Nekromanti Hur skapar ni fantasy raser?

[Krille]

Tycke och smak alltså. Minataur är i mitt tycke hysteriskt coola. Inte för att de är starka utan för att de coola. Det är reptilmän också.

Det är nu man tillbringar ett par timmar med att leta upp Risings heta beskrivning av reptilkvinnor i Chronopia eller minotaurers massiva juver.

 

[Mogger]

Man behöver itne vilja ha sex med rasen som Krille/Rising säger. Jag vill inte ha sex med en liten tanig transparent varelser med övernaturliga krafter men jag kan gärnas spela en.

Nu spekulerar jag, men jag tror inte att andemeningen är att du måste ha sex med rasen i fråga, utan snarare tillskriva den kvalitéer som gör den begriplig eller kanske t.o.m mänsklig.

För saken är ju att om vi tar en märklig ras ur, säg, 2300 AD, så blir ju den fullständigt obegriplig. Vill vi ha sex med den? Hell no! Vill vi ens prata med den? Hell no! Det enda vi vill göra är att skjuta ihjäl den jävla skalbaggen. Och då har rasen liksom spelat ut sin roll. Om vi inte kan ha sex med rasen så kan vi inte ha den till något annat heller.

Därför tycker jag att checkfrågan "vill du ha sex med den?" är genialisk, men, den kommer ju från Rising så det var väl att vänta.

 

[Arfert]

Om vi talar om fantasy så är behovet att skapa egna raser minimalt (det blir för det mesta bara konstlat), däremot finns det alltid ett behov av relativt unika monster. Som Wydraden som Rising skrev till Fantasy!.. Den var ball och gav äventyrarna ett problem att lösa.

 

[Ögat]

Det är sånt här man gillar - vilka möjligheter olika varelser har att fortplanta sig med varandra och vad resultatet sedan blir.

Om vi har halvalver så måste det såklart finnas tredje och fjärdegenerationens alver, sådana som ser helt ut som människor men av olika bokföringstekniska skäl registreras som alver i brottsstatistik och sånt.

Sånt kan förstås bli skittråkigt om man inte snabbar på evolutionen. Eftersom jag gillar race-as-class är jag helt för att en rollperson kan byta ras under sin livstid, genom att evolvera fram ett nytt utseende. En låglevel-trollkarl är såklart en annan ras än en höglevel. Det syns på dem. Om trollkarlen dessutom bor några år i öken - tja, vad kan då vara rimligare än att han blir någon sorts skorpionmänniska?

Det viktiga för fantasyevolution är att den måste förstås genom Lamarck, inte genom Darwin. Hjälten förändrar sin egen arvsmassa genom sina handlingar. Därför är det inte konstigt om en drake och ett troll får barn - barnet blir förstås något ganska vanligt, men får under livets lopp möjligheten att fullända sin potential som dragon ogre.

 

[Ond bråd död]

Halvalver kanske är sterila som mulor, eller om det var mulåsnor.

 

[Niklas73]

Jag har skapat regler för hur man kan blanda spelets raser så man kar 6 raser till 21 raser. Blandningen kan bli rätt kul. Blandraser kan få egna problem i form av nedvärderande attityd från samhället, utfrysning, skräck med mera. Alla raser är humanoider men det kan bli rätt märkliga varelser - något som har uppskattats bitvis.

 

[Jocke]

Jag tuycker att D&D 4 sätter fingret på något viktigt när man läser om varför du ska välja att spela dragonborn "If you want to look like a dragon".

 

[Arfert]

Halvalver kanske är sterila som mulor, eller om det var mulåsnor.

I Saga är de faktiskt det, om inte magi har ruckat på naturen. En bieffekt är att alv-älskare är populära bland människor, de är inte bara snygga och "farliga", det blir inga barn som kan strula till det.

 

[Niklas73]

hehe coolt.

 

[Rickard]

Så jag kör på Risings princip: en bra ras är en sådan som man skulle vilja ha sex med. Det avgör utseendet och en del av attityden.

Jag brukar kombinera detta med Risings andra princip: en ras är trovärdig om man kan föreställa sig den bajsa.

/Han som gillar enkelheten i principerna

 

[Svarte Faraonen]

Nu spekulerar jag, men jag tror inte att andemeningen är att du måste ha sex med rasen i fråga, utan snarare tillskriva den kvalitéer som gör den begriplig eller kanske t.o.m mänsklig.

