Nekromanti Hur skapar ni en levande rollperson?

Chryckan

Swordsman
Joined
3 May 2005
Messages
597
Location
Stockholm
De flesta spelare som ska skapa en rollperson har säker en första vag ide om vad de vill spela och hurdan rollperson de vill ha. Det kan vara allt från ett vagt något action betonat, till något direkt inspirerat världen så som en space ranger eller magiker till en någorlunda klar bild som en girig och falsk affärsman.
Men sen så måste ju den iden byggas ut för att bli en fullfjädrad levande rollperson med rik bakgrund.

Så det skulle vara kul att höra hur folk går till väga för att skapa en rollperson som känns både levande och karaktärsfull. Vad folk blir inspirerade av att basera en rollperson på och vad folk använder sig av för att bygga upp rollpersonens karaktär och bakgrund?
Vad det är som ger en rollperson en gnista av liv?
Är det visuella bilder eller scener, intressanta beteenden, spännande historier eller yrken, ikoniska vapen och rustningar, fascinerande kulturer eller förebilder?

Personligen så är jag nog väldigt visuell av mig när jag skapar en rollperson och använder mig nog oftast av någon sorts prop som utgångs punkt när jag skapar en rollperson. Eftersom rollspel ser ut som de gör så är det oftast ett vapen men det kan vara vilken typ av utrustning som helst. Vet att jag använt mig av både kameror, kaffetermosar och kläder som start punkt när jag skapat rollpersoner.

Från början så blir jag nog oftast inspirerad av någon kultur, ibland yrke, antigen i världsbeskrivningen eller från verkligheten, som jag kan basera min rollperson på. Sen så brukar jag nog hitta någon sorts utrustning jag blir fascinerad av som sätter fart på min fantasi. Som sagt oftast ett vapen men även andra krafter och prylar. Ibland så är det taget från någon lista i reglerna men ibland så hittar jag det i någon illustration i spelböckerna.

Sen så brukar jag visualisera ett första bild av min rollperson där han (det är oftast manliga karaktärer jag spelar) håller i eller använder sig av propen jag har fastnat för. Det kan både vara stridssituation men lika väl vardagliga situationer så som hur andra ser rollpersonen när han går in på en bar eller när han gör något typiskt för hans yrke eller sysselsättning.

Det är sällan jag ser några detaljer vid det här stadiet men allt eftersom jag sätter mig in i spelvärlden och reglerna för karaktärsskapande så ställer jag mig automatiskt frågor som; vad är det för person som har det vapnet, den utrustningen? Var ifrån fick han det? Hur lärde han sig använda det? Vilka yrken kan han ha om han har det vapnet? Vad har han för annan utrustning som komplimenterar det vapen/utrustning han redan har? Och så vidare.

Och för varje svar jag får så fylls min bild på med mera detaljer i form av mer utrustnings delar, utseende, kroppsspråk m.m till jag har en klar bild av min rollperson och samtidigt så har varje detalj i bilden fått en förklaring eller bakgrundshistoria som jag bara behöver skriva ner och sammanställa så att jag till slut har en levnad rollperson med en rik bakgrund.

Så hur gör ni?
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Oj! Vad svårt att svara på. Det är det alltid när de här trådarna dyker upp, för vad jag än svarar är jag egentligen inte så medveten om hur jag kommer upp med mina roller.

Vad jag inspireras av kan variera stort. Det kan vara en rockstjärna, en gestalt i en bok, en roll i en film - allt mellan himmel och jord. Det beror på stunden liksom, vad jag nyligen tagit in.

Yrken och sysselsättningar kan vara inspirerande, liksom klass, kön osv. En kombination av alla de där grejerna som bildar rollpersonens yttre är ofta en bra startpunkt. Sedan funderar jag nog över vad jag kan göra med detta. Ofta tänker jag, tror jag, på det här viset: "Vem är jag på insidan och vem är jag på utsidan - vem är jag för min omvärld och vem är jag egentligen?" I och med det får jag i huvudet se och höra hur jag skulle vilja uppträda, vara, prata, bete mig.

