Nekromanti Hur svårt tycker du det är att GM:a?

[God45]

Jag tycker det är ganska lätt. Men jag har crashat och brunnit flera gånger och jag har spelat med en hel del GM:ar som bara inte klarar det av olika anledningar. Det verkar kräva en viss talang och en viss mängd övning för att klara av det, för att vara bra krävs det ännu mer. Det finns så klart flera olika spelledarstilar och olika spel kräver olika färdigheter. Men den grundläggande färdigheten verkar ändå vara den samma.

Sedan har vi saker som scenskräck och att man måste kunna improvisera när spelarna hoppar av rälsen (om man ens har en räls och inte bara improvar) och förmågan att reflektera spelarnas input och så mycket mer.

Så hur svårt är det att GM:a? Vad tycker spelledarna här? Vad tycker ni som valt att inte spelleda? Vad tycker ni som försökt och misslyckats?

 

[Hans E Magnusson]

Typ, jättesvårt.
Därför sysslar jag inte med sånt.
Ända gången jag egentligen har spelledat något längre än en kväll så var det på gamla goda tiden och vi körde

och

som äventyr, rakt av, snodde dialog och allt från tidningen

 

[Recca]

Jag tycker det är extremt enkelt om jag vill göra det lätt för mig och upp till skitjävlasvårt om jag vill gå in för det och har ett mål med det. Om jag vill minimera riskerna för att något ska bli dåligt så tar det mer tid. Om jag vill förbereda vissa scener så måste jag fantisera ihop en massa i förväg. Om jag vill skapa en cool plot så behöver jag anteckningar.

Men jag kan ju också bara köra nåt improviserat. "Ni sitter på värdshuset och pratar, lite sjaskig sylta sådär, ni vet. Sitter några längre bort och verkar prata lite hysj hysj. Vad gör ni där?"
Är ju ett skitbra intro. Då kan jag bara luta mig tillbaks...

 

[krank]

Jag tycker att det är väldigt svårt, men jag är min egen största fiende här. Jag tror att jag egentligen är en rätt hyfsad SL, men jag ställer rätt höga krav på mig själv. Om ett spelmöte inte blir 100% lyckat och awesome så känns det som ett misslyckande.

Jag spelleder inte så ofta, vilket dels gör att jag känner irrationellt ökad press ("nu har jag haft flera veckor på mig att förbereda, det finns inga som helst ursäkter för att det här inte ska bli awesome") och dels gör att jag inte får öva så mycket som jag skulle behöva.

Jag är dessutom extremt osäker i min improvisation och upplever att mina improviserade äventyr blir mycket mer rälsade på ett dåligt, tråkigt sätt än mina planerade äventyr.

Jag avskyr dessutom tanken på att spelleda något som känns "gjort" eller för stereotypt eller så. Varje äventyr jag bygger måste typ vara en unik fucking snöflinga; känner jag att det är förutsägbart eller bygger för mycket på klichéer måste jag bygga om.

---

Inget av det här återspeglas i mina spelares reaktioner, såklart. Jag ställer, känner jag, betydligt högre krav på äventyren och spelledandet än vad de gör.

 

[Tony.Meijer]

Jag tycker det är extremt enkelt om jag vill göra det lätt för mig och upp till skitjävlasvårt om jag vill gå in för det och har ett mål med det. Om jag vill minimera riskerna för att något ska bli dåligt så tar det mer tid. Om jag vill förbereda vissa scener så måste jag fantisera ihop en massa i förväg. Om jag vill skapa en cool plot så behöver jag anteckningar.

Men jag kan ju också bara köra nåt improviserat. "Ni sitter på värdshuset och pratar, lite sjaskig sylta sådär, ni vet. Sitter några längre bort och verkar prata lite hysj hysj. Vad gör ni där?"
Är ju ett skitbra intro. Då kan jag bara luta mig tillbaks...

+1

(Låt inte det här stiga dig åt huvudet nu Recca ).

 

[Blasphemy]

Det är lite blandat men jag tycker det är rätt så svårt. Och jag vill alltid ha förberett mig innan rätt så mycket. Att jag planerar, förbereder scener gör att allt blir mycket mindre rälsat och jag kan improvisera friare.

Jag vill nog alltid slänga in lite variation också. Så om det har varit två spelmöten som varit på samma sätt så vill jag föra in något som gör att det tredje sticker ut. Målet är ju på nått sätt att få spelare att känna att om de missar ett spelmöte så ska de verkligen ha MISSAT något.

 

[Ape of Wrath]

Jag har funnit att de gånger det blivit awesome är de gånger jag förberett mig mest, det hänger liksom ihop. Jag är en sån person som behöver ha mycket förberedelse innan jag kan improvisera, jag funkar likadant som människa i t.ex mitt yrkesliv som fritidspedagog.

Tyvärr är jag också sån att jag skjuter upp det mesta till sista sekund.

