Nekromanti Hur tråkigt är riktigt lågmäld fantasy?

[Möller]

Jag är inget stor fan av epik. Jag gillar mitt rollspel i långsamt kampanjformat, där det häftiga kommer långsamt.

Ibland funderar jag på att spelleda fantasy. Alltså, fantasy som i ungefär psedo-medeltid. Pseudo-förmodern* tid iallafall. Något måste man ju tänka på. Då vill jag slänga ut allt vad magiker, gudomliga krafte á clerics och fantasyraser heter. Rollpersonerna behöver inte för den delen vara på grisodlarnivå, det är en annan sak.

Sedan så vill jag som spelledare börja försiktigt introducera det övernaturliga för spelarna. Låta dem experimentera så smått med magi. Kanske fundera över något som uppfattas som gudomliga mirakel. Träffa märkliga folkslag på säregna platser.

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

*Modern tid börjar självklart runt år 1500 e.kr.

 

[Mogger]

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

Nej.

 

[w176]

Nej. Det är jätteintressant. Liksom öven riktigt lågmäld fantasy har intresantamaktförhållanden, värdering och sammhällstrukturer.

 

[solvebring]

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

Det är väl inte jättetråkigt. Det beror naturligtvis helt på smak. Det finns förövrigt väldigt många olika nivåer och versioner av fantasy, så jag tycker inte att du ska oroa dig för att det ses så negativt.

Dock kanske man inte just ska tänka på det som fantasy utan awesomeness, utan istället historisk tid med awesomeness. Jag menar, vänder man på det och tänker "historisk medeltid med övernaturliga inslag" så låter det mycket bättre. And me like.

Kort sagt, om jag vore du och nu kanske att det här var vad jag ville lira, skulle jag sikta på medeltida culture gaming med övernaturliga inslag. De övernaturliga inslagen gör ju då att det blir lite slappare. Eftersom du tillåter sådana utsvävningar behöver din medeltid plötsligt inte vara så himla autentisk och historiskt korrekt. Den behöver bara kännas trovärdig och kännas historisk så är det klappat och klart. =)

 

[krank]

Mitt kanske oväntade svar: ja, nästan.

Eller alltså; utan element av det övernaturliga finns det ingenting som lockar mig med en förindustriell spelmiljö. Jag skulle, som spelare, envist haka på minsta lilla vi fick i den vägen och ignorera nästan allt annat.

Vilket såklart vore en ball kampanj att spela, och rollperson - den som helt förlorar sig i det okända och antagligen farliga, som försakar sina vänner och sin familj för jakten på kunskap...

...men det funkar bara om sånt är roligt i en kampanj. Är det inte roligt, om magin ska bara finnas litegrann och inte ligga i fokus, så funkar det nog inte så jättebra för mig.

Allt, givetvis, beroende på SL. Med rätt SL är vadsomhelst intressant.

 

[solvebring]

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

Det är väl inte jättetråkigt. Det beror naturligtvis helt på smak. Det finns förövrigt väldigt många olika nivåer och versioner av fantasy, så jag tycker inte att du ska se det så negativt.

Dock kanske man inte just ska tänka på det som fantasy utan awesomeness, utan istället historisk tid med awesomeness. Jag menar, vänder man på det och tänker "historisk medeltid med övernaturliga inslag" så låter det mycket bättre. And me like.

Kort sagt, om jag vore du och nu kanske att det här var vad jag ville lira, skulle jag sikta på medeltida culture gaming med övernaturliga inslag. De övernaturliga inslagen gör ju då att det blir lite slappare. Eftersom du tillåter sådana utsvävningar behöver din medeltid plötsligt inte vara så himla autentisk och historiskt korrekt. Den behöver bara kännas trovärdig och kännas historisk så är det klappat och klart. =)

Glömde ju skriva det att om du nu ändå vill spela i en helt fiktiv så skulle jag ändå sikta på att rippa medeltiden - eller vilken epok som nu passar din fantasy - till så stor del du kan för att hitta vardagen i din lågmäldhet, och sedan slänga in de övernaturliga inslagen på det.