För mig är en levande rollperson uttrycksfull och därmed tycker jag om att spela roller som pratar eller uttrycker sig mycket på något sätt, eller uttrycker sig genom att inte uttrycka sig. De ska märkas av, de ska ha karaktär osv. Sådant bygger jag med stödord och föreställningar om hur andra ska se mig: Pratglad och trevlig, principfast och vrång men lojal osv.

I och med att jag försöker se en yttre och inre personlighet så kommer sådant mycket av sig själv, liksom mål och åsikter och sådant. De föds ur den inre och yttre karaktären.

... Mja, egentligen så planerar jag nog inte så noga utan jag stöter ofta - i mitt inre - på en person som faller mig intressant och så föds den alltmer allteftersom jag försöker skriva ned den.

Vad gäller att agera ut rollpersonen har jag alltid tyckt om att det verkligen märks om jag är en färgstark person. En färgstark roll ska inte bara göra avtryck på formuläret utan också i spelet. Sådant försöker jag jobba upp med gester, röstläge, tempo, dialekt osv.

Sådant, gesterna och rösten, kommer också av sig själv och ibland funkar det och ibland inte och ibland sker det inte alls. Dialekter är jag speciellt dålig på att fixa även om jag alltid i min fantasi eftersträvat sådana spelarknep. Det har att göra med att jag ofta spelar fantasytrad och att de flesta dialekter jag kan inte direkt passar sig där. Även om vissa gör det - då försöker jag använda dem. ... Fast jag minns samtidigt sessioner då vi spelat i modern tid och jag t.ex. pratat skånska eller haft en brytning av något slag. Förövrigt är det här med tempo ett bra knep - om det är en seg utdragen person eller en person med rapp tunga som är explosiv och sådant. Bara tempo ger mycket.

Kort sagt: Mitt recept är nog: Låt så ske och se vad som händer! Experimentera och försök att ge färg åt det. Ibland blir det jättebra och ibland går det inte alls, men sånt är livet.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,258
Location
Rissne
Oj, stort ämne...

Först och främst har jag assvårt att komma på rollpersoner. Mest för att jag har så svårt för stereotyper och one-trick-ponies. Jag vet att stereotypa rollpersoner ofta blir mer tredimensionella medan man spelar, man jag vill liksom åt det göttiga redan från början.

Ofta utgår jag från någon aspekt av mig själv, har jag märkt. Alla mina rollpersoner är egentligen jag - i olika skrattspeglar. Eller, de reflekterar alltid en eller flera drag jag har, dragna till sina extremer och kombinerat med drag hos andra, som jag lurat på och försökt greppa. Exempel inkluderar den flummige hippiemagikern Glas (reflekterar min hippiesida, min fascination inför tanken på sinnesexpanderande droger trots att jag är helt fri från droger själv), den uppgivne revolutionären vars namn jag glömt, som jag spelade i Chill, otaliga datornördsvarianter och gnälliga starscreamtyper (baserad på min generella ovilja att ställa upp på några av mina kompisars sätt att ha roligt/festa loss, och att jag gillar att smida ränker).


När det gäller att göra dem tredimensionella har jag dels nåtslags idé om att bygga in lite inre konflikter redan från början; att ha med några kontrasterande element och så.

Sedan, ett knep som använts i flera av mina spelgrupper: Prata om rollpersonerna vid sidan av spelet. Det är faktiskt det bästa jag vet: Diskutera politisk åsikt, filmsmak, vilken slags porr rollpersonen tittar på, hur relationen till föräldrarna är... "Vad skulle X tycka om den här filmen?" medan man ser på nånting. Kort sagt, utforska rollpersonen genom frågor och svar vid sidan av spelet.


Utrustning och så har jag inte brytt mig om på ganska länge; kanske för att jag inte spelar fantasyspel eller så mycket stridsintensiva spel. Däremot är det såklart askul att designa superhjältekostymer som passar konceptet i såna kampanjer, och så. Utseende och yta är öht sånt jag gärna lägger tid på, både som SL och spelare. Klart jag vet ögonfärg, ärr, hårfärg, kroppsbyggnad, frisyr etc. på personer!

