Nekromanti Hur ser ni på att spelledaren förleder spelarna?

[Tre solar]

Jag tror det kan vara festligt.
Med undantag, förstås, för om någon har ägnat skitmycket tid åt att plugga in en viss kultur och så gäller inte den. Men så länge man har respekt för spelarnas förberedelser så är jag för.

 

[krank]

Hinner inte skriva så mycket nu så jag får försöka hålla mig kort:

Jag älskar idén. Jag skulle definitivt vilja påbörja t.ex. en CSI-kampanj som visar sig vara Kult eller CoC eller Vampire eller nåt. Eller Nobilis, för den delen.

Samtidigt skulle jag nog bli lite tjurig om jag förberett en massa med familj och grejer och så tjopp, nu kör vi i Narnia resten av kampanjen och inget av det där kommer spela någon roll. SL bör naturligtvis vara uppmärksam och ha en plan för hur spelarnas hittepå ska kunna vävas in även i "det nya".

Jag tänker också att det behövs ett slags socialt kontrakt här. När vi satte ihop gruppen jag spelade med när jag först flyttade ner till Nynäshamn så snackade vi innan om vad vi kunde tänka oss i kampanjer. Dels vilken sorts aktiviteter vi gillade att hålla på med i spel (strid, diplomati, detektivarbete...) och dels om man t.ex. kunde tänka sig just bait-and-switchkampanjer. I och med att alla tyckte att sådana kampanjer var helt OK så kände jag mig fri att eventuellt nån gång köra en sådan. Nu blev det inte aktuellt, men ändå...


Sen håller jag med om att det nog funkar lite obra med starka svängningar i ton, men jag spelar sällan lättsamma kampanjer så det blir nog inget större problem...


Jag gillar förändringar. Jag gillar när mina förväntningar ställs på huvudet. Det är lite samma grej som att jag gillar twistar i tv-serier och filmer och gillar kontraintuitiva forskningsresultat. Jag gillar "MIND=BLOWN". Jag gillar att bli överraskad. Om det nya är bra, såklart.

 

[RasmusL]

Hinner inte skriva så mycket nu så jag får försöka hålla mig kort:

Jag älskar idén. Jag skulle definitivt vilja påbörja t.ex. en CSI-kampanj som visar sig vara Kult eller CoC eller Vampire eller nåt.

Underskatta heller inte motsatsen här: låt spelarna undersöka hemskheter i CoC som i slutändan inte visar sig ha någon som helst koppling till mythoset eller andra makter än människors ondska. Det är mys.

 

[krank]

Underskatta heller inte motsatsen här: låt spelarna undersöka hemskheter i CoC som i slutändan inte visar sig ha någon som helst koppling till mythoset eller andra makter än människors ondska. Det är mys.

Avsaknad av fantastik har jag generellt svårt för, så för mig blir just den sortens twist mer nåtslags antiklimax om det inte görs VÄLDIGT bra...

 

[Skarpskytten]

Underskatta heller inte motsatsen här: låt spelarna undersöka hemskheter i CoC som i slutändan inte visar sig ha någon som helst koppling till mythoset eller andra makter än människors ondska. Det är mys.

Ja, det gillar jag, om inte annat för att hålla spelarna på tårna i en längre kampanj. Det finns ett sånt äventyr i

Spoiler

Secrets of San Fransisco

som jag både spelat och spellett med stor behållning.

Och så frågan i trådstarten. Jag skulle vara mycket försiktigt med det idag, för idag vill jag få köttbullar när jag beställer köttbullar. (Jag har haft en taskig erfarenhet ganska nyligen, där SL gjorde en pitch för en karaktärsdriven kampanj och där det efter ett halvt spelmöte stod klart att vi spelares enda funktion i spelet var att sitta med och lyssna på hans coola demonjägarståry; det spelade liksom inte någon roll vad vi gjorde, för allt gick som han hade bestämt ändå).

Dock har jag både blivit utsatt för det och utsatt andra för det när jag var ung och vildare.

Jag har varit med om att börja spela Shadows over Bögenhafen för att mitt i äventyret teleporteras tillbaka till Sigmars tid. Sedan var det inte så mycket problemlösning utan mer långhåriga män med stora vapen som slaktade kaosvarelser. Varför gjorde SL nu detta? Jo, för att SoB visade sig vara ett rälsat äventyr med löjliga premisser där ledtrådar pressades ned i halsen på spelarna. SL märkte att vi spelare började tycka att äventyret var fjantigt (det var meningen att vi skulle spela hela Enemy Within, men så blev det inte) och han valde en drastisk lösning. Vi hade tack och lov väldigt kul i Sigmars tid, det var hårdrock. Jag minns ännu min kåta, lökälskande ranger, Fabrizio, med tårar i ögonen (det måste vara löken).

Själv läste jag en gång en pretto essä i tror jag Vampire 2nd ed spelledarbok som hette "The hidden god" eller något sådant. Den handlar om en tanke inom den judeo-kristna traditionen att Gud tyckte det var för lätt att vara Gud, så han delade upp sig själv i skörare och mindre allvetande varelser - dvs människor - för att så att säga undersöka sin egen existens. Det använde jag till att skriva en kampanj som började med att spelgruppen embracades av en Tzimisce, tror det var någon gång på medeltiden. Det hela var ganska grymt och gotiskt, men kampanjen handlade inte om att ha en blindgalen Sire i en blodig värld. Grejjen var att spelarkaraktärernas farfar (farmor?) var Salubri (ja, den Salubri) som ju enligt fluffet låg i Torpor. Hen använde spelarna på samma sätt som beskrivs ovan för att utforska om hen skulle vakna eller inte. Spelarna insåg efterhand hur landet låg och kampanjen slutade med att de träffade S själv och bestämde att hen skulle vakna. Fritt ur mitt minne. Inte min bästa kampanj, men jag tror att spelarna gillade den. Vi spelade klart den i alla fall.