Nekromanti Hur skulle ni beskriva ert spelledande?

[StreetBushido]

What it says on the tin: hur skulle ni beskriva ert spelledande?

Jag skulle säga att mitt spelledande är tillbakalutat med ett öga ständigt riktat mot vad som skulle göra spelandet och den framväxande berättelsen roligare och intressantare. Jag viftar hellre undan regelkomplikationer än att grotta ned mig i detaljer för att se till att ett bra flyt bibehålls. Jag tenderar även att hellre låta saker lösas till spelarnas fördel än till deras nackdel. På grund av min tillbakalutade stil så händer det lätt att jag missar detaljer som skulle kunna ge en rikare helhetsbild, och det är något jag skulle kunna behöva arbeta med.

 

[DeBracy]

Ringrostigt, trött och sällan förekommande.

Spoiler: kommentarer

Me too. Fast jag vet inte vad andra tycker, iofs.

 

[Lupus Maximus]

På tok för sällan och därmed ringrostigt...

Men hur jag tycker om att spelleda: Mycket förberedelser för att kunna improvisera under spel. Mycket höftande för att hålla uppe flyt ("det är inte regler, utan en samling förslag"). Det spelarna skall behöva kunna av mekaniken skall hållas till ett minimum. Tärningsslag kan användas på både viktiga och oviktiga saker, men kan också skippas på både viktiga och oviktiga saker (om vi skall låsa oss till regler och tärningsresultat så kan vi lika gärna... vänta... jag gillar inte brädspel).

Sedan beror väldigt mycket vilken setting man skall spela i. Star Wars och James Bond är det troligtvis ös som gäller. I ett annat kan det vara av intresse för mig att hålla koll på vad som skiljer en peang från en alice, och veta vad sutur betyder, då man beskriver vad som händer (eller byta ut orden till "en slags tång" och "sy ihop" för att matcha kunskapsnivån på rollpersonen).

 

[Tomatalven]

Hyfsat tillbakalutat, speglande av spelarnas idèer, improviserande och skrotande av mina välarbetade planer. Testar mig fram och skaffar mig erfarenhet. Beskriver inte så noga. Ger spelarna rätt mycket rum.

 

[Johan K]

Skulle vilja säga att man är lite ringrostig, halvdålig koll & sådant.
Så med andra ord, jag skulle behöva SL:a MYCKET mer än vad jag gör idag, så man kommer in i det hela lite bättre.

 

[w176]

Förra spelpasset beskrev en av mina spellare min spelstil med orden:

Dance my puppets, dance!

Jag spelleder genom att dra i trådar och spela ut spelarna med/mot varann. Jag litar på mina spelare kan skapa bra scener och spela djärvt, men då och då rycker jag i någon tråd för att sätta ny spinn på scenen.

Utöver det ser jag till att klippa fram och tillbaka mellan olika scener. och fördela tiden i rampljuset och handlingutrymmet i berättelsen

Jag förbereder vldigt lite och föredrar "Play to find out" framför planer och planering.

 

[pappa]

Jag spelleder för tillfället Pathfinder och hundra procent av mitt spelledande går ut på att mina spelare ska ha så kul som möjligt vid bordet. Allt annat är sekundärt.
Det har resulterat i att jag hellre säger "Ja det är klart det händer" än "Nja det går nog inte" när spelarna kommer med kreativa om än regelmässigt tvivelaktiga idéer. Rule of cool är mycket viktig. Jag känner mina spelare bra nog att veta vad varje person tycker är kul och genom att titta på vilka karaktärer de skapat försöker jag ge dem scener och situationer där deras roll får användas till fullo. En av mina spelare är en biffig barbar, då ger jag honom strid och låter honom bryta upp dörrar utan bekymmer. En är magiker med högt värde i Knowledge: History, då ger jag honom ruiner och gamla reliker att studera. En är bard med inriktning på Charm Person och Diplomacy, jag ger henne sociala utmaningar, alla NPC's älskar henne, och låter stadens teater bli en central knytpunkt i äventyren.

När jag spelleder pratar jag snabbt, viftar med armarna och försöker få alla att skratta och må bra. Gör mitt bästa för att alla ska få lika mycket plats i rampljuset, och märker jag att någon person inte deltar så mycket försöker jag ta reda på vad hen vill ha mer utav.

Jag förbereder väldigt mycket och finner stor glädje i att göra handouts som kartor, brev, illustrationer och sånt att kasta fram från bakom SL-skärmen. Blir mest stressad av för mycket improvisation.

Jag fuskar inte med tärningsslagen. Träffar slaget så träffar det och skulle det innebära att någons älskade rollperson dör, so be it. Att gulla för mycket med spelarna gör att striderna (och det är många strider) tappar udden.