 

[BiobunkerVII]

En sak som jag tycker skiljer en bra SL från en mindre bra, jag har varit både spelare och SL är att man som SL inte blir regeltaliban. Ett spelmöte kan gå totalt i stå om SL spenderar en stor del av tiden med att bläddra i regelböcker. Kör på känsla om man är osäker på vad reglerna säger om en situation och böj på reglerna om det gynnar spelupplevelsen. Om t.ex den första fienden man stöter på i ett äventyr slår ett perfekt slag som träffar i huvudet som enligt reglerna dödar en av spelarna skulle jag föredra att man är lite flexibel.
Ett big NO-NO är dessutom spelare som ifrågasätter regeltolkningen, tjafs om regler blir bara tråkigt.

 

[StreetBushido_UBBT]

Jag känner att jag vid det här laget i min spelledarkarriär har hittat min rytm. Jag kan spelleda i sömnen. Så länge jag känner de jag ska spelleda för kan jag börja spelleda efter en fikapaus för. Det blir förvisso bättre om jag får lite mer tid att förbereda mig, men jag har erfarenhet av att köra i alla fall en framgångsrik kampanj med ca. 10-15 minuters förberedning.

Fast likt en tyngdlyftare som ger sig på tyngre vikter desto starkare de blir så försöker jag förbättra mig själv hela tiden. På grund av det blir det aldrig jättelätt.

I slutändan är det dock skönt att veta att jag skulle kunna lata mig/ta det lugnare och ändå prestera på en nivå som alla (jag och mina spelare) skulle bli nöjda med.

Jag skulle dock vilja vara spelare någon gång som omväxling. Både för att det skulle vara kul och för att det nog är viktigt för att utvecklas som spelledare.

 

[Sodivra]

Så här svårt är det:

Lagom!

 

[Eksem]

Jag vet inte riktigt när man har "misslyckats" eller gjort ett dåligt jobb, det finns ju uppenbarligen en massa människor som spelat med olika sorters katastrofala game masters, men jag får ofta uppfattningen om att de GMarna själva inte uppfattat sig som dåliga eller att de har haft svårt att köra sessionerna i fråga.

För min egen del uppfattar jag det som direkt lätt att spela en tillfredställande underhållande session där de flesta haft ganska trevligt och kul och det har varit någorlunda flyt; men om vi ska ha en ribba som är konsekvent fantastiska spelmöten med hög tillfredställelse som ger saker att reflektera över under kommande veckor, introducerar NPCs som känns som levande människor och som får spelarna att känna saker intensivt, ja, då är det närapå omöjligt och om det händer så är det inte så mycket min förtjänst.

Fast jag vet inte riktigt om det är vad jag strävar efter heller, jag vill nog gärna spela ganska meta och uppsluppet med en massa dumma saker som händer. Och om det är min ribba, då har jag en rätt så hög success rate.

 

[Lupus Maximus]

Det jag tycker är svårt är att hitta en grupp kompatibla människor, som kan samlas tillräckligt ofta, för att det skall bli något spel av.

Innan jag reggade mig här så brukade jag tjata om att det finns en massa olika sätt folk vill spela. Då jag kom hit insåg jag att det är tio gånger värre än vad jag trodde innan.

Innan jag spelleder något vill jag ha en god koll på världen och reglerna (om några används). För att sedan improvisera och höfta vilt. Är det bara "generic fantasy" så kan det nog räcka med en kvart att kasta ihop något.

Sedan gillar jag att läsa på om lite av varje. Så några timmar allmänna studier om Zeppelinare, sedan några timmars funderande på hur jag vill att Zeppelinare används i Noir, och jag kan lätt använda dem i förgrunden eller i bakgrunden. Jag har anteckningar över befolkningstätheten i varje stadsdel för min version av Sandukar, och jag vet vilken form av kommunikationsutrustning polisen har tillgång till. Jag har fortfarande aldrig spelat Noir.

Jag tycker det är svårt att få till det med skräck eller komedi. Jag har lyckats, men det kan lika gärna bli platt fall. Annars tycker jag att spelledandet är lätt (även om jag känner mig rätt ringrostig, då det blir på tok för sällan).

 

[Rymdhamster]

Skitsvårt. Riktigt, riktigt skitsvårt. Men beroende på grupp. Först och främst känner jag en rätt stor press som spelledare då ju ett antal person har lagt sin ofta väldigt begränsade fritid i mina händer och jag känner ett stort ansvar för att se till att deras tid inte blir bortkastad, därför måste jag vara ordentligt förberedd och påläst i varje fall på äventyret.