Karaktärsskapande gör jag helst efter att rollpersonen är klar. Sätter siffror på det jag redan vet, liksom.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,932
Location
Värnhem, Malmö
Bland det första jag gör är att rita en bild av min rollperson. Utöver det har jag inte någon särskild procedur, men den formen av visuell förankring är viktig för mig.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Det allra första jag gör är att fånga upp en roll i världen som tilltalar mig i spelets eller spelledarens beskrivning av spelet. "Jag vill spela en space ranger!" typ. Klass, koncept, arketyp... Vad har rollpersonen för roll eller position i världen?

Och då frågar jag mig "Vad brottas min rollperson med?"

Du vet...
...den inre konflikten
...en spänning
...det som kan sluta på endera sättet och inte är fast och bestämt
...det som är jobbigt för henne
...hennes deal

Olyckligt kär, daddy issues, morsk men i hemlighet också feg, hård men spröd, vill ta hand om alla men blir vilsen när hon inte får det, hatar så det värker...

Det brukar alltid funka bra för mig att börja där.

Jag hade en lång diskussion med en improspelare om det här, och vi kom fram till att det som väcker publikens intresse för en karaktär i improteatern är nog en relation till en annan karaktär där det finns en spänning, där man inte vet hur det ska gå. En dubbel relation, såsom olycklig kärlek eller hatkärlek eller kärlek blandat med falskhet. Det är som att vi är evolutionärt predisponerade att genast zooma in uppmärksamheten på ambivalens.

I rollspel så är det nog bättre att gå direkt på rollpersonens relationen till sig själv, men detta leder förstås till relationer till andra med en spänning i.

Mina tankar går till det här inlägget. Det är gammalt, jag skulle nog inte skrivit det idag, eller likadant idag, men där kanske det finns något.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,148
Location
Off grid
chryckan said:
Vad det är som ger en rollperson en gnista av liv?
Har nog aldrig varit med om att en karaktär kommer till liv av något annat än att sättas i ett sammanhang. När man börjar spela och interagerar med världen och gruppen. Oavsett om man är "tjuven" eller har ett rollformulär på 20 sidor.

//EvilSpook
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,791
Jag brukar slaviskt spela ut de karaktärsdrag rollpersonsgeneratorn slumpat fram åt mig.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
EvilSpook said:
chryckan said:
Vad det är som ger en rollperson en gnista av liv?
Har nog aldrig varit med om att en karaktär kommer till liv av något annat än att sättas i ett sammanhang. När man börjar spela och interagerar med världen och gruppen. Oavsett om man är "tjuven" eller har ett rollformulär på 20 sidor.

//EvilSpook
Skitbra skrivet. Det där tycker jag nog är pricken över i - det som du skriver här och det som Arvid skrivit då han ungefär säger detsamma när han skriver om relationer.

Själv skrev jag:
För mig är en levande rollperson uttrycksfull och därmed tycker jag om att spela roller som pratar eller uttrycker sig mycket på något sätt, eller uttrycker sig genom att inte uttrycka sig. De ska märkas av, de ska ha karaktär osv.
... Men det är ju först genom det - sammanhangen - som du skrev, som rollerna börjar uttrycka sig. Därmed är sammanhanget som leder till uttrycket nog det viktigaste för en levande roll - som jag ser det utifrån min egen rollpersonsfilosofi. ... Man måste agera för att vara någon, och man måste agera mot någonting för att identifiera sig. Ingenting kan bli något märkbart förrän det står i kontrast eller jämförelse med någonting annat. Natten är mörk, men vad mörkret egentligen innebär kan vi inte sätta fingret på förrän vi har upplevt ljuset.

