Jag har nog aldrig skapat mina egna fantasyraser, möjligen med undantag från mina första rollspelsår, och då har det handlat om variationer på redan existerande raser utifrån ett spel skrivet av andra - till exempel Drakar & Demoner.
Nå, varför jag hittills inte skapat några egna fantasyraser beror på att jag hittills aldrig skapat en komplett, egenskriven värld till ett egenskrivet spel. Jag ser nämligen bara en nödvändighet att författa sådana raser i och med att man också författar en helt egen setting. Kort sagt, världen gör raserna, inte tvärtom. Om man petar in allt mellan himmel och jord bara för att man gillar det utan att det bottnar i settingen får man Narnia; kort sagt, ganska kass fantasy där alla varelser, verkliga liksom overkliga från vår egen kultur, existerar. Ingen vet varför... Shame on you, Lewis.
Som andra varit inne på kan man fråga sig vad meningen är med fantasyraser av varierande art, till exempel alver och dvärgar. Mycket av deras återkommanden i olika spel och böcker handlar om tradition, dvs förväntningar. Folk förväntar sig alver och dvärgar i och med klassisk fantasy. Det är dock synnerligen ett dåligt skäl om det är det enda skälet man har. Alltså, tänker man enbart "Jag vill ha med andra raser för att alla andra har det" så kan man lika gärna rippa någonting rakt av, om man nu ändå inte försöker göra något eget eller i alla fall meningsfullt av det.
Fast vad är syftet med fantasyraser? Antagligen detsamma som syftet med annorlunda flora och fauna, magi och dylikt. Man vill helt enkelt skapa känsla för en värld som är annorlunda, som inte är som våran. Så, kort sagt är det detaljer av främmandeskap som bygger känslan av en fantastisk värld. Med andra ord skulle detta vara skäl nog, rent teoretiskt, fast det är bra om det finns en baktanke med de olika raserna på det sättet att de har band till världen...
Så, för mig känns helt okej med fantasyraser av alternativa sorter bara jag kan finna en plats åt dem i världen, ett syfte för deras existens. Jag håller inte med om att man naturligtvis kan ersätta alla dessa raser med människor. Det känns som en platt utgångspunkt. Människor är ju bara det "normala" för oss, det typiska för vårt universum. Vem säger att människor är den övergripande rasen i alla andra universum? ... Bara för att vår jord består av mestadels vatten måste väl inte en påhittad, fantastisk värld göra det? Bara för att vi människor utgör normen här så måste väl inte människor utgöra normen i en påhittad, fantastisk värld som trots allt inte är vår värld utan en helt annan.
Alltså, kan man hitta det man själv tycker är speciella syften och funktioner för olika raser och knyta det till världen så tycker jag att man kan göra det - alltså skapa andra raser. Människan i fantasyvärldar speglar dock ofta oss själva, så människor bör helst finnas med, i en eller annan skepnad som kontrast. Det är ju det som är det intressanta med olika folktyper - att de är olika, att de skapar kontraster och har olika förutsättningar.
Vad gäller alver, dvärgar, gnomer, svartfolk, pysslingar, centaurer och allt vad det nu är så tycker jag inte alls att det är fel att använda dem. Det är ju att bygga sin fantastik på referensmaterial som för oss människor här på planteten Tellus just identifierar vad vi anser är fantasy, vad som är sagolikt; just för att dessa varelser kommer från våra sagor. Det finns igenkänning och en automatik i hur vi väljer att se de här varelserna. Tänker vi troll och alver så tänker vi sagor och för direkt en känsla får vad som gömmer sig bakom detta.
... Det är väl därför de använts, för att det är lätt att etablera sådant som folk redan känner till. Varför identifieras onda trollkarlar med ormar, i till exempel Harry Potter? Varför inte med bävrar? Jo, för att det redan finns folkmyter och religiösa referenser för detta vilket för att man inte behöver tugga på i två kapitel för att förklara saken. Igenkänning är nog kanske den bästa genvägen till de kontraster som i sin tur bygger ett främmandeskap.
Det kan dock bli tråkigt i längden, ja, just eftersom folk har skrivit om samma raser år ut och år in. Vi är fed up med alver och dvärgar. Vi kan den traditionen som brukats så mycket att den gått från tradition till kliché. Så, antingen kan man väl förvränga dem lite eller så kan man kanske, så som Pratchett gjort, göra parodi på dem. Ja, alltså, man kan tycka det att om man nu ska köra på det gamla receptet så bör man skruva till det lite. Annars finns det ingenting att hämta för det är en sönderkörd väg.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att man bör tänka på: Att skapa världen först eller samtidigt som raserna för att genom världens struktur kunna avgöra rasernas syfte. Att man bör ha med människor eller motsvarande så att man genom igenkännande kan måla upp en kontrast som folk kan ta på. Att man inte bör göra samma sak som alla redan gjort - att man bör utgå från det tänkta syftet och inte traditioner, för dessa traditioner är redan söndertrasade. En intressant fantasyvärld är en värld som uppfattas unik men som ändå är nog greppbar för att man ska kunna förstå dem. Allt bör ha en syfte, annars är det dödfött. Att skapa en ras bara för att den är cool håller inte. Det kan, till viss grad, funka i monsterböcker, men spar i så fall de varelserna till bestiologin istället för befolkandet av världen. Fast även om du nu skapar egna grejer så se till att det ändå finns referenser som inte är alltför långsöka. Det måste finnas en igenkänningsform som i sin tur gör att man kan se kontrasterna, vilka få bildar känsla för det främmande - just den känslan som fantasy bygger på: främmandeskap i en autentisk form.