 

[solvebring]

...men det funkar bara om sånt är roligt i en kampanj. Är det inte roligt, om magin ska bara finnas litegrann och inte ligga i fokus, så funkar det nog inte så jättebra för mig.

Det beror ju även på hur man formar och utnyttjar saker. Skulle jag spela lågmäld fantasy, typ historisk medeltid, med lite fantasyinslag, skulle jag gärna utnyttja kyrkans ställning under medeltiden.

Exempelvis kan man forma det så att det finns magi, men att kyrkan bannlyst den, stämplat all magi som svartmagi och samkväm med Hin håle - vars bruk och utförande bestraffas med döden. Med andra ord är magin gömd och på sina platser glömd - det är det som gör den så sällsynt - eftersom kyrkan jagat den i X hundra år, beroende på när i medeltiden eller motsvarande man bestämmer sig för att spela. Kyrkans jakt på besvärjarna har drivit bort magin och gjort den till mer av en legend än verklighet.

 

[Jaggernaut]

Inte alls

Jag gillar egentligen både low och highfantasy fast har nog lättare för den förra. Båda har sin charm men tycker oftast det är lättare att få lågmäld fantasy att fungera. Är ett fan av den mer "dirty and gritty" versionen av fantasy vilket jag tycker gör sig väl med den lågmälda.

Personligen tycker jag stämningen har enklare att förstöras i highfantasy då jag stör mig på saker som obalans och inkonsekvenser. Finns risk att det blir för mycket av det hela och det i slutändan bara blir löjligt.

Sedan gillar jag också upplägget att sakta bygga upp kampanjen där det eskalerar eftersom. Så jag skulle inte ha några problem med att spela en kampanj som du tänkt dig den.

/Jaggernaut - grisodlare i vargakläder.

 

[solvebring]

...men det funkar bara om sånt är roligt i en kampanj. Är det inte roligt, om magin ska bara finnas litegrann och inte ligga i fokus, så funkar det nog inte så jättebra för mig.

Det beror ju även på hur man formar och utnyttjar saker. Skulle jag spela lågmäld fantasy, typ historisk medeltid, med lite fantasyinslag, skulle jag gärna utnyttja kyrkans ställning under medeltiden.

Exempelvis kan man forma det så att det finns magi, men att kyrkan bannlyst den, stämplat all magi som svartmagi och samkväm med Hin håle - vars bruk och utförande bestraffas med döden. Med andra ord är magin gömd och på sina platser glömd - det är det som gör den så sällsynt - eftersom kyrkan jagat den i X hundra år, beroende på när i medeltiden eller motsvarande man bestämmer sig för att spela. Kyrkans jakt på besvärjarna har drivit bort magin och gjort den till mer av en legend än verklighet.

Sorry folks, men jag gillade idén så jag kastar ut ytterligare några frön. Man kan ju också utnyttja det feodala samhället. Säg att det bara är bland det enkla folket som det föds barn som kan bruka de magiska krafterna. Även där skulle det i så fall finnas en politisk agenda i att kväsa magiutövare. Om folket brukar magi blir det svårare att styra och de blir ett hot mot kungen och hans vasaller. Med andra ord måste magins folk kväsas för att säkra den artistokratiska makten. Starka bönder och fattigfolk är ett hot.

Vad gäller magiskt folk, eller rättare sagt fantasyvareler, som troll och dylika så kanske det finns hemligheter inom kyrkan på det hållet. Hur och varför uppstod tempelriddarna? Var det verkligen för de heliga krigen och erövringana i kyrkans namn - eller är det bara en täckmantel för krigare som i guds namn egentligen arbetar med att rensa ut troll, dryader och andra varelser av mytiskt utsprung?

Man kanske också kan vända på steken och säga så här istället. Det finns magi och det finns folk med egenskapen att de är lämpade för att bruka sådana krafter. Kyrkan vill komma åt dem och kontrollera dem. Inom kyrkan tror man nämligen att detta är prov på guds kraft. Människor med sådana förmågor är belönade av herren själv. Just därför måste de spåras, tas om hand, skolas, gömmas och brukas för kyrkans ändamål - som en hemlig elit. De som brukar magi för egen vinning och som inte ställer sig under kyrkan är förlorade till djävulen och måste därför utrotas. Det blir ett spel mellan kyrkan och de magiskt "belönade".