... Fast det krävs ju fortfarande att rollen har ett innehåll som kan sättas i sammanhang, eller som spelaren vill driva in i olika sammanhang. En roll måste ju därmed kännas intressant för spelaren själv och för gruppen. Frågan är väl då - hur gör man sin roll intressant för gruppen, de övriga spelarna?
Själv försöker jag göra roller som märks och därmed noteras av de övriga; om de också är bra på något som spelet kräver är också det en fördel. Någon som har andra idéer?
 

Xyas

Swashbuckler
Joined
22 Aug 2009
Messages
3,219
Location
Malmö
Började så smått skriva på ett svar. Men så började fundera på exempel när jag skapar rollpersoner och insåg att jag har inte gjort en egen rollperson till mig själv på snart åtta år. Så jag vet inte ens om det jag skrev stämmer längre.

Fan vad bittert :gremfrown:



slut på tycka-synd-om-sig-själv-inlägg
 

Chryckan

Swordsman
Joined
3 May 2005
Messages
597
Location
Stockholm
solvebring said:
Oj! Vad svårt att svara på. Det är det alltid när de här trådarna dyker upp, för vad jag än svarar är jag egentligen inte så medveten om hur jag kommer upp med mina roller.
Vilket är varför det är så bra för en att svara på sådana frågar för att man blir tvungen att reflektera hur och varför man gör något när det inte finns några rätt eller fel.

Så ta det inte som en tråd om tips och förslag (även om man givetvis kan få sånt också) utan försök först fundera på hur ni själv gör.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Agreed. Ta oväntade kombinationer av karaktärsdrag och ta dem till sin spets. Så gestaltar man intressanta rollpersoner som blir kul och begripliga för medspelarna. Jag har alltid betraktat en lagom mängd förutsägbarhet som det optimala.
 

Sapient

Swashbuckler
Joined
26 Mar 2011
Messages
2,492
Location
Stockholm
Elektricitet. Stora mängder elektricitet inducerar liv i den döda vävnaden och väcker till liv, den insomnade gudomliga gnistan som...

Jaha, roll-personer...

För min del blir rollpersonerna bara levande ihop med andra spelare och deras rollpersoner. Oavsett om jag har ett tydligt koncept eller av den bild jag gör mig av rollpersonen, är det först när hon eller han har ett gäng andra karaktärer att speglas i, som det händer något.

Fram till dess är det en papperskonstruktion, och det som står på pappret kan inte helt eller fullt förutsäga vad det blir av rollpersonen när den antar "liv". Det finns så klart saker som går igen. Det är ju de egenskaperna som står på pappret, som är basen. Men jag låter personlighetsdragen mycket hellre formas i spelandet, än sitter och tänker ut dem i förväg.

Det är roligare att t.ex. spela en sur och butter dvärg, om det är den sortens dvärg som de andra spelarna ser när spelandet kommer igång, än att propsa på att följa ett koncept som kanske skär sig mot gruppens dynamik.

Sen har jag naturligtvis idéer som jag lägger till också. Men många av dessa får utformas allteftersom. De kan vara ganska vaga i början. Men jag kanske till exempel upptäcker att den här sure och buttre dvärgen är en fegis. Därför att det fungerar i dynamiken. Och då finns det säkert någon förklaring till det (enter backstory).

Så för min del får karaktärskoncepten hellre växa fram i spelet. När det gäller skapandet, bygger jag en ball gubbe och sen ser vi vad som händer med den...
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Först har jag en ganska vag bild av någon person. Jag brukar ha nåt koncept i huvudet eller gå igenom ett antal koncept, som t.ex. druiden, tjuven, krigaren. Jag ser framför mig en bild och till stor del ser jag redan en setting framför mig, en miljö där karaktären hör hemma, passar in. Ibland kan det vara spännande att skapa en karaktär som hör hemma i en miljö och sedan flytta den till en annan miljö, men för det mesta brukar jag föredra att visualisera en karaktär i den miljö hon hör hemma. Jag skapar sällan en karaktär på en kväll. Jag gillar att låta den liksom växa fram i huvudet ett tag. Ibland har jag en idé som växer över flera veckor eller månader innan jag till slut präntar ner den. Under den tiden kan jag ibland slå mig ner och skriva lite om karaktären när jag får en bra idé. Det har hänt att jag skrivit en bakgrundshistoria i stil med en novell och sedan insett att jag råkat skriva klart karaktärens historia. Det är alltså väldigt viktigt att jag skriver en bakgrund som inte är en färdig berättelse. Det får liksom inte sluta i att jag har räddat kungariket, men det får sluta med att jag INTE räddar kungariket, för då finns det något att uppnå i spel sedan. Sen kan det ibland vara dumt att skriva världens grej om karaktären... Ibland är det nästan bättre att bara göra en karaktär, slå fram den eller hur man nu går tillväga, och sen sätta den i spel med enbart en idé om ett koncept i huvudet.