 

[krank]

Mitt spelledande:

Ringristigt, präglat av perfektionism och dålig självkänsla. Hyfsat väl förberedd och lätt rälsande (spindelnät snarare än rak räls). Spelar ut mindre än en del spelledare jag haft, men tydligen mer än en del andra är van vid. Gör röster ibland.

Infrekvent är ett annat bra ord, eftersom jag har så svårt att få ihop äventyr jag är nöjd med. Och jag skulle inte palla att köra helt improviserat.

Jag undviker helst tärningsslag, och har exakt noll problem med att "fuska". Om jag alls rullar fysiska tärningar dolt är det för att jag vill att spelarna ska höra mig rulla tärning, inte för att jag egentligen är nyfiken på resultatet. Gäller inte D&D, såklart.


Min drivkraft som spelledare är och har varit att få presentera något maffigt. Att ge spelarna något att utforska och säga "oooh" och "aaah" om. Att de ska få känna sig smarta när de löser de problem jag ställt upp, och att jag ska få känna mig smart medan de grubblar och funderar. Att få visa upp något coolt man gjort.

Just nu känner jag att jag behöver komma upp i sadeln igen. Jag tror inte det funkar att bara gå och deppa och aldrig få ihop något. Så snart Rotsystem är klart ska jag därför dels försöka få ihop en grupp som känner för att testa lite oneshots i olika spel, och dels få tummen ur röven och skriva 2-3 äventyr framåt i More than Humankampanjen jag spellett i några år (men som legat på is i snart ett år... Eller rentav mer? Jag minns inte ens när vi spelade sist...)

 

[Cieylor]

Jag fuskar.

Inte så att jag spelar för att vinna (eller i alla fall inte så ofta), men om det finns två möjliga utfall och jag föredrar det ena så tittar jag inte så noga på vad tärningarna landar på. Ibland har det fått mig att fundera på om jag möjligen spelleder fel typ av spel.

I övrigt så litar jag kanske lite väl mycket på min improvisationsförmåga, och föredrar ganska enkla äventyrsstrukturer utan en massa komplicerade pussel och utredningar som spelarna kan köra fast på.

 

[Olsjoh]

I princip obefintligt, men när det väl sker så karaktäriseras det i teorin av fantastisk improvisationsförmåga, kreativa miljöbeskrivningar, unika spelledarpersoner och oväntade twister i handlingen, men i praktiken av krampaktigt greppande efter halmstrån, anteckningar som jag glömmer använda samt en molande känsla av panik och kallsvettande.

Jag behöver med andra ord mer erfarenhet.

 

[Krille]

Jag försöker hålla tempot uppe, men kommer ofta av mig på grund av spelarnas påhitt, och tvingas tänka till i flera sekunder för att komma på hur jag ska ha kvar tempot och samtidigt låta spelarna göra coola saker.

Och så försöker jag få spelledarpersoner att verka coola, med motiveringen att det ska motivera spelarna att göra sig ännu coolare. Det kan dock leda till lite väl mycket mary sue när Black Widow lyfter med en kapad Hydra-jet med Captain America stående i en cool pose ovanpå den när rollpersonerna slåss med Viper/Madame Hydra. Men det är smällar man får ta.

 

[kloptok]

Det här kan låta konstigt för många men jag brukar faktiskt köra med rätt hård disciplin när jag spelleder (och det är det bara jag som gör i min grupp). Så många spelmöten har blivit förstörda av trams och flams att jag kände att det var nödvändigt att införa några regler för hur man får bete sig. Några exempel på förhållningsregler:

• När spelarna anländer till mötet brukar jag köra ett kort "förhör" kring spelvärlden för att försäkra mig om att spelarna läst på och kan de relevanta delarna om världen (när vi spelar Trudvang har jag t.ex. senast frågat "vilket är året enligt den alviska tideräkningen?", "var växer örten Tungelin?", "vad hette de tre systrarna som dräpte en kung och i vilket mittländskt land skedde detta?", "nämn de tre största städerna i Noj" etc.). Kan man inte svara på frågorna får man åka hem.
• Mobiler är strikt förbjudna. Ett tag brukade jag helt sonika samla ihop mobilerna i början på mötet och gömma dem men efter protester får nu spelarna själva ta ansvar för att det inte ringer eller stör under mötet. Tar en spelare fram mobilen så beslagtar jag den och ger tillbaka i slutet av mötet.
• Vi har schemalagda pauser för toalettbesök, det är då och inte någon annan gång avträdet ska besökas. Annars stör det flytet i spelet.
• Jag brukar ge spelarna betyg efter mötet utifrån hur väl de klarat mitt äventyr. Detta för att ge en fingervisning om hur de klarar sig, och dessutom är det bra för den som har svårt att hänga med att få veta det så tidigt som möjligt.
• Efter mötet frågar jag spelarna vad som varit bra med mötet, både i äventyret och själva mötets struktur. Negativa kommentarer skippar vi, jag tycker det ger en så dålig stämning om folk har dåliga saker att säga om mötet.

