Hmm... nåra minuter, nystartade kampanjer, med nya karaktärer, i första striden eller eventuelt i kraftigt misslyckade handlingar (ramlar ner när man försökte klättra, etc). Jag har haft karaktärer som det tog mig lång tid att skapa (jag tenderar att alltid ta all tid jag är given att skapa karaktären + 1-2h, oavsätt om det är några timmar, eller några veckor), i full plåtrustning, med bra vapen och sköld, maxade värden i stridsfärdigheter från starten, som har dödats i strid på första slaget från urusla motståndare med "vapen" som inte igentligen kan klassas som något annat än "tillhygge", och med andra vapen som plåtrustning kan stoppa utan några problem som helst...
Det vi spelar är mest Eon, och en någerlunda stor del Drakar och Demoner också (en DoD91+Äldre DoD+Husregler typ utav mixad grej... vi använde perfekta slag (först en 1'a på T20'an, och sen lika med eller under frärdighetsvärdet på ett andra slag), och för oss i strid betyder ett perfekt slag att man gör max skada och den som träffades har ingen rustning... vi använde ju också särskilda slag (slå 5 eller lägre på T20'an, och sen lika med eller under färdighetsvärdet på ett andra slag), vilket betyder att den som träffas har ingen rustning men man måste slå sitt skade slag... eller var det tvärt om, hadde rustning, men man gjorde max skada? Jag minns inte riktigt just nu, vi spelar inte DoD lika mycket som Eon, var flera år sedan nu.... XD ). Eon och DoD är ju två rollspel vars skade system är rätt, till väldigt, dödliga ju.
Blodsspåren som finns backom mig och min spelgrupp under de 21 åren som jag/vi har rollspelar är inte bara stort... det är massivt, där det ser ut som om där varit ett blodigt massmord var tionde meter eller något...
Specielt Eon tenderar att lämne ett stort blodspår efter sig... för den absolut största majoriteten utav karaktärer som har dött för mig, mina medspelare, och bland NPC'er, tenderar komma i från någon typ utav blödning... vet inte hur många gånger som jag har plockat NPC'er med en artär blödning eller något. Har till och med råkat döda en medspelares karaktär pga att min Tirak sparkade hans Tirak i skrevet. Has Tirak hade väckt min karaktär genom att slänga en spann iskallt vatten in i hans tält, och sedan direkt efter dragit upp varenda tältpinne... så i hämnd, efter han lyckats kravla sig ur tältet, så sparkade min Tirak honom i skrevet. Tyvärr dock så lyckades min karaktär göra en särskild skada... Inre Blödning... vilket ingen av oss kunde hantera... så hans Tirak dog en långsam död över de följande 18-24 timmarna, hängandes över min Tiraks axel när jag försökte ta honom till den närmsta staden vilket var 2 dagar bort. XD
Det är dock specielt under de senaste 15 åren som det har varit riktigt illa... jag har nog inte gått en enda kampanj utan att jag har haft minst en, om inte flera, karaktärer som dö för mig... ofta i fontäner utav blod. Samma för den andra spelaren i min grupp också.
Delar utav det kommer ifrån att vi är rätt villiga att gå in i strid, även om motståndet är överlägset på något sätt... jag försöker alltid hitta bättre lösningar för att försöka ha övertaget i strid, och eventuelt försöka undvika strid helt (även om jag skulle vilja ha striden, för att strid är en av mina favorit grejer med rollspel... jag försöker bara hålla tillbaka den tendensen så långt som mycket)... men om någon annan som vi spelar med plötsligt drar vapen och går till anfall (oavsätt motstånd), eller något händer som eskalerar till strid, så tenderar jag att rätt lätt följa med på det... för att då måste jag ju försöka hjälpa/rädda kompanjonen/erna som kastade sig in i striden. Tror vi alla är rätt "dator/tv-spels skadade" också (har ju spelar årminstone tv-spel längre än vad jag har spelar rollspel), där det ibland känns som att vi hanterade tankarna kind strid som om det hände i ett dator/tv-spel. XD
Andra delar utav det kommer ner till personen som SL'ar oss, för våran SL kör med reglerna att
"Vad tärningarna visar händer, händer". Han slår sina tärningsslag helt öppet också (förutom då med tillfällen där spelarna inte bör veta vad slaget var så klart). Han kanske ger oss lite extra möjligheter att försöka rädda oss själva, en sista chans att greppa tag i en gren medan vi faller, eller ett extra "kämpa emot döden" slag, eller vad det nu än kan vara... men pga omständigheterna så är det ju inte ett slag som varken han eller vi tycker bör vara enkelt, så allt som oftast så misslyckas ju de slagen.
Sen en annan stor del utav detta kommer helt och hållet ner till tärningsslagen också till varför så många av våra karaktärer dör.
Det är specielt våran SL som detta ligger på. För bland alla personer som jag har spelar rollspel, brädspel, figurspel, etc-spel, med, så har han alltid varit den som har slagit bäst med tärningar bland oss alla. Och när man kombinerar hans tendens att slå riktigt jäkla bra + ett spel som Eon + hans regel
"Vad tärningarna visar händer, händer" = så är summan utav det massor utav döda rollpersoner. Det var därför som jag valde att sätta "RP'nas Baneman" vid hans namn på tacksidan till Eon IV's IndieGoGo kampanj (jag köpte en bok till honom också vilket han inte visste att jag gjorde, där av hans namn i boken... det var faktiskt han som introducerade oss alla till Eon nån gång under första halvan av 1997). Och det kvittar faktiskt om det är tänkt att man ska slå högt eller lågt med tärningarna, han tenderar att väldigt ofta slå vad som räknas som "bra" eller "bäst" med dem.