En av fördelarna med att bara "snabbskapa" en karaktär (och med snabbskapa menar jag att man gör klart karaktären på en kväll), är att det inte är så troligt att man blir besviken på äventyret. Men om jag spenderar två månader med att skapa en karaktär så kan jag bli riktigt sur om min vision blir nedskjutet av ett kasst äventyr.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,790
Location
Eslöv
För mig är karaktärsgenerering väldigt visuellt.
Antingen en bild i huvudet, eller ännu bättre, en snygg bild på datorn.

Jag brukar också (omedvetet) låta mig influeras av böcker (såväl fakta som rollspelsböcker).

Exempel på bilder jag gjort som jag tycker bara vrålstartas kreativiten i mig är typ de här...

http://www.mortalonline.com/files/races/FemaleHalfOrc.jpg

http://www.goto3t.com/goode/EarnestHarmonHSGrad1930a.jpg

http://www.lonesentry.com/articles/redarmyinf/red_army_infantryman_fig2.jpg

Alla de här bilderna har jag aslätt för att komma upp med olika idéer till. Lirar en hel del Noir också...

Vad jag först och främst söker efter är någon typ av idé som verkar cool.

För halvorc-bruden (som är en Tirak i min eonkampanj) blev en PTSD-livvakt som är väldigt utåtagerande, tillexempel. Tror flera här hade fått olika idéer, och det är sådana bilder jag gillar.

Sådana som erbjuder många typer av tolkningar och utvecklingar av en karaktär.

Och
 

Wilmer

Hero
Joined
9 Jan 2005
Messages
1,086
Location
Grindmaiden
Jag ser till att rollpersonen har högt i färdigheter som Upptäcka fara, Sköld och Undvika och lägger alla startpengar på rustning. Kan man placera sina attribut som man vill ser jag till att prioritera allt som boostar KP och möjligen också förflyttning.

Jag föredrar att börja med ett väldigt platt koncept och sedan under spelets gång skaffa mig olika hang ups eller ambitioner. Jag tror att det som gör att människor ser andra som levande är att de anar deras motiv. Det är löjligt hur instinktiv kopplingen motiv/vilja är: tänk på hur många kemilektioner där ni fått förklarat för er att en viss atom vill dra åt sig elektroner eller hur ström vill ta den vägen som har minst motstånd.
 

KuroiFeather

Veteran
Joined
16 Sep 2011
Messages
7
Location
Västerbotten
Jag brukar tycka att det är lättast att göra karaktärer som står ut från mängden och fångar andras intresse direkt :gremsmile:. Använder ofta karisma och retorik som de starka punkterna hos mina karaktärer. Just nu spelar jag mest Götterdämmerung (ett 1700-tals mysterierollspel) och spelar en narcissistisk crossdressing kille som sålt sin själ för högre status och är slightly en pyroman. När han var barn blev han kastrerad för att hans föräldrar ville att han skulle bli sångare och det slutade med att han dödade dem.