Detta verkar fungera bra, än så länge har ingen av spelarna klagat. Har hört någon som funderade på att hoppa av gruppen men efter att jag pratat med hen så ändrade hen sig.

När jag spelar med andra försöker jag också göra mitt bästa för att få en bra stämning och minimera trams. Jag brukar t.ex. för att hjälpa spelledaren säga till andra spelare som fjantar sig eller säger något som inte passar in i spelets stämning. Brukar ta ett snack efter mötet med spelare som inte skött sig eftersom det kan störa stämningen att ta upp det under mötet. Tyvärr har jag inte spelat mer än enstaka tillfällen med andra grupper men det vore kul att prova mer av det. Så länge gruppen är seriös så klart.

Spoiler: kommentarer

Vissa av de punkterna tänker jag sn... inspieraras av.

April april?

Mycket bra! Kunskapsfokus, betyg, ordning och reda.

 

[Rymdhamster]

Smått rälsat och ofta motvilligt.

 

[kloptok]

April april?

Precis, för den som inte hängde med på det så var mitt ovanstående inlägg ett litet aprilskämt från min sida.

Tvärtom så är min verkliga spelledarstil är någon sorts rak motsats till vad jag där beskrev. Det var länge jag kände att jag hade ett ansvar att göra det roligt på spelmötena och jag hade en press från min egen sida att allt roligt hängde på vad jag gjorde som spelledare. Idag har jag övergett den ståndpunkten och tänker snarare att mängden roligt under ett spelmöte beror lika mycket på spelarna som på spelledaren. Om spelarna inte engagerar sig för att ha roligt spelar det ingen roll vad man gör som spelledare, det kommer ändå inte bli roligt. Och med den insikten har jag slappnat av mycket mer i spelledarrollen. För mig är ett spelmöte dessutom numera socialt umgänge med vänner, det är något jag gör istället för att ta en öl på krogen eller motsvarande. Och därmed gör det inte så jättemycket om gruppen inte kommer så mycket framåt i äventyret under ett spelmöte.

Det jag skulle vilja träna mer på som spelledare är att improvisera och bygga en story under spelets gång. Jag vill inte behöva förbereda mig mer än nödvändigt, och framförallt vill jag träna på att förbereda mig på rätt sätt. Det vill säga, förberedelser som räcker länge och är icke-linjära på så sätt att de inte är bundna till en speciell utgång eller historia. Play to find out, som (om jag inte missminner mig) allas vår favorit Vincent Baker säger.

 

[Nyhammar]

Jag är ganska dålig på att planera och skriva saker i förhand så mina berättelser tenderar att bygga mer på improvisation och gruppkonflikter. Om det är något som jag skulle säga att jag är bra på så är det att skapa drama, att utmana gruppen, skapa dilemman och sen driva dem i konflikt med varandra. Mina spel tenderar med att handla om att utmana folks åsikter och ha interna kamper snarare än att besegra externa hot, även fast en yttra fara nästan alltid finns för att sätta press och motivera spelarna till att fortsätta.

Sen rent praktiskt så jobbar jag mycket med att ha få, intressanta SLP, relativt avgränsade miljöer (en by, ett hus, en båt osv.), många intriger som ligger under varandra (ex. den tyska demonen som låtsades vara en fransk frihetskämpe, som i sin tur spelade italiensk ambassadör. Ifall ett lager av intrig upptäckts så finns ett annat under den) och kaotiska actionscener. Jag gör ofta dialekter och slår inte värst ofta med tärningarna. För det mesta är jag ganska snäll mot spelarna med är inte rädd för att ha ihjäl en rollperson om situationen kräver det.

 

[Pyret]

oj bra fråga, jag skulle nästan vilja be de personer jag spellett att svara på den frågan. men jag tror jag nog skulle säga att jag är en spelledare som gillar att bygga plotter och grejer som mina spelare kan pyssla med samt att jag gärna släpper mina spelare relativt lösa och låter de fundera och samarbeta själva och ge dem några beskrivningar eller lettrådar att mumsa på jag vill hoppas att jag är en spelledare som för en dialog och kan hoppa på ett förslag eller ifyllnad om det passar in i min historia vi berättar tillsamnas liksom jag är nog en gående speledare med som kan pejla av läget beroende på gruppen är det en grupp som gillar å röra på sig så är det som okey (så länge de inte her sönder något eller varandra men det kan ju lika bra vara en lite mera tillbaka lutad grupp en flexibel speledare kanske är ett bra ord?