgeh]

Det här var fascinerande. Jag sällar mig till gruppen som (oftast) inte ser riktigt tydliga bilder framför mig, utan upplever spelandet mer som en berättelse än som om jag faktiskt var en person inne i den. När jag ser bilder är det inte som en rullande film i förstapersonsperspektiv, utan mer som stämningsskapande arketypbilder.

 

[Henke]

Jag tänker att utifrån om man ser bilder, text eller känslor så kanske detta är avgörande för hur väl SL lyckas förmedla berättelse och att det kan bli bättre eller sämre utifrån vilka verktyg man använder i berättandet.

Ska undersöka hur min egen spelgrupp är fördelad utifrån hur de konsumerar berättelsen.

 

[Rangertheman]

Jag både spelar och spelleder ur ett författarperspektiv, tror jag. Jag kan tänka mig in i rollpersonens känslor och tankar men känner inte dem och har bara en översiktsbild, typ som i ett datorrollspel. Hela tiden har jag i bakhuvudet vad som jag tror fungerar för berättelsen och vad som kan fungera i text. Att uttrycka mig på ett målande sätt är viktigare än att själv leva mig in i rollen.

 

[ceruleanfive]

Ganska nyligen hade spelgruppen en diskussion om just det här. Det kom då fram att några av oss såg i princip allt utifrån vår karaktärs ögon, inklusive aktiva SLP:er, medan andra hade mer av ett tredjepersonsperspektiv. Det här var något som jag aldrig reflekterat kring tidigare, av någon anledning utgick jag från att alla andra hade samma perspektiv som jag (det här måste ju vara något helt unikt, som aldrig förekommer i andra sammanhang).

Vi kom fram till att det förklarade folk olika spelstilar och beskrivningar över lag. I vår grupp använder förstapersonsspelare betydligt mer "Jag...", medan tredjepersonsspelare kan använda "Min karaktär..." Tredjepersonsspelare kan även beskriva saker som karaktären omöjligen kan se/veta, använda filmtekniker som panoreringar eller inzoomningar och dylikt. Förstapersonnspelare vill gärna undvika all metainformation, så de lämnar hellre rummet om karaktären inte är närvarande. De vill heller inte känna till andra spelarkaraktärers bakgrunder och färdigheter, utöver vad de har snappat upp under spelets gång. Över lag verkar förstapersonsspelare fokusera mer på inlevelsen, medan tredjepersonsspelare fokuserar mer på narrativet.

Personligen tycker jag att det hela är väldigt intressant – upplevelserna kan bli väldigt annorlunda. Det är nästan lite som att prata med folk som inte har synestesi (alla vet väl att 1 är vit, 2 är brun, 3 är gul, 4 är grön, 5 är blå etc?)

 

[da_bohz]

När jag spelar ser jag det mesta som en film i mitt huvud. "Kameran" är då oftast i huvudhöjd, men panorerar ibland och byter perspektiv beroende på vad som händer i scenen. Kommer rollpersonerna in i ett rum fyllt med ledtrådar kan det plötsligt bli förstapersonsperspektiv där man ur rollpersonens ögon ser det som SL beskriver. I andra scener, när ens karaktär försöker laga sin skruttiga gamla bil som stannat mitt i öknen, kan både utzoomningar och "fade to black" användas - i mitt huvud förstås.

Och sen, när det passar bra, använder jag själv gärna ett "andrapersonsperspektiv" - om man får kalla det för det; exempelvis genom att man beskriver en rollperson ur dennes motståndares ögon. Speciellt i situationer med bakhåll eller andra överraskningsmoment, eller när någon av rollpersonerna säger något relativt coolt då han besegrat sin fiende. Oftast blir andrapersonsperspektivet ett snabbt omberättande av en scen som precis utspelats, fast ur någon annans ögon.
OT-exempel:

Spoiler

En rollperson slet upp en dörr till ett utedass och högg ner snubben som satt där inne och som RPn hade ett kontrakt på. Rollpersonen sa "Din skuld är betald" innan snubben avled. Detta beskrevs givetvis i den snubbens perspektiv. Jag visste ju typ vad spelaren ville att hans RP skulle göra, så därför beskrev jag att snubben gick in och satte sig. Sen beskrev jag hur han sitter och läser klottret inne på utedasset och skrockar till för sig själv. Beskrev hur det såg ut runtom honom, hur illa det luktade, hur kallt det var... Allt möjligt. Tror jag improviserade någon kort tanke som han tänkte om något som hänt under dagen... Sen lät jag spelaren ta över och berätta om vad som hände sen. Det verkade åtminstone uppskattat runt spelbordet