Nekromanti Hur svårt tycker du det är att GM:a?

[Johan K]

För min del så är jag ganska obekväm med att SL´a..
Jag tror i grund & botten att det grundar sig i att jag har en rejäl dos scenskräck & att det spiller över även på när jag skall SL`a. Att allt fokus blir på en själv, vilken känns obehagligt..
Jag har dock gjort några SL`turer med min gammla grupp & nått litet på några konvent, bara för att ta tjuren vid hornen & försöka bli van att SL´a

 

[rollspelspiraten]

Jag har spellett vid ett flertal gånger men det var för en herrans massa år sedan, då det verkligen begav sig. Då vi lirade varje helg. Det var riktigt roligt men svårare ju mer rutinerade spelare man hade i gruppen. De gånger då jag inte spel-ledde hade vi en kille som var helt fenomenal, Martin. Det var alltid roligt och har var riktigt duktig på att måla upp de olika scenerna och miljöerna. Även Martins storebrossa Torbjörn spel-ledde men då enbart när vi spelade Advanced Heroquest.

Nu i "vuxen" ålder har vi bara spelat i nått år och jag har fått lyxen att bara spela. Jag misstänker att jag skulle tycka att det var roligt men svårt. Vår spelledare är hur bra som helst och han är riktigt generös med material, kartor m.m. Tack för det Kindtand.

 

[God45]

Det var riktigt roligt men svårare ju mer rutinerade spelare man hade i gruppen.

Jag har upplevt det här tvärtom, desto skickligare en spelare är desto lättare är det. Speciellt om de är GM:ar själva. De vet hur det är och brukar hjälpa till att göra spelet bra.

 

[Anchorman]

Som andra redan sagt, beror mycket på spelare. Spelare som tar för sig = enkelt, spelare som inte gör det = svårt.

Sen har jag upptäckt att det inte är bra att förbereda för mycket, iaf inte för mig. Framförallt inte bra att tänka ut scener i förväg.
Så för mig funkar det bäst när jag bara har ett hum m vad som ska hända och en hyfsad koll på spelvärlden, då brukar det flyta på bra sen (inte alltid men ganska ofta )

 

[Mannen i skogen]

Jag känner mig lite udda i sammanhanget, men jag tycker det är rätt enkelt att spelleda. Den största utmaningen jag kommer på just nu är att balansera komplexa mysterier som rollfigurerna ska lösa, så att det blir precis lagom svårt för dem.

Att förbereda spelet kan vara desto mer komplicerat. Och det tar tid.

 

[Mannen i skogen]

Angående spelare som ofta spelleder.
Jag har sett fenomenet (delvis hos mig själv :-( ) att en spelledare som retar sig på en viss typ av spelstil, låt oss säga powergaming som exempel, inte helt sällan hänfaller åt just detta när denne i stället är spelare.

 

[Voldstagg13]

Jag känner tyvärr igen det där, och det gäller mig själv:
något som tröttar ut mig som SL är lååånga strider och oändlig försiktighet med detaljerade strategier innan folk gör något alls...så vad gör jag som spelare? NU gör vi inget förhastat här innan jag har hunnit nämna allt jag har på mig, håller i händerna, gör automatiskt om just det skulle inträffa, ställer mig i följande position och om SL säger att det är si, säger jag att det går inte för jag har gjort så OSV. Men jag försöker bättra mig!

 

[rollspelspiraten]

Så har det inte varit för min del, jag har känt mig granskad ut i sömmarna vilket har gjort det ganska nervöst. Men det har alltid funkat, jag har noll tävlingsinstinkt så jag är inte riktigt den som gråter när det inte går perfekt eller ens riktigt bra. Så länge man inte har tråkigt så är ju slaget vunnet så att säga.

 

[Arntsen]

Jag har nog aldrig tyckt att själva spelledandet vart särskilt svårt, sättet jag spelleder på har förändrats en hel del genom åren däremot. Det där med scenskräck som en del nämnt köper jag inte riktigt, klarar du att rollspela din roll borde inte spelledandet vara några problem.

 

[Lupus Maximus]

Jag undrar om inte det där med att falla in i Powergaming som spelare, fast man klagar på det som spelledare, hänger ihop med att det spelleds på ett sätt som straffar de som inte inte powergamear. När man spelar gör man vad som behövs och tillåts för att hantera stilen man är vad vid; och man spelleder den stil man är van vid, vilket "uppfostrar" spelarna till nya powergamers.

I tonåren brukade jag och en kompis turas om att spelleda, och vi kunde ibland ryka ihop riktigt ordentligt över regeltolkningar, osv. Det intressanta var att åsikterna hörde till "spelarstolen" respektive "spelledarstolen", inte till oss som personer.