Jag hade gärna bundit det hela till den romersk-katolska inkvisitionen (länk till Eng wikipedia). Antingen som motståndare och utrotare av magin eller som utnyttjare och hemligt sällskap för den.

... Kommer inte på mer just nu, men jag kommer sannerligen att följa den här tråden, om jag nu kommer ihåg det. =)

 

[solvebring]

Nå, du talar dock om 1500-tal vilket för mig motsvarar renässansen. Det är iof lite olika beroende på vart i Europa vi väljer att kika. Men i alla fall...

Renässansen är inte lika lätt att handskas med, tycker jag, eftersom medeltiden är långt mer stereotyp i det att vi har massor med falska myter och lite mer svart och vitt att ta i på den fronten. Dessutom minns jag inte lika mycket av renässansen som medeltiden när det gäller historia. Här (Eng wikipedia) är en länk.

Fast det intressanta där är ju det här återskapandet/imiterandet av antikens storhet, inte minst vad gäller just kulturella anor, bland annat litteratur. Och om jag inte missminner mig har kyrkans makt dalat en del under renässansen. Folk är friare i sitt tänk, inte minst då pesten härjat Europa och folk tappat tron på kyrkan som trots deras böner, avlatsbrev och dylika inte kunde skydda dem.

Så har vi ju renässansmänniskorna, inte minst da Vinci och kring honom finns det ju en hel del myter. Frimurarna hör väl förresten till renässansen, eller misstar jag mig nu? Det kanske mer hör upplysningen till... Fast det började långt tidigare, hur som helst.

Vilken epok du än bestämmer dig för att experimentera med, kring 1000-1500, så finns det massor med inspiration. Speciellt om man låter arvet från ungefär antiken och framåt vara med hela vägen. Ta bara antikens religion och mytologi. Awesome. Wikipedia kan ge dig mer stereotyp - kanske inte så exakt fakta - men ändå fakta som känns autentisk och duger väl att spela utifrån.

... Jag är dålig på historia, det ska inte stickas under stolen med. Likväl tycker jag att det är väldans roligt och intressant. Så för att svara på din fråga igen - om lågfantasy är tråkigt - så tror jag nog att mina poster ska besvara den frågan. Om man lutar sig mot verklig historia så finns det en uppsjö coola prylar att ta del av och använda sig av. Kort sagt, lågfantasy kan bli svårt om man inte har riktligt med kultur och politik att fylla i avsaknaden av magisk awesomeness med - tror jag.

 

[Tyr]

Jag är inget stor fan av epik. Jag gillar mitt rollspel i långsamt kampanjformat, där det häftiga kommer långsamt.

Det är på det sättet jag vill ha min fantasy. Det ironiska är att den stilen har bättre förutsättningar till att bli episk (det episka blir mer märkbart). Om man lägger ribban för högt, och allt är episkt, då känns det inte episkt. Det känns normalt.

 

[DeBracy]

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

Det kan la vara gôtt. Jag diggar pseudo-historiska settings och spelar gärna upp de mer »faktiskt historiska« bitarna i Sags Arcaria eller Warhammers Old World t.ex. Visst, det är två settings som innehåller allt det vanliga böset, men det blir mest bara krydda. En krydda som jag inte tycker är helt nödvändig.

Guy Gavriel Kay’s »Last Light of the Sun« är ett rätt bra exempel på sånhär fantasy. Visst, det är lite älvabös med i skogen, men sen är det inte mycket mer än så. Finns gott om plats för spännande, häftiga och engagerande grejer ändå, om man vill ha sånt.

För mig är det oftast rollpersonernas historier som är grejen ändå, och mellan människor händer det så himla mycket tunga prylar ändå utan att någon behöver kunna magi eller att någon är en god drow ranger. Men det kan vara trevlig färg.

 

[Arfert]

Låter hur bra som helst. Underskattat.