Det här underlättas självfallet något oerhört om jag har ett bra färdigskrivet äventyr i grunden. Då övergår det hela från att vara svårt till att bara vara tidskrävande, något som jag tycker är mycket enklare. Jag har nu också spelat så pass länge att jag har börjat lära mig var det är jag ofta går bet (jag är tillexempel dålig på att hitta på namn och beskrivningar av SLPer jag anser vara helt oviktiga, trots att det ibland borde ha varit självklart att spelarna kommer tro att de är mycket viktiga för handlingen). Därför brukar jag nu vara lite extra förberedd på de situationerna (exempelvis ser jag alltid till att ha en namnlista nära till hands, och ett par förberedde namn som jag bara kan stoppa in när det behövs).

Regelmässigt har jag dock börjat kunna slappna av trygg i min förvissning om att jag klarar av att friforma lite lätt om någon regel glömts bort och jag inte känner för att slå i regelboken, och det är mycket skönt.

Sen beror så klart väldigt mycket på spelgruppen. Med vissa grupper kan man bara luta sig tillbaka, för de börjar rollspela sinsemellan minst lika mycket som gentemot det förberedda äventyret, och är fullständigt lyckliga om hela spelmötet går ut på att handla prylar i staden så länge de får rollspela att de går runt och letar och förhandlar. Andra spelare är helt fokuserade på att "klara" äventyret och då gäller det att inte bara vara påläst utan också vara förberedd på att peta spelarna i rätt riktning om de den inbyggda motivationen visar sig vara lite svag någon gång. Då blir det svettigare.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det är lagom utmanande. Precis som att skådespela, undervisa, hålla tal och föreläsa, vilka också är aktiviteter jag tycker mycket om.

 

[Zorbeltuss]

När spelarna är medvetna om att de är de som håller i tyglarna, ridpiskan och har sporrarna på sig när det gäller tempo och riktning så brukar det vara lätt.
När de inte är medvetna om det eller behandlar äventyrsstyrningen som en pegasus istället för en häst så är det svårt.

/Lunba Lovegood

 

[Blasphemy]

Sexliknelse?

Är inte att spelleda lite som sex?

Man vill ju börja lite trevande och förspelas-aktigt och väcka intresset, sedan så försöker man hitta det som de andra går igång på och trycker på de knapparna. Man strävar efter att nå ett klimax och hålla det där och sedan ha en fin avslutning.

Har man tur blir det perfekt och alla är nöjda. Har man otur blir det klumpigt, tafatt eller typ funkar inte alls. Det är ju lätt att man som nybörjare kanske fumlar lite och inte riktigt vet hur allt funkar och vad folk gillar. Men även för erfarna kan det bli lite "statiskt" ibland om man inte vågar ta ut svängarna.

Vissa är ju bra på att improvisera och bara "kör på". Andra vill vara noga med förberedelser och planera saker i förväg (vilket vissa typer av "spel" faktiskt kräver). Vissa gånger blir det lite spontant också. Man bara drar ihop ett gäng och sätter igång...

Rollspelskonvent kan ju ses som en lång serie med one night stands då man inte har någon direkt erfarenhet av de man möter utan försöker bara prestera sitt yttersta.

Men då är det kanske bäst med den här spelgruppen man kan och gillar och där man kan dela så många upplevelser ihop.

 

[Troberg]

Med rätt spelare är det en baggis. Ge dem någonting att börja med, och sedan är det bara att luta sig tillbaka och pinga tillbaka några bollar ibland.

Med spelare som inte tar initiativ så blir det svårare. När man känner att man i princip behöver sätta koppel på dem och släpa dem runt en snitslad bana så tappar man lätt intresset.

 

[wilper]

Jag tycker det är busenkelt.

Men jag har å andra sidan gjort det i sådär 25 år. När jag träffar spelledare som är nya i rollen slås jag över hur olika det är. Vissa faller naturligt in i det och kör fantastiska äventyr direkt, andra trevar och fumlar medan spelarna skruvar på sig.

Så uppenbarligen finns det något som krävs för att spelleda bra. Frågan jag ställer mig hur man kan hjälpa de som känner behovet att växa.

 

[Bassejr]

Har haft väldig tur med vilka spelare jag haft vissa gånger, och riktigt otrolig otur med vilka spelare jag haft andra gånger. De gånger jag haft hemska spelare har det varit väldigt svårt att spelleda.

Har skrivit en del riktigt najs kampanjer, och en del riktigt urusla. När vi spelade dom urusla kampanjerna var det svårt att spelleda.

Och så har jag försökt spelleda när jag egentligen varitt för trött och haft för dålig fantasi för att spelleda, och då har det också varit riktigt svårt.

I övrigt är det väldigt lätt att spelleda om man spelleder ett spel man känner till, med spelare som inte hatar en, och en kampanj som inte är av storleken och komplexiteten nationalencyklopedin x10.

 

[Voldstagg13]

Är jag förberedd och i god form blir det bra, annars tvärtom (som regel). Sisådär varannan gång, fast det var ett bra tag sen senast.
Som spelare brukar det braka ihop vid railroading, då slocknar gnistan eller så väcks rebellen och skiten träffar fläkten.