Jo, jag tycker samma sak kan appliceras på, låt säga, humor. Kan du tänka dig att en representant för rasen har någon form av sinne för humor? Om inte är rasen inte intressant för mig.

 

[kefka]

Jag gillar när en fantasy-ras pà nàgot sätt känns främmande. Att de har ett sinne, eller nàgot karaktärsdrag som gör att de inte bara känns som människor med plastöron eller en människa i en Lisebergskanin.

Ett exempel är icke-männen/nonmen (vad människorna kallar dem) I Scott Bakkers serie "The Prince of Nothing". De är en twist pà alv-arketypen, en uràldrig ras, vackrare och mäktigare än människorna. Deras uràldrighet har dock kommit till ett högt pris. Allt eftersom àren gàr bleknar minnen, personer och händelser smälter samman. Nutid och dàtid blir till ett, barn och älskade, det egna urspunger allt glöms bort och försvinner in i en dimma.

För att inte förlora sig själva isolerar sig nàgra genom àrhundradena, gör varje dag den andra lik. Andra som vandrar i världen söker händelser sà traumatiska och emotionella att de inte glöms. Eller försöker àteruppleva gamla händelser för att väcka minnena till liv. Här är en novell fràn författarens blog (länk) . En icke-man mördar en ung flicka för att minnas sin egen dotter, när människorna fàngar honom väcks andra minnen till liv.

Sedan är en typisk fantasygrej att fantasyraser oftast bara har en kultur, till skillnad ifràn människorna. Vilket iofs inte stör mig om det är high fantasy. Men är det low-fantasy eller culture-gaming tycker jag det kan vara värt att tänka pà.

 

[Mundo]

Jag skulle vilja skriva antingen ett scifispel eller fantasyspel där rollpersonernas uppgift är att hitta, katalogisera och förstå sig på andra raser. De får observera beteenden, försöka kommunicera, hitta likheter, och försöka dra slutsatser. Kanske skickar de rapporter till något slags ministerium som sedan agerar utifrån rapporterna. Och ibland blir det tokfel, när rollpersonerna tolkat helt snett.

Oh! Doit! Med en massa SL-verktyg för hur man skapar en avsides plats, en helt främmande livsform och hur man gestaltar mötet mellan detta och rollpersonerna. Skitbra!

Låter lite Star-trekight?

 

[krank]

Låter lite Star-trekight?

Kanske. Fast ingen Star Trek-serie eller film jag sett har riktigt nått ända fram. Mest för att plotsen varit för peruila. Svårt att ta på allvar, åtminstone ur den synvinkeln. Tycker jag.

 

[rjonas]

En sak jag har funderat på är ras vs. art.

Jag skriver högst sporadiskt på ett He-Man-FinalFantasy-Bravestar-Thudercats spel (vem här innne skriver inte på ett spel)där raserna är raser på samma sätt som typ hundraser, Där levnadsmiljö påverkar hur humanoiderna ser ut. Efter vara en generation eller två blir det katttfolk, ommänniskor, tapirmän, muskulösa barbarer, ninjakrigare med ödlehud osv.

Samma gäller för djur, monter och robbotar för sig.

Jäkligt kul idé! Såg en nyare He-Man för några år sedan och blev lite avundsjuk på alla koola ormmän och annat som prinsen måste tampas med.

 

[rjonas]

Så jag kör på Risings princip: en bra ras är en sådan som man skulle vilja ha sex med. Det avgör utseendet och en del av attityden.

Jag brukar kombinera detta med Risings andra princip: en ras är trovärdig om man kan föreställa sig den bajsa.

/Han som gillar enkelheten i principerna

Aha! Så det är därför jag har så svårt för dragonborn och warforged.

 

[krank]

Aha! Så det är därför jag har så svårt för dragonborn och warforged.

Jag har inga problem med att tänka mig någon av dem bajsa. I Dragonbordfallet kanske det hjälper att jag haft kompisar med ödlor och ormar som husdjur.

Nåja...

Risings principer är asbra, men egentligen bara om man nödvändigtvis tänker sig spelbara raser. Många i trden verkar ha utgått från att de här raserna som skapas måste vara spelbara, men jag tycker nog att det borde finnas utrymme för saker spelare inte kan skapa som rollpersoner också...