 

[Genesis]

Själv skulle jag hellre slopa magin helt och hållet. Magi och övernaturligheter har på något vis blivit ett tråkigt "måste" inom rollspel, så alla settingar som finns typ har magiker (inklusive typ alla scifisettingar). Blä, tråkigt. Hitta på en cool fantasyvärld utan magiker och utan gudar som finns på riktigt utan ha bara med coola monster och kanske några ickemänskliga raser. Hur skönt som helst. Rollpersonerna kanske tror på magi och är du en så'n där SL som har hemligheter kommer säkert spelarna att tro att magin finns på riktigt, också. Men det gör den inte.

 

[Christoffer]

Du behöver inte sätta likhetstecken mellan episk fantasy och övernaturligheter. Om du vänder dig till mycket av den riktiga Sword & Sorceryn så finns det inga episka proportioner utan allt är väldigt nära, individer i laddade situationer som gör val som säger något om dem själva och vår (läsarens) tillvaro, men i samma stund kan det välla fram demoner, magin kan flöda osv. Men trots detta sker berättelsen på ett väldigt personligt plan. Se tex The Howling Tower (Leiber), People of the Black Circle (Howard), Reflections of the Winter of my Soul eller Cold Light (Karl E Wagner) m.fl.

 

[Eksem]

Jag tycker inte nödvändigtvis att de fantastiska elementen behöver vara med från början eller alltid vara tillgängliga för rollpersonerna (se t.ex. Conan eller Fafhrd & Grey Mouser, eller första delen i Enemy Within-kampanjen eller för den delen Svavelvinter för att ta rollspelsexempel). Jag är nöjd så länge det inte bara är vanlig medeltid.

 

[Ram]

Jag tycker inte att det tar bort charmen. Lågmäld fantasy lämpar sig i mitt tycke jättebra för culture gaming och deckargåtor. Hur löser man en gåta när man begränsas av samhällsregler, vilka resurser har man, hur måste man bygga relationer och hur kommer man framåt. Det är också i mitt tycke en bra scen för "karriärsspelande", när rollpersonerna skall avancera eller måste kämpa för att skydda sin nuvarande position. Även här med lite lagom culture gaming-glasögon.

Däremot så anser jag att det kanske är en setting som måste vårdas lite hårdare än episk fantasy. Den kanske inte blir lika självrullande, man bör ha mer förberedda saker att förhålla sig till (antagonister, sociala regler, etik, kuriosa, traditioner etc).

 

[Paxen]

Om man kan placera typ Sword & Sorcery inom kategorin lågmäld fantasy så absolut kan det vara hur awesome som helst. Man lägger fokus på helt andra saker. Magi i Fantasy är ett enkelt knep att ta till om man är lat som spelledare. Något mystiskt händer och det är en trollkarl som ligger bakom det hela. I exempelvis Conan låg fokus mer på egensinniga kulturer, upptäckande och utforskande, men givetvis dök det upp en sinnessjuk trollkarl eller läskiga demoner lite då och då.

 

[solvebring]

För mig är det oftast rollpersonernas historier som är grejen ändå, och mellan människor händer det så himla mycket tunga prylar ändå utan att någon behöver kunna magi eller att någon är en god drow ranger. Men det kan vara trevlig färg.

Ett gott exempel på att bra scenarion skrivs av människor och deras intriger, i sådana här sammanhang, är ju The Pillars of the Earth. Fast nu är ju jag newbie och har inte läst boken, även om jag nu planerat det, men jag följde TV-serien som jag gillade skarpt. Direktlänk till trailer/preview. Gör man det här lite skitigare och råare och dunkar ned det i lite mer exotiska miljöer, plus lite mer fysiska konflikter så lär ju det bli bra S&S. =)

 

[Mekanurg]

Även i fantsyvärlden sysslar folk med viktiga jordnära ting. Jag vill gärna framhäva Elizabeths Lynns The Northern Girl som ett gott exempel. Jordnära beskrivning av en "tidsbegränsat livegen" (bondservant) tjänsteflickas vardagsliv i ett adelshushåll i en hamnstad, inklusive kärleksbekymmer, mixat med politiska intriger, samt lätta övernaturligheter som inte påverkar särskilt mycket. Hamnstaden och dess politiska komplexiteter lämpar sig väl för rollspelande.

Alltså, välj spelarrollernas sociala position med omsorg och låt dem uppleva äventyr som passar deras plats i samhället.