Den andra spelaren i min nuvarande grupp (min orginal spelgrupp anser jag ha splitrasts färdigt runt ca 2003... och vad som återstod var jag och min nuvarande SL... där hans lillebror då sen började spela med oss 1 eller 2 år senare)... I alla fall den andra spelaren i gruppen, våran SL's lillebror (11 år yngre än honom), har däremot fått den totala motsatta "förmågan" med tärningar... där han tenderar att väldigt ofta slå oerhört dåligt med tärningar. Han är den personen som jag känner som slår absolut sämst med tärningar. Vilket ju leder till en hel del döda karaktrer för honom... ännu mer så i kombination med hans bror som SL. XD
Jag personligen har nog en någerlunda jämn fördelning mellan bra, medel, och dåliga slag (och om jag skulle ha nån sträng med väldigt bra slag, så komer det tillslut vägas upp med en sträng av dåliga slag).
Jag har dock förmågan att lyckas trolla fram väldigt bra slag vid en hel del situationer där allt känns som det är förlorart, där det krävdes riktigt bra slag för att lyckas/vinna/etc... specielt när jag försöker göra väldigt komplicerad manöver eller något som kan tyckas att man krånglar till det eller något (oftast så har jag spenderat en del tid med att tänka igenom vad jag måste göra för att försöka lösa problemet framför mig... så mina tillsynes helt random handlingar är allt som oftast totalt kalkulerade). Det är nästan som om jag har yrket Sprätthöks särskilda förmåga (från DoD, Krigarens Handbok), när det gäller att rulla tärningar tidsvis... XD
Där av att jag har haft situationer där jag t.ex lyckats dödade en drake med ett enda hugg. I DoD... vi kunde knappt skada draken (vi försökte ett tag), och vi kunde inte fly av någon anledning. Min karaktär visste att en drakes undersida var den minst skyddade... så i ett sista försök att vända striden så sprang min RP mot draken, kastade sig med fötterna först ner på marken och gled in under draken (särskilt slag), och där under så med båda händerna stötte jag bastardsvärdets (tror jag det var) spets uppåt (perfekt slag), och tack vare hur mycket skada min karaktär kunde göra så dödade han draken (som förklaring sa SL att jag kom åt drakens hjärtat), och sen lyckades min karaktär på något sätt rulla ut från under draken innan den föll ner till marken och krossade honom (ytterligare ett särskilt slag).
Det är sådana där strängar utav riktigt bra slag igenom en hel kontinuerlig sekvens med multipla delmoment i hela grejen, som jag tenderar lyckas med. Och inte bara i rollspel, utan i bräd/bords/figur spel också (kommer ihåg en gång där jag behövde slår rustningsslag för en 10-manna enhet utav Blood Angels SM's, där jag var tvungen till att slå 5+ på en T6 för att träffen inte skulle döda någon... var tvungen till att slå en 21-23 någit slag dock (vilket betyder att antagligen minst 2/3 delar av dem kommer dö)... av någon anledning bestämde jag mig för att slå en tärning åt gången... vilket följdes utav att jag slog arton 5'or eller 6'or på raken, misslyckades sen med det 19'onde slaget så en dog, och slog sen åter igen 5'or och 6'or på resterande utav slagen... alla av oss såg nog antagligen lite så här
ut efter det... min sida förlorade dock striden ändå i slutändan... det strängen av bra slag vägdes nog lite upp utav att en hel enhet utav mina Blood Angels Death Company lite så där random vandrade rakt ner i ett lava flöde och dog... XD )
Och det är något som inte är helt ovanligt för en hel del utav mina karaktärer... att döda monster/varelser/huminoider och sådant långt snabbare än vad SL förväntade sig (min nuvarande SL tenderar att facepalma varje gång jag lyckas avsluta strider långt snabbare än vad han tänkte). Har knäckte ryggen på en Mantikora med mitt första slag (min karaktär Rhodryn Callahorn gjorde det... vilket var min första rollspels karaktär någonsin, första gången jag spelade DoD också)... dödat demoner med ett eller två slag (Rhodryn igen... men även andra karaktärer)... dödat en Minoutaur med två slag (Rhodryn... XD ... Rhodryn är min favorit karaktär, den karaktär som alla andra vägs mot, ingen kan mäta sig med honom med hur mycket jag gillar honom dock... han har dock inte dödat en drake någonsin (tror inte han ens mött en drake), det var en annan karaktär jag hade ett flertal år senare)... m.fl, m.m, etc.
Men, som sagt, detta tenderas väga upp utav dåliga slag... vilket en hel del av dem har antingen direkt, eller indirekt, lett till att min karaktär har dött. Andre effekter av dåliga slag är ju mildare så klart, men sätter fortfarande käppar i hjulet för vad gruppen och min karaktär försöker göra, eftersom de rät tofta tenderar hände vid de minst lägliga tillfällen. XD
De personer som jag har spelat rollspel, brädspel, och diverse figurspel med, har sedan sista ca tredjedelen utav 90'talet sagt/ansett/kallat mig för
"Han som lyckas med det omöjliga"... det var specifikt med Bloodbowl som jag fick det rycktet, men det hände ju i andra spel också redan innan Bloodbow, och i andra spel efter också. Vad alla de personerna liksom glömde bort dock var alla gångerna som jag misslyckades katastrofalt med sådant här... men folk tenderar glömma bort sådant verkar det som... så jag utnyttjade det rycktet som de givit mig så långt jag kunde, åtminstone i Bloodbowl.