Det är relativt lätt att utveckla en karaktär efter små detaljer och jag tror att det gör andra mer peppade att komma på en historia till sina egna karaktärer. Just min karaktär känns komplex och har en överdriven personlighet som är lätt att spela, men jag har faktiskt svårt att spela mer blyga och tillbakadragna karaktärer så jag kanske bara fuskar mej igenom det hela. Dessutom är det säkert lättare att göra en levande rollspelskaraktär i en miljö som faktiskt har existerat. Det kanske blir mycket svårare i en mer fantasy inspirerad miljö :/ Dessutom försöker jag se upp så att jag inte tar all "screen time" från dom andra med min melodramatiska rollperson. Så kanske inte så bra där... ^^'

Har några bilder på min karaktär så feel free att kolla och kommentera <3

http://kuroifeather.deviantart.com/art/L...30898&qo=18

http://kuroifeather.deviantart.com/art/A...30898&qo=14

http://kuroifeather.deviantart.com/art/L...30898&qo=34
 

Sapient

Swashbuckler
Joined
26 Mar 2011
Messages
2,492
Location
Stockholm
Wilmer said:
(...) Jag tror att det som gör att människor ser andra som levande är att de anar deras motiv. Det är löjligt hur instinktiv kopplingen motiv/vilja är: (...)
Där har du en extremt viktig poäng! I en handling läser vi in motiv, som vi sedan antar står för vilja och "fokus" hos personen.

Men det leder mig till en sak som jag ofta tänker att jag är rätt dålig på. Nämligen att inse när min karaktär - utifrån sina motiv - borde avstå från att handla eller liknande.

Avsaknaden av handling är ju då nämligen motsatsen - en signal att motiv och vilja saknas. För spelaren, mig, är det inte alltid lika lätt att se vikten av att avstå från att handla, men för de andra spelarna är det en lika stark signal. Och om jag gör fel så innebär det att de andra spelarna läser in motiv i min karaktär som sen blir svåra att "få bort".

Är det ett bärande karaktärsdrag och en stor sak, så kan jag nog räkna med att jag gör det. Men just eftersom jag formar karaktären allteftersom, så brukar det ibland vara svårt att hitta tiden att dra ut slutsatser av de olika saker som kommer upp. Jag känner ibland att jag borde ägna mer tid mellan spelmötena att fundera igenom karaktären för att inse inte bara vilka saker karaktären borde göra utan också sånt den i konsekvensens namn borde låta bli.

Låt mig ta dvärgen jag tjatade om i förra inlägget som exempel igen. Inte bara är han en fegis, hans skuldkänslor för att han svek sin klan i något stort, bautaviktigt dvärgkrig skapar naturligtvis också en känsla av att han inte är värd vad alla dvärgar vill ha - guld. (Hans motiv för att äventyra är lojalitet med kamraterna, inte pengar...)

Om jag en enda gång glömmer bort detta och rusar fram till guldhögen, är den twisten mer eller mindre sabbad*. Men det är mycket svårare att komma ihåg att inte spela ut något, som att spela ut något. (Och särskilt svårt kanske när det är en sån kliché som dvärgar och guld...)

(*Jag kan möjligen försöka rekonstruera situationen genom att bestämma att den här dvärgen trots allt, innerst inne är girig, och för en sekund glömde sina skuldkänslor. Om jag kommer ihåg det i rätt ögonblick, kan jag tom. få utrymme för en liten scen där jag spelar ut den inre konflikten, när glädjen över guldet förbyts i skam och inre konflikt. Men, eftersom jag känner mig själv, är det saker jag snarare kommer på medan vi håller på att plocka ihop sakerna för kvällen än när de hade behövts i spelet...)
 

Chryckan

Swordsman
Joined
3 May 2005
Messages
597
Location
Stockholm
Kom på en till liten udda grej jag gör när jag skapar en rollperson.

När jag börjar omsätta den visuella bild av min karaktär som jag har i huvudet så använder jag engelska ord och uttryck om det är ett engelskspråkigt rollspel och svenska ord och uttryck om det är ett svenskt rollspel.

Finns säkert en naturlig förklaring till det men jag har aldrig tänkt på eller märkt det tidigare för jag började reflektera över rollpersonskapandet.

Skumt men kul.
 
Top